Det roliga med att få i uppdrag att skriva en fiktiv berättelse är att jag aldrig gjort det förut. Böcker jag skrivit har utgått från mig och mina idéer. Artiklar är något helt annat, där kan man skriva med eller utan egen iblandning. En glidande engagemangsskala från ett till tio.

Känner mig fiktiv själv, faktiskt, när jag kryssar mellan caféerna på gågatan. Köper en te, öppnar laptopen och försöker komma på en story. Handling, figurer och allt. Detaljer har jag lätt för, dialoger också ibland. Men det där med att det ska hända saker hela tiden, det är svårare.
Tänker mig en lång, smal farsa. Plirig blick, beskrivs som “humoristisk” av bekanta men familjen vet att han kan blixtra till i en handvändning och straffar alltid med tystnad och kyla.

Okej, vi börjar där då.

Tänker jag och tröttnar, svarar på mail och börjar skriva på annat. Hur fiktiv är jag inte? Jag är som en påhittad författare. Ett proffs skulle ju rita upp strukturer och vara teknisk och sedan fylla linjerna med köttiga detaljer. Inte tvärtom, som jag.

Men jag antar ju utmaningen såklart, gillar att tänka på mig själv som legoknekt. Helt hyrbar, skriver för bäst betalande. Som en diversearbetare som smider, snickrar och garvar skinn. Inga problem.

Säger jag, går ut i solen och tar på glasögonen. Tycker mig förtjänat en tid i den fina köksbutiken.

• Postad 2016-10-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None