Lotta tog med mig till Hollywood Reservoir. Jag var svinpeppad eftersom delar av min favoritfilm Chinatown tydligen spelats in där. Jag höll som bäst på att rabbla repliker från filmen (“Forget it Jake, it’s Chinatown”) då jag frös till is.
Lotta var ett, två steg framför mig. Jag såg ormen först, inte hon. Jag bara skrek, jag kunde inte få fram ett ord. En märklig känsla, bara skrik. Hon tog ett steg och tittade samtidigt frågande och oroligt på mig. Jag kunde fortfarande inte säga något bara skrika och peka så hon tog ett steg och KLEV PÅ SKALLERORMENS SVANS!

Gud, jag har fortfarande dåligt samvete för att jag reagerade som jag gjorde trots att det var ju helt automatiskt, inget jag kunde styra. Resten av promenaden var underbar, ljuvlig, men vi reagerade båda två på minsta lilla prasslande ljud.

En dag tidigare stod jag på bussen till Santa Monica. En lång, lite hyper småpratande kille står bakom mig, han böjer sig fram för att dra i stopplinan. Han trycker sig liksom lite mot mig. Han ursäktar sig men lägger samtidigt en hand på min ländrygg och jag fryser till, säger inte ett ord. Han snackar på, kramar min axel och jag säger fortfarande inte ett ord, jag är som förstenad. Jag tänker bara att han ska i alla fall av snart eftersom han ringde i den där linan.

Duden går av och en hobo – äkta luffare med toviga dreads och jacka med revor i – lutar sig fram och frågar om jag är okej. Han påpekar att det där såg liksom inte schysst ut och säger att jag borde sagt något. Jag borde langat en armbåge i magen på honom. Jag blir förlägen för hobon har ju rätt och jag har liksom ingen förklaring till varför jag bara stod still. Jag tackar hobon för att han observerade detta och han fortsatte med att säga “Han var en främling, du är inte skyldig honom något” och jag tackade honom för hans insikt. Sedan gick vi av, han gick till luffargänget vid 3rd St och jag till bokhandeln.

• Postad 2016-02-25
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None