Jazzhands

Sjukhus


Hälsar på en vän på sjukhus. Han är kliniskt deprimerad, jag känner med honom. Jag vet hur det känns att vara på en sådan avdelning, att bara vilja att tiden ska gå. Man vill snabbspola flera månader framåt och möta sig själv som fungerande, smärtfri och normal så där som man en gång var innan den där jävla ångesten, trycket över bröstet och den ständiga gråten och dimman tog över.
Jag känner med honom. Men vet också att det finns väldigt lite jag kan säga som spelar någon roll för honom, som är av betydelse. Man vill bara att tiden ska gå.

Sedan besöker jag ett annat sjukhus i ett annat ärende. Jag har fått kallelse till ett återbesök efter mitt livs första mammografi. Man vill ta kompletterande bilder, göra en undersökning.
Egentligen är jag inte orolig, jag vet att just förstagångsbesökare kan bli kallade igen. Man har inga referensbilder sedan tidigare, ser man någonting, vad det än är, så kollar man igen.
Men ändå.

Jag får fotas igen sedan vänta. Sedan träffa en läkare som smörjer bröst och armhåla med en gel och kör ultraljud. Trots att jag aldrig gjort just det förut känns det bekant. Att tyst och tålmodigt låta sig undersökas och sedan vänta på ett avgörande. Är jag sjuk eller frisk.

Det visar sig att jag är frisk. Inga tecken de behöver undersöka vidare i alla fall. Jag var aldrig orolig men när jag går därifrån känner jag mig lättad. Men jag är sällan långt bort från en sådan påminnelse. Har man varit sjuk är det ofta man påminner sig själv om glädjen i att vara frisk.

  • Postad 2017-08-18
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

  • Victoria, 6:19 pm August 18, 2017:

    Jag är fortfarande rädd för att falla igen, Ã¥ren när jag inte var,sjuk, eller iaf inte att jag inte kunde fungera och sen sjukdomen igen, terapin, medicinerna… När är man pÃ¥ fast mark? Jag kan leva och planera mitt liv som om det inte skulle hända igen men märker att det är lite som att undvika A-brunnar ungefär. Tar färre risker. Fast det är kanske sÃ¥ man ska göra? När det gäller det fysiska sÃ¥ gör vi ju det, cellprover och mammografi o cykelhjälm…

  • Jazzhands, 10:07 am August 19, 2017:

    Tycker du inte att du är mer rustad nu, efter terapi och medicin? Om inte annat sÃ¥ vet du ju – du är ju ett bevis – för att de funkar? Terapi, om den är framgÃ¥ngsrik, lär ju ocksÃ¥ ut verktyg och attityder som gör det lättare att Ã¥tminstone känna sig rustad, tycker jag. Dessutom känner man ju lättare igen symptom numera, med erfarenheten i ryggen. Detta sammanlagt ger mig en större trygghet. Och smÃ¥saker som att definiera mig som fullt frisk idag, att känna efter regelbundet och bara konstatera “Jag är frisk och stark. Just nu. Här och nu. Idag.”

  • Victoria, 1:57 pm August 20, 2017:

    Jo. Egentligen är det ju sÃ¥, i verkligheten sÃ¥ styr jag förbi och klarar mig men i fantasin, där är jag skitskraj. BÃ¥de för Ã¥ngest och cancer. Ska fundera pÃ¥ det dör med smÃ¥saker som definierar en som frisk istället för det motsatta…

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen