Jazzhands

Nejsomrarna

sommarlov
New York Times har haft en serie under sommaren där inbjudna författare fått skriva en text, en novell, om ett sommarminne. En händelse om sommaren som kommit att påverka dem resten av livet.

Jag har redan skrivit om sommaren som nästan var, om en romans som nästan var där. Som ångrade sig innan den hände.
Den påverkade mig.

Men också somrarna som följde varandra under mellanstadiet och de upptäckter som då staplades.
Fyrans sommarlov och betongbarnets eviga regel som säger att man får leka med den som är hemma, även om man i vanliga fall aldrig skulle leka.
Som bossiga Marika som jag ibland gillade. Vi kunde pendla mellan det barnsliga och det outforskade, busringa och samtidigt prata om bråkande föräldrar.
Men den dagen ville jag inte bada. Jag hade ingen lust, jag orkade inte men hon tjatade och hon hade en makt över mig. Och hon fick mig att känna skuld så jag sa ja.
“Men gÃ¥ inte om du inte vill”, sa mamma och jag gick till porten, hon kom cyklande med ryggsäcken full med badgrejor och jag sa att jag hade fÃ¥tt feber.
En dålig lögn, hon blev arg såklart och gav mig fingret när hon argt cyklade därifrån.

Och ännu har jag inte lärt mig att säga nej till saker jag inte vill göra. Jag säger kanske, jag säger ja och tänker att jag ska dra mig ur senare. Jag förhalar och svettas. Och det slutar allt som oftast med att jag sårar någon, ibland till och med mig själv.

Sommarlovet femman: Träffar Julia och Jessica på Älvsjöbadet och de gör klart för mig att jag är töntig och att de inte vill vara med mig, de vill vara själva.
Sommarlovet sexan: Åker till Flaten med Julia och Jessica som fortfarande tycker jag är töntig. En kille kommer fram och frågar Jessica och sedan Julia om de kan hjälpa honom smörja in ryggen med solskyddscreme. De fnissar, suckar, himlar med ögonen och säger nej.
Jag säger att jag kan hjälpa honom och ser hur besviken han blir. Han säger okej då och jag smörjer hans rygg, försöker samtidigt snegla på Julia och Jessica, möta deras blickar så att vi kan fnissa och himla med ögonen tillsammans men de fortsätter ligga på mage och sola, jag når dem inte.

Ingen av dessa händelser är särskilt omvälvande eller lärorik men tillsammans bildar de ett mönster som besvärar mig: att försöka vara till lags. Att försöka hålla sig vän med någon som inte är intresserad eller till och med behandlar en illa.

Tänker pÃ¥ min nyss förlorade vän i storstaden och känner lättnad. För en gÃ¥ngs skull sa jag “okej, synd att du känner sÃ¥”, vände pÃ¥ klacken med en artig nick och tänkte pÃ¥ vilka underbara människor jag har omkring mig ändÃ¥.
Som inte är hon.

  • Postad 2016-08-31
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

  • Olle, 2:57 pm August 31, 2016:

    För mig var det lite annorlunda: jag hade en kompis som ville umgås, men som gärna påpekade att jag var ful och töntig.

  • Jazzhands, 5:01 am September 2, 2016:

    Barnvänskap är så märklig ibland.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen