Vaknar med en bekant men alltigenom falsk känsla. Drömmer att jag blir och är kär i Jason Segel (vem är inte det? Sanndröm!). Han är i Stockholm, det är kallt och vintrigt. Jag blir mer och mer förtjust i samma takt som han drar sig mer och mer bakåt. Jag känner det och jag kan inte hjälpa det. Jag borde backa men går framåt. Och som två olika poler uppstår repulsion och vi flyter iväg.
Jag känner det, vet det, fortsätter ändå.

Vaknar upp med just den känslan. Av att känna det, veta det men fortsätta ändå.

Fattar inte varför jag drömmer så mycket om olycklig kärlek, om människor jag inte kan närma mig eller nå?
Inte sällan drömmer jag att jag är fast med någon jag önskar att jag inte var tillsammans med men känner mig hindrad och oförmögen att lämna. Vaknar med en känsla av instängdhet, ser honom på andra sidan i sängen och tänker “men gud vad skönt, bara en dröm ju”.

Han får ofta höra att han ser ut som Jason Segel förresten. Jag håller inte alls med, jag tycker ju att han ser ut som Mark Ruffalo. Men jag tror varken det ena eller det andra har något med min dröm att göra.

• Postad 2017-03-09
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None