Jazzhands

Två gånger existentialism

Två gånger den här veckan har jag drabbats av en mikrosekunds dödsskräck. Eller om det är ren existentialism, någon slags becksvart insikt – på riktigt, i hela kroppen – om livets förgänglighet.

Både tillfällena var lika banala. I efterhand tänker jag att det är grejen, att det banala och allmängiltiga är det som öppnar våra sinnen. Man gråter lättare till, tja, musikaler än till intellektuella dramer. Känslorna är inte nödvändigtvis större, bara lättillgängligare. Låsen lättare att lirka upp.Nå. Första gången var i trappan på väg ned till tvättstugan. Jag var på en middag hos några släktingar förra veckan. Vi gav dem julklappar och de de ansåg att våra var så mycket mer generösa än deras så de ville bjuda på middag. Jag skojade och sa “Det räcker med något enkelt, hummer och skaldjursplatå bara duger bra”. De bjöd på hummer.

Jag hade några dagar tidigare hittat några svartvita kort på släktingarna. En period i tonåren var jag inne på “foto”. Ja, det är säkert alla en gång i tonåren. Om man inte är helt insnöad på sport kanske. Jag skulle framkalla själv, gjorde ett primitivt mörkrum i ett hörn av mitt rum och så vidare. Morfar var fotograf, jag bjöd hem mig själv till honom för att han skulle visa mig. Morfar var en lång, smal och stel person. Han köpte tårta och pratade mest om Tyskland och tändstickor. Han var mycket fascinerad av Ivan Kreuger. Kanske för att morfar (och jag) liksom Kreuger hade ett tyskklingande namn fast vi är svenska. Jag vet inte. Eller så gillade han entreprenörer, sina egna smeder och så vidare. Han var moderat, trots allt.

Morfar byggde mörkrum i sitt rum, framkallade några bilder på tåg och byggnader. Inga människor. Han lät mig inte försöka själv, jag tror inte hans ens förklarade mer än “här har vi framkallningsvätskan”.

Jag hade med mig några negativ, jag hade tagit bilder på släktingarna och kusinen som då var liten. De bilderna hittade jag för några dagar sedan, inte alls dumma. Lite hårda i kontrasterna kanske ett par stycken men annars fina. Jag tänkte ta med dem till släktmiddagen men glömde. När jag kom hem efter middagen sedan, mätt på hummer och glassbomb, så tänkte jag att jag skulle skicka dem istället. Lägga i ett kuvert tillsammans med ett tackkort. För en minimal sekund tänkte jag “Tja, vad man nu ska med fotografier till. De är ju inte relevanta, jag menar det är ju bara en liten skärva i en stund som passerat för länge sedan. Vad ska man med dem till? “titta på?” För att minnas? Vad i så fall?”.

Sedan ryckte jag på axlarna, i alla fall mentalt, tog tvättkorgen och gick ned mot tvättstugan. När jag låste upp dörren ned till källaren kom det över mig, jag svajade och kände ett styng i bröstet. Alltså verkligen, rent fysiskt, medan en tanke bara flashade förbi i hela hjärnan och hela kroppen: vi ska alla dö.

Tanken försvann lika snabbt som den kom men känslan stannade kvar. Jag gick och tränade med A och berättade för honom om upplevelsen. Först trodde han att jag fått någon slags farhåga i stil med “jag kommer dö i morgon” men så var det inte. Han blev påtagligt lugnare. Det kändes typiskt att gå och träna efter en sådan upplevelse, att göra sig själv till kropp igen. Något slags enträget försök att bevisa för sig själv att man finns.

För ett tag sedan såg jag klart näst sista säsongen av The Americans. Jag hade sparat säsongen, vill inte att serien ska ta slut. Jag såg i alla fall klart den och det finns en sen som är ett lite melankoliskt collage där flera av familjemedlemmarna gör mondäna saker fast med symbolisk betydelse (sätter sig i bilen etc) till Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road.

Morgonen därpå gick jag till jobbet – jag har ett sådant nu i ett par veckor. Jag satte på mig lurarna direkt när jag steg utanför porten och av någon anledning (eller för att jag hörde den kvällen därpå, antagligen) bläddrade jag fram Goodbye Yellow Brick Road på Spotify och började gå.

Det var grått ute, lagom ruggigt. Jag såg ansiktena på alla som passerade mig på Östgötagatan, tänkte på alla vi som tänker att vi vill göra gott. Vi som vill känna mening. Som går till jobbet, hem från jobbet. Och då kom samma känsla över mig igen, om än inte lika kraftig. Snarare mer som en mjukt spirituell känsla. Den som handlar om att man är en del av något större men att man samtidigt bara är en utbytbar, relativt obetydlig varelse bland andra relativt obetydliga varelser. Min existens betyder någonting och ingenting. Och absolut ingenting. Och snart är den förbi men det kommer andra, annat.

Jag höll på att snubbla, halka på isen.

Vad vill jag säga med detta? Att den som inte någon gång kan känna sig berörd över tidens tillstånd just nu är både lyckligt lottad och samtidigt har ett hjärta av sten.

Etiketter None

  • Sanna, 4:22 pm January 28, 2019:

    Det finns en avgörande scen i den danska filmen ”Kollektivet” där samma låt spelades. Jag associerar den fortfarande med döden.

  • Jazzhands, 12:50 pm February 1, 2019:

    Ã…h, jag fattar. Förstår precis. Jag minns inte denna scen men minns filmen! Kanske borde jag se om?

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen