Jazzhands

Dagen före dagen

bye
Varför man tar ut saknad i förväg är svårt att greppa när saknaden väl närmar sig på riktigt. Sista dagen, sista kvällen. En del av mig är ledsen och darrig, känns som att övergivenheten är nära. Det är den ju inte riktigt, jag blir inte övergiven för att han reser i morgon men det där är ju sedan gammalt.
En del av mig är lugn, övertygad och förankrad i att vi ses snart igen. Jag kan ha tjatat eller nämnt det en gång för mycket i stil med “Och sedan ses vi ju i augusti, eller hur?” och han har börjat säga “Ja, men det är ju redan bestämt?” eller “Ja, med det har vi ju konstaterat flera gånger nu?” och det är så han är. Allt vi sagt att vi ska göra, allt vi bestämt har vi gjort. Han sa att han skulle komma hit och han kom. Men jag har redan börjat sakna hans leende och hans sneda tand. Och det svarta rufset och hans varma hand.

  • Postad 2016-05-22
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

  • Victoria, 6:36 pm May 22, 2016:

    Åh! Kära, kära du! Att behöva längta o vänta p sakna… “Att längta är ljuvt” s en vän till mig häromdagen. Jag är inte säker på att jag håller med men tänker att man får försöka förhålla sig lite pragmatiskt manlig till det. Det är ju bestämt som han säger… Det kommer gå fint. Och du vet, jag går här på västsidan o håller dig i handen när kag gör min parallella resa…

  • Maria, 6:43 pm May 22, 2016:

    <3 <3 <3

  • Jazzhands, 10:25 am May 23, 2016:

    Ni är så rara! Och Victoria, jag är inte heller säker på det där uttrycket. Eller liknande uttryck som “Distance makes the heart grow fonder” och liknande. Men nu är det som det är. Det finns en ocean mellan oss och det pragmatiskt manliga tror jag är vår största chans. Och lite också vetskapen om att vi är flera som gör resan. Du med. Parallellt med mig. <3

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen