En gång var jag förälskad i en kille med glasögon. Det började fint och allt var väldigt lovande. Jag hade gympabrallor och skinnjacka när vi träffades, det såg jag som en bra sak. Han hade något liknande. Skinnjacka i alla fall.
Han gillar korsord precis som jag. Fast jag är selektiv och kräsen, jag löser bara lördagskrysset i DN. Och jag har inte prenumererat på DN i säkert ett decennium. Jag brukade köpa den i affären på lördagarna, eller skaffa den på annat sätt. Tror man fick en DN om man fikade på Waynes ett tag. Ja, sådana slags knep. Han, killen med glasögon, visste i alla fall att jag verkligen gillar DNs lördagskryss. Och vi kan ha löst något tillsammans också. Sen gick det plötsligt inte lika bra mellan oss längre. Den där perioden då man känner att nu är det någon som är på väg bort, nu är det någon som glider iväg och det är inte jag. Han slutar höra av sig lika ofta, ingenting känns längre självklart utan bara kanske. Darrande i luften. Och man sträcker sig efter det, försöker att dra det till sig men det går ju inte. Det försvinner bara längre bort då.
Hur som helst så flöt det iväg och han sa att det inte gick längre. Det var stopp nu. Och jag blev ledsen och han blev ledsen för att jag blev ledsen.
Så en dag, långt senare, rasslade det till i brevlådan och en hel hög med DNs korsordsdel ramlade ned på dörrmattan. Det slutade aldrig, den fullständigt rann ned korsord i brevlådan och jag stirrade på pyramiden som formats. Han måste ha sparat flera veckors, kanske månaders krysstidningar.

Jag kommer att tänka på den vackra lilla novellen när jag städar. Jag hittar halvlösta kryss i lådan i köket. Jag rensar bland minnen, jag sorterar om. Och lyckligtvis finns mannen med glasögonen kvar i bekantskapen även om vi båda sorterat om vilket fack vi hör hemma i.

• Postad 2016-03-28
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None