Jazzhands

Förr och nu

stars
Men nu hamnar jag här igen och tankarna på det lilla och det stora. På hur det fanns en tid, och den är inte så avlägsen, då jag trodde att jag skulle dö. Jag såg ingen möjlighet att jag och min kropp skulle klara det.
Eller, jag trodde inte att jag skulle dö egentligen. Men en del av mig hoppades. En annan del trodde att jag kommer att leva men jag kommer att vara ett emotionellt kolli, helt beroende av andra och helt beroende av medicin. Vid tillfället år jag åtta olika sorter. SSRI, ångestdämpande, olika sorters lugnande, sömnmedel, insomningstabletter…och receptbelagd d-vitamin som lite garnityr på cocktailen.

Jag tog första tabletten ångestdämpande hemma hos A. Jag hade flera lager kläder på mig, jag frös, och jag lade mig på hans soffa. Han skulle laga mat till mig, jag hade slutat äta. Jag blev yr, kände en konstig tjockhet i huvudet och ett illamående. Jag sa till A att jag bara skulle sluta ögonen en stund. Vaknade tolv eller tretton timmar senare med kläderna på, kroppen stel och med en filt över mig. A var redan vaken och redo att göra sig i ordning för jobbet.

Det tog två veckor ungefär för biverkningarna att försvinna. Illamåendet var jobbigast, ett våldsamt illamående som om jag var sjösjuk. Jag slutade med tabletterna, jag klarade det inte. Men eftersom ångesten var värre än illamåendet började jag på noll igen. Illamåendet fruktade jag, det var som om det knuffade mig inifrån. Jag blev tjock i huvudet, muntorr och knasig i allmänhet. Men sedan lugnade det sig.

Ja, vad vill jag säga med att börja rabbla gammal sjukdomshistoria? Det jag alltid säger: ingenting varar för evigt.
Det går att jobba, bearbeta, bli starkare.

Man får vara hur spirituell man vill (och det är nog bara bra att vara spirituell!) men man kan också konstatera att kroppen och hjärnan är som dresserade djur. Känslor och reaktioner uppstår på kommando. Och har man följt viktiga kommandon i ett helt liv, lärt sig att tänka “nu känner jag så här, det kommer inifrån mig, alltså är det sant” så är det svårt att bryta. Att säga “fel kommando!” eller “fel reaktion!”.

Jag mailar med vänner. Flera säger “du verkar ha det så bra” och “du verkar så glad”. Det stämmer. Två vänner mailar med tråkiga nyheter, en ska skilja sig efter 15 års äktenskap. Han sa “Jag vill inte längre” och för henne kom det som en chock. De har barn ihop, de firar allehanda jubileum, bröllopsdagar. De har sommarstuga och en reseblogg. Hon är i chock, allt hon skräms av tanken på ett liv hon inte känner till. Ett liv utan honom, hur ser det ens ut?

En annan är nedstämd, hon vet inte riktigt varför. Eller jo, hon vet. Hon känner press från flera olika håll, hon känner sig instängd. På jobbet, hemma med sambon, i världen i allmänhet. Hon vill flytta, vill byta jobb. Men helst vill hon att sambon ska sluta dricka.

Och ingen av dem, i detta stadium, blir hjälpt av det käcka “ingenting varar för evigt”. Det blir man såklart inte. Eller “this too shall pass”-varianten. Eller min favoritfras i samma låda: “Varats olidliga lätthet”.
Men här gäller faktiskt detta: det går att bryta. Inte idag, säger jag till väninnan som ska skiljas. Inte idag och troligtvis inte i morgon. Du kommer att gråta och känna hjärtat slitas sönder och hoppas att venerna faktiskt går isär så att man slipper känna någonting alls.
Men en dag kommer du känna att du faktiskt är lite hungrig, att du skulle vilja ta en tugga av ett äpple eller kanske en smörgås. Sedan kommer du kanske att gråta igen men din kropp gav dig i alla fall en annan, positiv upplevelse under den minuten du kände hunger. Och där börjar det.

Inte idag och troligtvis inte i morgon. Men när mönstret bryts, om än så försiktigt, så kan man börja. Tills dess gäller bara överlevnad. Och hopp.

Etiketter None

  • minahistorier, 7:28 am October 14, 2016:

    Fint skrivet, det är precis så det är. Det går att bryta. Det är för jävligt under tiden och det kommer kännas som att man går sönder tusen gånger, men en dag känner man sig lite glad på riktigt (inte bara av alkohol eller träning) för första gången på länge. Och då är det värt det.

  • F, 9:04 am October 16, 2016:

    Blir så rörd av det här inlägget. Så otroligt fint skrivet.

  • Victoria, 7:35 pm October 16, 2016:

    Ja du… Hopp. Och this too shall pass… Men fy fan när man är i det. Mediciner o terapi o hopp. Det var bra att du påminde mig om när du var i det, jag minns det och jag minns hur jag ville hålla dig i handen o säga att det kommer bli bättre. Kram

  • Jazzhands, 4:58 am October 17, 2016:

    Tack ni.
    Tack Victoria.

    De viktigaste sakerna man lär sig av böcker, film och vänner:
    1. Man är oftast inte ensam i sin kamp. Andra har också utkämpat.
    2. Saker förändras.
    3. …men oftast tar det frustrerande lång tid. tills man en dag inser att man faktiskt rört på sig och befinner sig på en annan plats.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen