Jazzhands

Hemmet

Jazzhands
Glömmer fedoran i säkerhetskollen på LAX. Springer dit och hämtar den från Lost & Found precis när planet börjar boarda. Skitstort plan, lång kö. Så jag hinner med. Hamnar bredvid ett brittiskt par med Paul McCartney-mun som dricker non-stop under hela resa från LAX till Heathrow. De har en egen bar, deras små bordsbrickor är helt fulla av små spritflaskor. De väcker mig konstant när jag försöker sova eftersom de behöver springa på toaletten i tid och otid. Jaja, ingen skrikande unge i alla fall. Eller, vilket också hänt, någon som hostar hela resan. På Heathrow manglas istället hatten av en låda på bandet. Hatten hamnar under den och krossas. Jag ser det hända, kan ingenting göra. Någon skriker “oh no” och vi är en liten grupp som står och tittar fascinerat på misshandeln. En vakt rycker bort hatten och ger den till mig. Tack. Den är tilltufsad men går, konstigt nog, att använda. Jag sätter den på huvudet och känner mig som en luffare.
Sen är man hemma. Taxin åker förbi alla bekanta ställen, som för tillfället samtidigt känns lite, lite ovana. Men så tar jag en snabb dusch och kilar till Harvest Home och äter middag med A och allt känns som vanligt igen. Sms:ar fotbollskillen innan jag lägger mig men känner distansen redan nu. Tidsskillnaden, avståndet. Magin börjar avta.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen