Jazzhands

Ett inre jubel

Caroline Hainer

Jag hann besöka Anette innan jag reste, hon bjöd på lax och hembakad mjuk pepparkaka. Hon visade mig ett riktigt fult foto av mig från runt 1997, av frisyren att döma. Det är det fotot jag håller i på bilden ovan som Anette tog av mig när vi var inne på teet. Jag har fula, “diskreta” glasögon, en alldeles för tajt t-shirt med något slags “vintage”-tryck och en manchesterkjol. Eftersom det var 1997.
Det som är fint med fotot är att det alltså är tagit för snart tjugo år sedan och jag och Anette fortfarande är vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, hon gick i pension för ett bra tag sedan och är mest i Afrika numera. När hon inte tvingas vara hemma eftersom hon är sjuk. Ont i leder och rygg och knän. Operation, smärtstillande och jämna plågor.

Jag älskar att ha kloka, mogna och avslappnade kvinnor omkring mig. Som säger att saker ordnar sig och att det är bara en bonus om man hittar en man att tillbringa en del av sitt liv med men det är ingen nödvändighet. Sådana saker.

Jag sätter mig på planet och får en lugn ingivelse när jag tänker “Det finns inte någon endaste sak jag kan göra för att nå LA snabbare än så här, just nu. Jag är på väg. Så snabbt jag kan”. Jag landar och blir rippad av taxichaffisen som tar helt fel väg till hotellet men jag mår för illa för att kunna prata. Halvligger i baksätet och anstränger mig för att inte gå under av illamående. Lägger mig raklång på sängen, blundar och känner LA-förälskelsen skölja över mig. Den slutar aldrig. Varför bor jag inte här?

  • Postad 2015-12-29
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen