Jazzhands

Norröver

Jag är på Littfest i Umeå. En behaglig festival med entusiastisk och nyfiken publik, får intrycket av att de flesta är födda på 40-50-talet.
Jag talar i en fullsatt studio, förvånad över att så många är där och trängs. Senare får jag höra att vissa inte fått plats.
efteråt kommer några fram och vill prata, har en kommentar. Om att det är tveksamt av mig att säga att jag avundas männens förhållande till sitt kön. Jobbar vi oss inte bort från det?
Om att det inte stämmer helt och fullt att kvinnans kön inte har samma symboliska kraft som männens, i Finland är kvinnokönet starkt laddat i folktron.

Jag signerar böcker. Jag känner vördnad och tacksamhet för de som köper och vill läsa. Samtidigt vill jag gå upp på hotellrummet och bada i tystnad och ensamhet. Jag vet inte vad det är med mig, men efter varje publikt framträdande jag gör (och jag gillar sådana) vänder mina känslor helt och jag känner blyghet, utmattning och något besläktat med torgskräck. Jag måste försvinna in i ett tomt hörn, bli behagligt osynlig.

Jag ser författare som är så oändligt mycket mer etablerade än mig, jag kan inte ens jämföra. Och jag känner å ena sidan en frisk entusiasm över att bjudas in till samma tillställning som dem, å andra sidan en blygsam bluffkänsla som att jag inte har där och göra.

Ett intryck av Umeå förresten: staden känns ung och härligt lagom stor. Jag kommer inte över ljuset och hur annorlunda det är här jämfört med Stockholm. Promenerar längs älven och tar bilder innan telefonen plötsligt lägger av.
Luften är så ren och frisk. Jag tänker att jag ska sluta skriva böcker man kan tycka saker om, där jag tycker saker eller påstår saker.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen