Jazzhands

Miljöombyte


Igår pratade vi om terapi. Ibland glömmer jag att alla inte är lika intresserade som jag är, eller ens har erfarenhet av terapi. Vi pratade om mönster. Tror det var apropå svågern som börjat få sömnproblem fast han aldrig har haft problem att somna tidigare. Som svågern beskrev det hade det nu eskalerat i att han började tänka på sömnproblemen redan under middagen, oroade sig för att han inte skulle kunna somna inatt igen och sedan låg han där under täcket och ansträngde sig till max.
Allt detta låter bekant i min värld, jag har varit precis så. Jag sa att med rätt hjälp kommer han kunna bryta det där mönstret för om det är ett nytt, inprogrammerat orosmönster så kan man programmera om det.

“Men hur förhindrar man att de där känslorna dyker upp över huvud taget?”, sa han.
“Det kan man inte”, sa jag. “Men man kan jobba på hur man reagerar på dem.”

Han oroar sig för sin pappa, det vet jag, och han frågade mig hur länge det tog för mig att komma över min pappas död. Jag tänkte på det, hur lång tid tog det? Det var ju inte så att det skedde en skillnad över en natt. Kanske inte ens över en månad. Jag sa att sorgen kunde jag inte ens bearbeta förrän ungefär tre månader efter hans död. Först därefter sköljde den över mig. Och därefter sex månader av förlamning, ett år av att inte kunna jobba. Omständigheterna var extrema, min sambo flyttade ut i samma veva och jag levde fortfarande i chock efter att ha behövt åka ned till Ungern där pappa dog på semestern och hämta hans kropp.

Efter det skulle jag säga att sorgen var helt försvunnen efter kanske tre, fem år, men påtaglig på jul och midsommar och sånt. Men saknaden blir man aldrig av med. Men man lär sig också acceptera, man lär sig att man kan uppleva glädje i livet ändå. Man lär sig att ibland är det bara känslor, bara tankar. De i sig kan inte skada mig och det menar jag. Bara mina reaktioner på dem.

Och detta menar jag.
Och detta praktiserar jag.
Jag grät lite när vi talade om pappa.
Och idag packar jag den stora väskan igen, gör mig redo att sätta mig på planet i morgon igen och flyga hem. Det känns otryggt, det känns stressigt men jag bryr mig inte så mycket om de känslorna. Jag fortsätter packa, jag sorterar kläder i vilka som stannar och vilka som kommer med mig nu.

Jag står emot impulsen att höra av mig, skicka meddelande till honom och säga jag är rädd, jag är ledsen, kan du försäkra mig om att jag inte behöver vara det?

Han behöver inte försäkra mig. Jag behöver känna efter, det jag redan vet. Det är jag som ska göra det, inte han som ska svar på mitt meddelande på det sätt jag vill.

Det är skillnaden.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen