Jazzhands

Reflektionssäsong

Det ligger lite av ett darr i luften. I alla fall den luften jag andas. Inte bara “blir det vår snart”-darret utan ett darr som handlar om nästa steg.
Har skickat manus för bedömning. Har börjat prata om manus eller om den eventuella romanen. Eller vad man vågar benämna den som just nu.
Jag har börjat förklara huvudpersonernas ageranden, varför de gör som de gör. Jag har börjat prata om dem, se dem framför mig.

En sak som ger mig mer darr i Stockholm än i den kaliforniska staden är risken att störa på folk jag inte vill stöta på. Springa in i, inte kunna väja. Jag vill inte vara en nojig person som kalkylerar risker, undviker och garderar. Men jag blir en sådan i Stockholm, om än inte fullt utblommad.

Det fysiska darret sitter i benen, närmare bestäm låren. I förrgår köpte jag gymkort. Jag och A drog i tunga maskiner och släpade runt på vikter. Jag tröttnade först men jag jobbade också hårdast. A tar inte ut sig. Kanske säger det något om våra personligheter, jag vet inte. Eller så tog jag ut mig för att det var mitt första gymbesök på flera år. Men faktum är att jag hade bestämt mig redan innan för att jag skulle köra så hårt så att benen gjorde ont. Och det gjorde jag.

Det var som sagt flera år sedan jag slutade gå till gymmet. Jag sprang 25 kilometer i veckan, älskade det, och sedan gjorde jag det inte mer. Sjukdom kom emellan. Den triggades igång av en person, så är det ofta. Han bor i krokarna, jag vill inte springa in i honom.

Jag hade såklart kunnat bestämma mig för andra saker, som att återta löpningen, visa alla de jävlarna (de påhittade, fantomerna i mitt huvud som inte vill mig väl). Eller bara acceptera att tiden har gått, vi är floden som aldrig är densamma och alla situationer avgörs av hur vi möter dem.
Men det får bli ett senare drag. Efter darren.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen