Jazzhands

De små


Mammas katt har varit försvunnen i fem dagar. Orolig man blir. En stor, röd gammal krake som inte är mycket för äventyr.
Mamma är i San Francisco och kan inte leta efter honom. Turligt nog kunde grannarna ställa upp och gå skallgång. Rapporter ramlar in om att Chester är återfunnen. Ett foto när han glufsar i sig mat.

Orolig blir man. Lika mycket för kattens öde som för mammas oro.

Det är fullt på mitt favoritkafé idag, det är vackert och soligt ute. Folk i solglasögon, folk med hund. Jag börjar redan känna mig stressad för att det bara är fyra veckor kvar tills jag ska hem igen. Fyra eller fem. En månad, inte mycket. Varför skulle jag envisas med att vara hemma på sommaren? Den svenska sommaren vill man ju inte missa och så vidare. Jo, det var skälet. Det var precis så jag resonerade.

Ja, och sen för att vi ska redigera min bok under juli och augusti. Den ska ju gå i tryck i augusti, har jag sagt det? Kommer ut i september.

Jag tror jag legat lite lågt med infon eftersom boken åkt runt ett par turer mellan förlagen nu, och dessutom några turer i mitt eget sinne också. Varför skriva, varför försätta sig.

Därför är det bra med distans. Favoritkaféet på kusten, folk med hund. Så länge man inte störs av en oro från långt bort, en bortsprungen katt man inte kan göra någonting åt alls, över huvud taget.

Lärde man sig hålla just den oron i schack tror jag att man skulle hitta en lösning, en kanal där man inte räds någonting alls. Som de som skriver för att de måste, utan någon som helst tanke på mottagande eller form. De bara gör, de ser inte konkurrens eller tävlan. De ser bara sitt eget uttryck, den egna längtan efter att skapa utan mål.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen