Jazzhands

Blandade minnen

Hagsätra_2011c
Boken blir bara längre och längre och jag minns mer och mer. Samtidigt minns jag ingenting. Det är som små punktredogörelser bara, nedsläpp i historien utan sammanhang. Det är mitt jobb nu, känns det som, att fylla igen luckorna. Rita dit den röda tråden. Gör sanningar av saker som sagts och gjorts.
Mamman som vädrade täcket men upptäckte alldeles för sent att familjens marsvin gömt sig i påslakanet. Henne minns jag, till exempel. Men ingenting annat. Inte vem som tog hand om marsvinet från parkeringen sen. Fast det kanske jag aldrig fick veta över huvud taget.
Och Anders som fick ett fiskdrag i ögat så att pupillen blev jättestor. Men han slutade inte fiska för det. “Fisket är ju hans liv”, sa vår mellanstadielärare. Hur hon nu visste det. Anders själv minns jag ingenting av, bara att jag ibland försökte studera hans deformerade öga men oftast misslyckades eftersom jag samtidigt försökte vara diskret.

Saker barn säger.
Saker som blir sanningar för att man säger dem.

Som den långa, smala mannen som bodde på fem trappor tillsammans med sina föräldrar. Vi såg dem gå i sakta gemak på promenader till centrum alla tre tillsammans. Sonen, en man i trettioårsåldern skulle jag tro, gick så stelt och rakt. Det var något fel på honom, så mycket visste man, men inte vad det var för fel. Man såg honom aldrig på egen hand. Ryktet gick att han var “kungens son”. Vad det kom ifrån har jag ingen aning men när jag växte upp var det en absolut vedertagen sanning att han var “kungens son” och det fanns ingenting att ifrågasätta eller kommentera där. Det var bara ett faktum.

Jag saknar inte den tiden. Jag saknar inte vår gata, vår lägenhet. Men jag saknar förmågan att skapa sanningar.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen