Jazzhands

Hamlet och jag

Jag ska inte gå så långt som att påstå att jag har en “favorit-Shakespeare”, jag har inte läst alla hans verk. Men jag minns att jag verkligen gillade Hamlet, jag läste den för första gången i gymnasiet. Fattade inte mycket men läste den sedan under guidning av en fantastisk litteraturlärarinna och fick en aha-upplevelse. Och sedan dess har jag sett den och upplevt den i olika uppsättningar och hittar någon ny vinkel varje gång.
En gång i tiden kunde jag recitera hans Att vara eller icke vara-monolog. Det kan jag absolut inte idag.

Jag inser att jag gillat Hamlet för att den handlar om döden. Det är egentligen allt den handlar om – olika aspekter och tankar kring döden. Och så hämnd förstås men den hämnd som Hamlet funderar över inkluderar död. Eftersom det är faderns död han ska hämnas. Död, död, död.

Till en början är han mest så där allmänt fascinerad över döden – en dag lever man, nästa är man borta. Hans pappa är död, hastigt fråntagen livet.
Men under pjäsens gång fram tills prisens egen död (spoiler!) hinner han fundera över alla olika dödar som finns, och från alla möjliga perspektiv: livet efter detta? Vikten av att minnas de döda? Vad är döden värd?

Jag sympatiserar med Hamlet. Det som skiljer oss åt är ju att jag tänker på livet mer än jag tänker på döden. Jag gläds nog livet mer än jag fruktar döden, åtminstone mesta delen av tiden.

Men ibland svider det till. Som när jag höll Figge, det treåriga marsvinet, och drabbades av tanken på att hans liv är tidsbegränsat. Ett marsvin lever bara 5-7 år och han är redan tre. Jag insåg att hur väl jag än sköter honom, hur mycket kärlek jag än ger honom kan jag inte förlänga hans liv mer än så.
Och jag grät högt och ljudligt, kände verkligen en djup smärta i mitt bröst. Jag klappade honom och tänkte på detta lilla liv – i mina händer. Hur jag lovat att ta hand om honom, vårda hans liv. Hur han litar på mig.

Jag försöker att resonera så här: De lever i stunden, de varken tänker på eller vet om att de ska dö. Jag kan ge dem kärlek men till min lättnad och glädje kan jag faktiskt inte ge dem ett medvetande om sin egen dödlighet. Det får jag bära på. De slipper.


.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen