Precis utanför tågfönstret rullar vågorna lugnt. Jag tror faktiskt att jag är ganska lugn själv, i alla fall jämförelsevis. Ser man till flera år tillbaka så brukar jag vara hysterisk vid det här laget och gråta okontrollerbart. Men terapi och tid och insikt har gjort att jag nu kan stanna på ett inre darr.

Han lagade burritos till mig, vi kollade ett avsnitt av Chef’s Table där de besöker Fäviken och han sa att han skulle vilja åka dit. Vi spelade UNO och det var liksom en helt vanlig kväll, det var nog bra så här i efterhand. Han hade sockorna på sig som han fick av mig i julklapp, han sa att han gillar den. De är snygga och bekväma.
I morse var jag lite nervig och darrig och trots att jag verkligen försökte ta det cool så sa jag “Okej, så jag kommer hit igen då? Vi ses igen, va? Känns det okej?”. Han sa “Ja?” och gjorde nån slags “Är du tossig eller?”-gest och jag blev tyst. Faktum är att jag redan i förrgår kväll lite ytligt och snabbt berättade att jag har en knasig grej förknippad med resor, att det har med min farsa att göra och jag blir darrig ibland och konstig och tror att alla ska dö. Nej, det sista sa jag inte även om det är sant, ibland känns det så. I morse nämnde jag det bara. “Ja, jag blir lite knasig ibland när jag ska resa” och så var det bra med det. Han gav mig en stor skål flingor och åt själv en saffransbulle jag bakade i förrgår. Hans hår är verkligen kolsvart. Jag försöker ringa in vad exakt det är som gör att jag uppfattar honom som så manlig. Jag vet inte, kanske sitter hans superatletiska bakgrund i fortfarande. Han spelar ju fortfarande fotboll men det är inte det. Och hans hår är verkligen kolsvart.
Sedan körde han mig till stationen, vi kramades fint, pussades snabbt bara och sa “hej då” men en timme senare sms:ade han och undrade var jag var.

Jag tror att jag vågar vara hoppfull. I alla fall just precis nu.

• Postad 2016-01-26
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None