En av skälen till att jag känner mig hemma i LA är min vän Roni. Hon är inte bara härlig att umgås med i största allmänhet utan hon har också bra koll på nya krogar och ställen, jag hade inte upptäckt hälften av alla favorithak om det inte vore för henne. Vi träffades genom en kompis för tio år sedan och åt middag tillsammans samma kväll för att vi hade så mycket att prata om. Och det samtalet pågår ännu.

Igår köade vi i fyrtio minuter för att bruncha på République. Kön var megalång, maten en upplevelse. Alltså verkligen. Allt vi beställde var fulländat. Tre små varma minicroissants som var lätt friterade och rullade i kanel och socker fick mig nästan att börja gråta. Serverades med tjock, krämig varm choklad. Lokalen var rymlig och vacker, såg ut som insidan av en fransk, katolsk kyrka. Charlie Chaplin höll tydligen till där någon gång i tiden. Och jag kan fortfarande häpna över fenomenet vänskap. Ett möte, två människor. I det här fallet med en halv värld emellan oss, som träffas och hittar ett band som gör att man betyder något för varandra. Trots avstånd. Trots allt.
Antagligen blev jag bara sentimental över de där friterade croissanterna.

• Postad 2016-01-12
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None