Jag har ingen relation till smycken. Äger ett par, använder dem sällan till aldrig. förutom min klocka som jag har varje dag. Glömmer jag att sätta den på handleden om morgonen grämer jag mig resten av dagen. Den är min chans till utsmyckning.
Men sedan Londonvistelsen i mars har halsbandet med ett C på seglat upp som en självklar favorit som jag heller inte kan vara utan. Jag har ju sedan tidigare en fäbless för tröjor med C på, saker med C på och det hänger ett stort C på väggen här hemma. Jag blev därför uppriktigt ledsen när den tunna halsbandskedjan gick sönder. Uppriktigt ledsen. Gick in i flera olika butiker och bla bla bla men C:et är komplicerat och kan inte bara fästas på en kedja utan vidare. Till slut kommer hjälpen, som den så ofta gör, utifrån och helt från sidan. En vän, Sofia, går på silversmideskola. Hennes klasskamrat kan det där med att löda och mitt halsband blir helt igen. Jag bjuder dem båda på fika som tack och vips har den trasiga halsbandet blivit en bra grej och gjort att kvällen blir fin. Finns säkert en vacker, filosofisk tanke att fånga i detta någonstans.

• Postad 2015-10-30
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None