Kollar klart på Tro, hopp och kärlek på SVTPlay och häpnas. Det är så jobbigt påtagligt hur männen i serien, alltså de som uppvaktar, bara pratar om sig själva och aldrig frågar den uppvaktade tjejen om någonting. “Ja, jag tänkte berätta lite mer om hur jag är nu då…”, säger en dude så fort de börjar promenaden. Och så slutar han inte förrän promenaden är slut. “Ja, så nu vet du lite mer om mig då”.
En annan påtaglig jobbighet är tajmingen. Fegheten och tajmingen. Alla de tillfällen då kvinnan, i det här fallet, inbjuder till närhet. Kyssläge. Flera stycken, staplade på varandra. Blicken, beröringen och öppenheten. Hon vänder sitt ansikte mot honom flera gånger, de håller om varandra. Hon bara väntar, och han väljer att…ta fram sin gitarr och sjunga en sång.
Bilden ovan illustrerar inte bara min absoluta dejt-mardröm utan också den generella skillnaden mellan män och kvinnor, tycker jag. Han bara känner att han måste få framföra en sång, och känner inte alls in situationen. Att hon hellre vill kyssas. Hon lyssnar artigt fastän hela hennes kroppsspråk säger att det här var väl kanske inte det ultimata…

• Postad 2015-10-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None