Jazzhands

Lejon och deras hjärtan


Passar på att äta tårta med min kompis Shelaigh. Ett av mina favorithak har öppnat en filial i Santa Monica så vi sågs där. Tydligen gillar Jennifer Garner också tårtor därifrån.
Hur som helst, Shelaigh har de där faktorerna i hennes liv just nu som är betungande dels för att du vet vartåt det lutar och dels för att du inte har kontroll över dem. Annalkande uppsägning, annalkande hyreshöjning och en pappa på intensiven efter en operation.
Hon säger att hon vet att alla går igenom en förlust, en sorg. Alla förlorar vi våra föräldrar.
Det gör det inte mindre smärtsamt, säger jag, som har förlorat en förälder hastigt och våldsamt.

Vi pratar och jag känner igen så mycket hos henne. När hon säger att hon borde söka jobb men hittar inte energin trots att det är livsviktigt att hon söker jobb.
När hon säger att hon inte kommer ifrån tankarna på att hennes pappa dör nu, detta är slutet, och att bara jobb väntar. Praktiskt jobb som hon anser faller på henne, och ett jävla sorgearbete.

Jag minns även denna känsla.
Därför vet jag också hur poänglöst det är att säga förnuftiga saker som att det praktiska eftermälet är ett sätt att hantera sorgen och att hon inte måste ta sånt själv, hon har ju syskon (“Ja, men de har ju barn…Det måste bli jag som gör allt”).

Jag vet också att man kan leva vidare fast det känns som om man inte kan det. Även detta är tröst för lejonhjärtan.

Jag tänker – är det därför folk är tysta när vi talar om sorg? För att vi vet att ingenting kan trösta särskilt väl?
Eller är det bara för att vi är rädda för att säga fel saker?

Hon talar om en annan typ av stress. Om hur stress kring huruvida en kille ska ringa tillbaka eller inte ter sig som en så banal och trivial stress. Varför ens stressa över sådant? Och jag vill säga att just den insikten ter sig just nu som något som förminskar dig. Men det är tvärtom, den kommer att ge dig tacksamhet. Det som kommer ur en sorg är perspektiv och med det kan mindre saker nå dig. Killar som inte ringer kommer inte nå dig på samma sätt, aldrig mer på exakt samma sätt.
Du kommer att känna skillnad mellan banal och trivial stress jämfört med stressen som nästan dödar. Och den banala och triviala stressen kommer inte heller åt nå dig.

Men, som sagt, det är ju bara tröst för lejonhjärtan.

Etiketter None

  • Ulrika, 7:40 pm June 22, 2017:

    Jag tror inte att jag kommer att sörja mina föräldrar på det sättet, de har aldrig rört vid mitt hjärta. Det är också en märklig tanke. Men tomheten, den kan jag föreställa mig.

  • Jazzhands, 2:23 am June 23, 2017:

    Förlust tror jag dyker upp på olika ställen i livet. Tomheten, förlamningen. Jag känner igen den från inte bara sorg utan andra förluster också, någon relation som avslutats…
    Jag är ledsen att du inte rörts av dina föräldrar. Jag antar att de fortfarande lever eftersom du talar om att komma att sörja? Jag vet ingenting om er relation, men finns det någonting du vill ha svar på och inte fått, och detta gjort att inget hjärta rörts vid, är det nog ingenting du kommer att ångra att fråga eller försöka få någon förståelse om än liten på det viset. Men jag ska inte spekulera om saker jag inte har insyn i alls. Min pappa och jag hade en obefintlig kontakt under barndom och tonår. Den blev bättre först i vuxna år.

  • Ulrika, 9:23 am June 24, 2017:

    Tack för dina ord! Och för en fin blogg, den berör ofta.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen