Okej, Miami var ju supertrevligt och när jag var där tänkte jag att jag inte skulle ha något emot att komma tillbaka. Fresno var fint och gulligt och jag tänkte att det är riktigt synd att jag inte åker dit oftare men sen kommer jag till Los Angeles…Och jag vet inte hur jag ska fortsätta den meningen utan att låta som en total fåne men alltså…jag börjar nästan gråta av lycka.
Jag gör det. Och det låter såklart urbota fånigt men jag gör verkligen det.
Jag vet inte vad grejen är, det är väl en känsla av ett andra hem, men min lyckonivå höjs med flera enheter så fort jag bara knallar runt lite på gatorna här.
Jag ler åt expediter som säger hej, hur mår du och svarar jag mår superbra, hur mår du?
Jag träffar kompisar och de pratar med mig som om jag aldrig åkt hem sedan jag var här sist, refererar till saker som hände förra veckan och som de är övertygade om att jag närvarade vid.
Jag springer på en bekant på Starbucks, bara en sån sak, och känner mig bofast. “Men du bor här, eller hur?”.
Och jag bara känner att så här måste det vara, varför kan jag inte få känna så här oftare eller hela tiden? Och planerar givetvis att vara här längre nästa år. Kanske ett halvår i alla fall. Särskilt nu när jag och fotbollskillen snackar mest varje dag. Stundar ett Green Card månne?

• Postad 2015-09-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None