Jazzhands

Mellanläge

Men varför är jag nedstämd? De senaste två veckorna har någonting hänt. Det påverkar inte hur dagen ser ut – jag försöker skriva och gå på yoga – men det påverkar hur väl jag gör det. Hur mycket jag orkar och hur mycket jag har lust.
Nedstämdhet, varken mer eller mindre. Ingen oro eller någonting alarmerande. Men någonting som är där, som tynger och trycker ned. Han märker det också. Han säger att jag är melankolisk och han vet inte vad han ska göra. Det förstår jag. Jag vet inte heller vad man gör förutom det jag redan gör: yoga, meditation, skriva som vanligt och försöka, stundtals, utröna om det finns en trigger.

Det här med att en olycka sällan kommer ensam. Kanske är det så, men jag tror också att “olyckor” blir svårare att ta om man redan är tyngd av någonting.

Till exempel så har jag haft väldigt lite jobb de senaste veckorna. Aldrig hälsosamt för en frilansare. Man slår ned på takten och om det vill sig illa så börjar man tvivla på sin förmåga, sin kunskap.
Jag får ett helt normalt, artigt mail från en redaktör som säger att min artikel visserligen är välskriven men det saknas någon mer röst så att det inte blir som en “Wikipedia-artikel, om än välskriven”. Helt normalt, inget konstigt. Men känns ändå.
Skriver på bokmanus, stryker långa paragrafer. Det funkar inte. Blir trött, oförklarligt trött, och vill bara somna på soffan med datorn på magen.

Går ut, ser att det är soligt och jag blickar mot den gröna kullen. Träffar en katt, hälsar på den givetvis. Jag är omringad av värme, lugn och förträfflighet. Jag vet detta, jag vill kunna känna det helt och fullt som jag brukar kunna.

Etiketter None

  • Maria, 12:13 am November 2, 2018:

    Den där kombinationen frilansare / jobbsvacka / lågintensiv oro känner jag igen. För mig har en välbekant självförebrående inre monolog börjat mala de senaste dagarna: du skulle ha gjort – alternativt INTE ha gjort – si eller så.Vad tänkte du på egentligen? Bla, bla.
    Och det hjälper naturligtvis inte ett dugg. Varken med humör eller jobb.
    Försöker prata förstånd med mig själv, men jag lyssnar bara förstrött …

  • Victoria, 12:02 am November 3, 2018:

    Är du orolig över den? Melankolin? Min kommer och går lite grann då och då numer, den bryter inte ner mig men den anas… läser om förklimakteriet och suckar, jag är 47, mår ju rätt bra nu men ska då hormoner börja spöka igen.. jag har inga råd åt dig, du kan ju det här. Va rädd om dig, det är du så väl värd.

  • Jazzhands, 7:43 pm November 3, 2018:

    Jag är inte orolig, det skulle jag inte säga, och känner mig väl rustad för om den skulle få för sig att blossa upp. Och kanske är det så – något som går vid ens sida, ligger för en osv. Men däremot tycker jag att den är hemskt onödig. Och eftersom jag tycker att jag är van med “verktyg” osv, att arbeta bort mönster och saker och ting så är det mest så att den stör och konfunderar. Jag borde antagligen slappna av och “acceptera” bara. Aka mindfulness.

  • Victoria, 8:42 pm November 4, 2018:

    Mmm, som nåt eksen man ständigt behöver hålla i skick och emellanåt behandla. Livet, inget för veklingar som jag säger som ett mantra.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen