Gammelmedia

Vet inte varför jag varit så inne på J Alfred Prufrock senaste dagarna men jag fick en plötslig lust att läsa om dikten och hittade den här vackra illustrerade versionen.
Jag minns när jag var tonåring och försökte lära mig dikten utantill, jag hade det som nyårslöfte. Jag tyckte det verkade så flott att kunna recitera en dikt. I efterhand är jag ju givetvis glad att jag misslyckades, vem skulle stå ut med någon idiot som harklar sig och börjar recitera dikt i något socialt sammanhang?

Kanske är det just detta jag tänker på – det man en gång önskade att man var och kunde, att man håller på att bli gammal. Och J Alfred Prufrocks “sång” är en bra beskrivning av hur det känns. Att se tillbaka på tiden som försvunnit, att se på tillfällen man missat och inse att när man trodde att man var kungen så var man egentligen narren.
Och sedan konstaterandet att man blir äldre, ja nu är det väl dags att rulla upp linnebyxorna och köra combover då.

Allt man jagat, allt man trott sig kunna hitta. Jag är tillbaka i Los Angeles och på tåget hit hade jag sällskap med en massa universitetsstudenter. Jag hamnade bakom en av dem och på hennes ryggsäck kunde jag läsa “Somewhere  something incredible is waiting to be known” och det är ju vackert och härligt men allt jag kunde tänka på var “Ja, det beror ju på vad man tänker sig som fantastiskt och om man tror att man bara kommer att snubbla över det istället för att aktivt söka sig dit”.

Som världens tråkigaste vuxna människa.

Som när jag ser på Gifta vid första ögonkastet och alla bara tjatar om att äktenskap “kräver arbete” och jag tänker att om man bytte ut “arbete” mot “vilja” eller mot “öppenhet och tolerans” så skulle det inte låta så statiskt. Som att gå till gymmet, investera några timmar i veckan för att äktenskapet ska fortsätta rulla.

Det här med att hitta “something incredible” i slutet av regnbågen. Där har man ju varit. Själv läste jag enormt mycket poesi i ungdomen, såg film, samlade på gamla utgåvor av klassiska barnböcker och gjorde allt för att försöka nå någonting. En känsla om inte annat.
Jag ville mest bli journalist för att kunna träffa och prata med folk som nått den känslan, skapat något fantastiskt. Jag ville nog mest bara smita in i deras värld.

Sedan, i takt med att jag blev äldre, kom jag på att man kan skapa en egen. När jag nu läser J Alfred Prufrock så ser jag alternativet – väntan, stand-by-knappen och att inte våga fråga den där “överväldigande frågan”.

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2016-09-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 7

Etiketter None

• En tant, 3:42 pm September 26, 2016:

  Fint. Ser att du letar efter balans i bloggandet, tycker det här var ett ypperligt exempel på när det privata får förbli dolt och bara skymta. Det är,som bekant, alltid en själv det handlar om och inte objektet. Jag som inte känner dig alls har nu (pga förkyld) läst igenom valda delar av bloggen långt tillbaka. Det ser ut som att du varit sjuk i depression och blivit frisk. Så uppfattar jag din personlighet:starkseg. Att omvandla erfarenheter till böcker innebär nog också att bloggande om specifika känslor för fotbollskillen utgår. Han verkar inte vara något du passerar utan a keeper, en privatsak. Perfekt läge för att få skrivro – om du bara låter skuggorna förbli just det för att istället stå där i solen och tänka på nästa bok (jepp, har sett vad den skall handla om. Freud, much, haha) Allt gott.

• Jazzhands, 3:47 am September 27, 2016:

  Kära tant, visst har det varit så: tre gånger har jag varit kliniskt deprimerad. Den senaste gången var tre somrar sedan, det var också den djupaste som kulminerade i två veckors sjukhusvistelse på psykologisk avdelning. Jag har jobbat med och mot depression en stor del av mitt liv men jag är inte deprimerad. Det är en viktig sak för mig att poängtera. Jag har varit sjuk men är frisk sedan två år tillbaka.
  Och att veta detta, se detta (bloggen är ett bevis!) är en del av det fortsatta välmåendet. Så tack för din observation, tack för respekten och förståelsen. Tack för att du vill mig väl.

• En tant, 12:18 pm September 27, 2016:

  En skitsjukdom på många sätt – jag vill inte gå Monthy Python här men själv deprimerad (med friska skov) från 11 till 45 års ålder, frisk sedan 12 år efter vad jag ser som den slutliga vändan. Fast skulle aldrig vilja vara utan de åren, de var jag, bara en annan del i självets skvalpande ocean. Jag kan ibland sakna den där livsfarliga klarheten som sjukdomen har – att livet är helt meningslöst, att man ser det för vad det är:ingenting alls och det var OK. Det fanns en klarhet i tanken – trots att man rent faktiskt var halvgalen. Intressant ändå. Du har väl läst alla gissar jag – Churchill, Styron etc? Borde skrivas något i saken av kvinnor.

• Jazzhands, 9:45 pm September 28, 2016:

  Just Churchills “svarta hund” tycker jag är träffande och talande, det uttrycket har jag använt själv. Annars tycker jag att jag hittade en ovanligt bra depressionsskildring i filmen End of the Tour om David Foster Wallace. Han har ju skrivit en hel del om sitt hälsotillstånd och har uttryckt det oerhört bra, tycker jag.

  Styron har jag inte läst men det var ett bra tips!

  Det här tycker jag om:

  http://www.telegraph.co.uk/news/politics/conservative/11153898/Boris-Johnson-Churchill-wrote-to-keep-the-black-dog-of-depression-at-bay.html

• En tant, 4:42 pm September 30, 2016:

  Ah, vilken fin artikel, tack, älska hans egen researchgrupp och ffa, ekvivalenten till det där Sagan sa om att man gråter bättre i en Rolls än folka: mauvefärgad skräddarsydd sammetsoverall. Skulle man ha haft.

• Jazzhands, 11:43 pm October 2, 2016:

  Tycker också om denna:

  https://www.ted.com/talks/andrew_solomon_depression_the_secret_we_share?language=sv

• En tant, 5:42 pm October 4, 2016:

  Väldigt, väldigt bra, man gillar även den där amerikanska lättheten i allvaret. Kanske jag hade fel om klarheten i tanken ? Njae, det eju filosofi, haha, vad är friskt, sjukt etc. Han har nog iaf en poäng i att det gäller att vara vaksam om sig själv. Fast noterbart är att kvinnor efter menopaus blir friskare. Ser fram emot pajtävlingen, tipsar om en knivsudd bakpulver i själva degen, the shit enligt tantinsändare i Allers.

Add A New Comment!