Jazzhands

Detox och radioskugga

west
Överväger om jag ska ta med datorn till stugan på Värmdö men det finns ändå ingen wifi där så jag lämnar den hemma. Nu försvinner jag ut på landet i en vecka. Klappar får, struntar i att sminka mig och kanske också att tvätta håret över huvud taget.
Det blir radioskugga med andra ord. Tar med en hög med böcker och en knippe DNs lördagskryss (mamma sparar åt mig och sen får jag en hög).

Två veckor kvar tills jag sätter mig på planet mot Kalifornien. En vecka på landet. Fotbollskillen frågar om han får komma och hälsa på mig i Stockholm igen, kanske i vinter. Jag vet inte vad han frågar om egentligen, det är bara att komma, men jag tror att han signalerar att nu kör vi framtid.

  • Postad 2016-07-17
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

  • Maria, 6:57 pm July 17, 2016:

    LÃ¥ter bra alltihopa tycker jag 🙂 🙂 🙂

  • Lotta Losten, 7:41 pm July 17, 2016:

    “Nu kör vi framtid”, gudars sÃ¥ romantiskt! ❤️ Ha sÃ¥ mysigt i radioskuggan!

  • Victoria, 9:57 pm July 17, 2016:

    Hoppas du har det skönt där i det gröna.
    MÃ¥ste berätta…Det gick Ã¥t helvete för mig, ingen framtid, han valde bort mig. Anledningarna var säkert goda men satan vad ont det gör. 2 veckor sen nu och jag bara grÃ¥ter, du vet som man gör. Och andas, andas o andas genom mig Ã¥ngesten. Det gÃ¥r. Jag tänker pÃ¥ den där imagenära tatueringen du vet.. This too shall past. Och när jag inte orkar grÃ¥ta mer tar jag en Imovane o sen börjar det om igen. Hur mÃ¥nga tÃ¥rar rymmer en kropp?
    Men. Jag tänker inte som de andra gångerna på alla fel jag gjort utan mer på vilka han gjorde. En framgång tror jag. Och vi överlever ju. Och vågar igen nån gång. Jag är glad attt vi inte är i synk nu du o jag, det tröstar mig att ditt visum gick igenom o att han vill komma i vinter (galning, liksom..☺) Lev lite för mig och njut av sommaren och berätta sen för mig om dina äventyr i stora landet.

  • Jazzhands, 11:57 am July 24, 2016:

    Victoria!

    Hur mÃ¥nga tÃ¥rar rymmer en kropp? Jag har ocksÃ¥ ställt mig den frÃ¥gan. Tillräckligt mÃ¥nga är det enda svar jag kan komma pÃ¥ i sÃ¥dana stunder. Tillräckligt. När man är en sorgsen, övergiven spillra lever man bara tillräckligt. Nog för att orka konstatera att det fortfarande känns i hela kroppen, nog för att tänka tanken “en dag känner jag inte sÃ¥ här men den dagen verkar inte vara idag” och nog för att orka ta en Imovane och bli tacksam för sömnen.
    Kanske kan man tänka att vem som gjorde “fel” inte är rätt terminologi. Inte heller “val” även om det är ett sÃ¥dant det handlar om trots allt. Kanske kan man tänka kemi, tajming och allt det andra som skakar om istället för “fel”. Förhoppningar som krockar, förutsättningar eller vad det nu kan vara.
    Och istället för val tänka mod. Mod att säga nej och mod att säga ja. Alla vill ju känna närhet och längtan, ibland krävs det mod för det. Och med tanke på senaste inläggen, om kalufser och minnen som stannar kvar, så märker man med en stilla förundran och ibland lättnad att de allra, allra flesta bara blir till en blek polaroidbild i ens minne. Även om det tar tid, och även om just den typen av konstateranden är helt värdelösa i uppgivna och förtvivlade tider.
    This too shall pass.

    Kram
    C

  • Victoria, 12:59 am July 27, 2016:

    Mod. Ja. Vi är modiga du o jag. Det är bra. Fast jag gråter o gråter o gråter o imorgon blir det vårdcentralen igen. Du skriver fint. Och detta med vänner på nätet. Tänker att nån läser vad vi skriver och hur vi hjälper. This too shall pass. Så är det.

  • Jazzhands, 9:22 am July 27, 2016:

    Jag tycker ocksÃ¥ det är överväldigande fantastiskt att det finns folk därute som läser vad man skriver – och reagerar!
    Ibland kan det ju vara så också att det kan vara skönt att prata och berätta om sina tårar för en helt utomstående person (lex terapeut och kurator) så om du vill skriva av dig, låna ett lyssnande öra så gör det: caroline[at]hainer.se

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen