Det kanske inte är bra för mig att skriva böcker. Skriva saker över huvud taget. Men vad ska jag annars göra?
Idag gick jag runt i matbutiken och kände mig nervös. En odefinierbar obehagskänsla. En oro för någonting oklart och inte alls närvarande. Bara en odefinierbar obehagskänsla.

Detta stör mig. Det är inte första gången. Jag har känt detta förut, i Sverige innan jag reste hit till exempel. Men då visste jag vad det handlade om: exponering. Bok ute, omdömen som formas, åsikter som skapas och tillskrivs mig. Eller kring mig, om mig.
Nej, det är ju inte så att jag inte kan gå på en gata eller liknande. Att det kommer fram människor och vill diskutera mina tankar kring Jaqcues Lacans fallosterminologi och hur jag har fel där. Så är det ju inte och har såklart aldrig varit. Det är just därför som oron är hyfsat onödig och av ondo. Den är helt enkelt inte reell.

Den är heller inte reell här, på kusten. I en sömnig stad där bara killen på caféet och några bekanta vet att jag “skriver” men inte vad jag skriver. Och så vill jag gärna ha det.
Ändå går jag inne på mataffären och vrider händer och fingrar. Jag har hatt och solglasögon på mig som en annan Michael Jackson. Jag vill vara osynlig.

Detta är inte jättebra men heller inte alarmerande. Än. I mataffären köper jag bakgrejor från en lista. Det är sol ute, en lugn och vacker lördagsförmiddag som det verkar. Men jag måste vara hemma själv och baka känner jag.
Killen jobbar, jag får vara ifred. Han kämpade i en timme i morse med att knipsa av en länk på min nya klocka som är för stor. Jag sa att han får bestämma exakt avd vi ska äta till middag ikväll, jag lagar. Jag visste att han skulle säga lasagne.

Nu tar vi vår morgonmedicin, kavlar upp ärmarna och bakar. Så ska oron försvinna.

• Postad 2017-11-18
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None