Jag har det. Jag fattar vad drömmarna betyder nu, vad mitt undermedvetna vill säga.
Det handlar om den där skyddande, självbevarande mekanismen som säger att det inte är på riktigt, inte helt och fullt. Att det inte går att slappna av riktigt än.

Jag kommer på det när han apropå ingenting, verkligen ingenting, i förbifarten nämner en “ex-flickvän” och jag fryser till som om jag hamnat i strålkastarljuset på en bil.
Det är så himla korkat, det gör förändrar absolut ingenting att han, precis som jag, har haft tidigare partners. Och ändå känns det så. Det är så himla korkat.
Jag blir stel, han märker det och börjar gulla. Påminna om att han svängde förbi hotellet efter jobbet för att köpa en bit tårta (de har himmelska tårtor!) till mig. Detta är sant.

Jag vaknar och känner känslan fortfarande, den att jag inte går säker. Att fara (att bli sårad alltså) lurar bakom hörnet och jag bör se upp, dra öronen åt mig.

Detta är befängt och det ännu mer befängda är ju att jag vet det. Och ändå känns det i hela kroppen, stelheten och den ofrivilliga försvarsställningen.

Förstärks den av overklighetskänslan av att jag är på ett exotiskt drömställe, palmer och surfing? Talar annat språk om dagarna? Bidrar det till den lilla undermedvetna förskjutningen, “detta kan inte vara på riktigt?”

Jag vet inte. Jag vet bara att jag med säkerhet fattar vad mitt undermedvetna håller på med just nu. Och jag gillar det inte.

• Postad 2017-03-09
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None