Jazzhands

But I can’t help…

Marsvinen kan vara det bästa och sämsta jag gjort. Grinade redan igår kväll bara av tanken på att jag ska lämna dem. Det känns ju som om jag sviker dem.

Sedan minns jag min vanliga separationsångest och då åker jag ju inte ens ifrån någon liten varelse som är beroende av mig. Jag åker ifrån vänner och familj med egna liv.

Bar över bur och påsar med leksaker och hö. Och grät förstås. Och hostade eftersom jag är förkyld. Så ont i bröstet. Av hostan alltså, marsvinen är mer ont i magen.

Men den rara tjejen som passar dem skickar strax meddelanden om att de börjar titta fram ur sina små hus i den nya buren. Nyfikna.
Jag grinar av bara det beskedet förstås. Helt hopplöst. Jag är hopplös.

“Men tänk så kul det blir när du får träffa dem igen”, säger A medan jag hostar och snörvlar mig svettig. Går hem och lägger mig på soffan och känner hur huvudet dunkar. Tårar och snuva. En intressant slags tjockhet i skallen. En tät huvudvärk, lite som en alldeles för tajt mössa av något lite, lite tungt material.

Allt som skänker glädje skänker sorg i slutändan. Kan det vara så?

  • Postad 2019-04-06
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

  • Victoria, 8:08 pm April 21, 2019:

    Nej, det tror jag kanske inte är en sanning men mycket som skänker glädje skänker OCKSÅ sorg ibland.. För att det som skänker glädje är viktigt antar jag…

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen