Den svikande kroppen

Jag bryr mig inte om bikinisäsongen per se, eller strandkroppar eller vad det nu rör sig om. Det är inte det. Utan det handlar om att inte känna sin egen kropp, att den jobbar emot och inte med mig.

Har tampats med magbesvär som ingen läsare ska behöva ta del av, kan bara sammanfattningsvis säga att senaste rön från läkarskrået är att jag producerar för mycket magsyra, det är därför jag mår illa ständigt och jämt.
Därför har jag, förutom att ta syrahämmande medicin, satts på en ny diet där jag ska äta så basiskt som möjligt. Eller, det är inte rätt ord eftersom det låter humbug. Jag ska undvika syraproducerande mat snarare. Det vill säga kött, alkohol och kaffe. Inga problem där, äter inget av dem. Men också inget socker, vete och – den här svider – inget te.

Hur som helst, har ätit vetefritt (hyfsat i alla fall) och sockerfritt (hyfsat i alla fall) och gymmat mig svettig i flera veckor nu. Får ändå magkatarr, tror det kan ha psykologiska orsaker.

Men det är inte det som stör mig. Det är att när jag väger mig “på skoj” hos mamma så väger jag mer än någonsin. All time high. Rekordvikt. Tyngre än någonsin förr.

Igen: det handlar inte om Beach 2018, sommarkroppen eller bikinisäsong. Jag går i shorts eftersom det är varmt, mina lår är stora – so what?
Det handlar om min svikande medelålderskropp. Om att man blivit ett oflyttbart berg, en stor klump betong som sitter där det sitter.

Nej, det är inte ett fall av “muskler väger mer än fett”, som A försökte dra till med. Det stämmer inte. Ett kilo muskler väger lika mycket som ett kilo fett. Muskler tar mindre plats bara. Och så mycket mer muskler har jag inte utvecklat trots svetten på gymmet.

Det handlar om den svikande kroppen. Den man får acceptera och göra sig vän med och van vid. Och fortsätta gymma för att det “känns bra”.

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2018-07-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 5

Etiketter None

• Victoria, 11:27 am July 26, 2018:

  Hatar det. Att magen är mjukare, att en slapphet syns på kinderna, att röven liksom halkat ner, det kan jag leva med men att jag behöver glasögon för att se på låmgt håll OCH på nära håll, att ryggen gör ont när jag somnat på soffan, att jag måste vrida på huvudet mot den som talar för att höra och stönar när jag reser mig upp från klippan jag legat på… och klimakteriet som hägrar. Det är fan inte alls toligt med den åldrande kroppen.

• Jazzhands, 9:23 pm July 26, 2018:

  Precis så. Man kan bli tårögd, och stundtals blir jag nog det också. Men man måste acceptera för annars blir man ju olycklig. Alternativt beroende av plastikoperation/Cher. Men HUR? Alltså HUR acceptera att man har fått en kropp man inte bett om, eller ens känner?

• Victoria, 7:34 am July 27, 2018:

  Terapi?
  Vet fan inte. Minns ett tillfälle med min mamma när jag sa till henne att sträcka vad jag trodde va hennes tunna strumpor men som va hennes hud runt ankeln, hennes blick hade kunnat döda! Med all rätt. Och “åldras med värdighet”? Jag vet verkligen inte. Jag är 47 och har börjat med tanttrosor, du vet som man drar upp ÖVER magen. Det är ju värdigare än att hålla på och rätta till och fixa hela tiden men samtidigt…Jag tycker verkligen att det är svårt. Vem är jag? Tittar på tanter o tänker att snart är det jag. Med förnuftiga skor och praktisk väska. Min mamna och mormor hade reumatism i händerna, det kommer jag också få… och få hålla upp de skrynkliga ögonlocken för att få på mascaran. Att psyket inte är som jag vill är en baggis i jämförelse

• Lotta, 2:29 pm July 27, 2018:

  Jag förstår precis. Rekordvikt, stel kropp, dubbelhaka och gråa hårstrån. Och mustasch! Ja, jisses. Enligt min självbild är jag sportig, rörlig och minst tio år yngre än vad jag är. 50 år i höstas och står nu i kö för att kolla upp om bioidentiska hormoner kan vara något för mig. Känner inte av klimakteriet på annat sätt än möjligtvis stelhet och viktuppgång men min sjukgymnast talade sig varm om detta. Ett halmstrå i alla fall…

• Maria, 5:22 pm July 27, 2018:

  Nej, inte så kul. Men för min del är det nog ändå psyket allt hänger på. Om det är ok, går det att stå ut med resten.

Add A New Comment!