Jazzhands

Nogger

Nu har jag skrivit klart novellen och firar genom att ligga på soffan och äta en Nogger. Jag talar om för A att berättelsen är klar nu och han ger mig en något bekymrad blick precis som väntat och jag säger att jag vet, jag vet. Han har inte tid att läsa. Jag vet.

Jag tror knappt han läst någonting alls vad jag skrivit. Han är så fullkomligt ointresserad. Någonstans tycker jag att det är befriande. Jag önskar förstås inte att hela min omgivning var så, det vore ju trist. Men att han, min bästa vän, är det. Det kan stundtals vara en lättnad.

Jo, men att han ser mitt skrivande som mitt jobb, vilket det ju är. Och ser det som separerat från mig, den jag är, den som är hans vän. Jag tror inte han skulle göra en större skillnad på de texter jag producerar och torra, byråkratiska dokument. Båda är produkter av mitt jobb för honom, tror jag. Men jag vet inte säkert.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen