Till slut läste jag klart brevet. Han skriver fint. Det är ett vackert brev. Det handlar om att han börjar bli gammal och vuxen och tänker på vilka människor som inspirerar honom (hans mamma, hans bror, mig) och vilka människor han vill kommunicera med, göra stolta, berätta saker för (mig) och vilka som, efter alla dessa år, fortfarande får honom att drömma och känna sig som sitt sannaste jag (mig).

Därav kärlek. Därav orden. Därav viljan att säga dem till mig. Därav önskan.

Vi sågs ju när jag var där i september, jag träffade hans mamma och bror. Jag skrev svar till honom igår, det blev tre sidor. Jag fyllde dem med vänskaplig kärlek och värme. Jag skrev att han är min vän och jag vill att han fortsätter att vara det med allt vad det innebär, att man är delaktig i varandras liv. Och det vill jag vara, och det kändes fint att mena det och inte skriva något sådant bara för att vara snäll.
Sedan postade jag det, tänkte att han inte ska behöva vänta länge på ett svar på sitt brinnande brev. Nu är det gjort.

• Postad 2015-11-18
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None