Jazzhands

…och andra slut

En vän är död. Jag vaknar och ser bilderna och hälsningarna på Facebook. Han fyllde år alldeles nyss. Jag var bjuden på kalas, jag hade tänkt gå men så krockade det plötsligt med någonting annat som jag nu inte ens minns.
Han levde alltså alldeles nyss. Men han lever inte nu.

Under morgonen har jag känt mig knockad. Att döden gått och lurat i mina kvarter, på min gata och kanske utanför mitt hus. Min vän bodde inte långt ifrån mig. Döden har alltså varit här.

Jag ska berätta någonting jag aldrig talat om. Inte ens för A, inte ens för välmenande och insatta läkare.
Jag ska berätta om när döden var inne i mig. Därför att jag tror att det var vad som hände min vän som nu är död.

Det var en sensommar, jag levde bara halvt. Jag vaknade i dimman av sömnpiller och lugnande. Min kropp började darra, det var den vanliga morgonrutinen, och jag drack ett glas vatten med en stor dos lugnande droppar i som fick vattnet att smaka beskt. Eller så tog jag en Sobril tillsammans med övriga arsenalen med piller.
Jag var deprimerad. Jag åt inte, jag grät därför att dagen hade börjat. Jag kände dygnets enda lugna stund när skymningen kom och jag hade tillåtelse att svälja de piller som skulle avsluta dagen och ge mig sömnen.

Jag har varit deprimerad tre gånger i mitt liv. Det var kliniska depressioner och de varade länge.
Bara två gånger har jag tänkt tanken på självmord. När jag säger “tänkt tanken” menar jag övervägt det som ett alternativ, känt att det är lika rimligt som att genomleva ytterligare en dag där dygnet kretsar kring när jag kan tillåta mig att ta en till Sobril, när jag får anstränga mig för att andas och hela kroppen lider. Jag menar att jag tänkt på det som en lösning, som någonting verkligt och inte teoretiskt.
Jag menar att jag längtat efter döden och välkomnat den.
Men detta är vad jag sagt till läkare och några närstående: “Ja, två gånger har jag tänkt tanken“.

Men vad jag aldrig talat om är hur tanken kom till mig och hur den kändes.

Den första gången låg jag hemma i min säng. Jag hade ansiktet vänt mot väggen som för att trotsa morgonen. Glömma att det var en ny dag på ingång. Tanken kom till mig i form av en röst. Det lät som min egen röst men det var inte jag, det var som om någon härmade mig. Jag accepterade den på samma sätt som man i drömmen accepterar saker precis som de är, oavsett hur osannolika.
Jag lyssnade på rösten och ett lugn infann sig. Det spred sig från hjärtat och kroppen slappnade av, jag hade hittat en väg ut. Jag kände mig i det närmaste smart, som om jag hittat en genväg förbi allt rabbel om att se tiden an, att uthärda, medicinera, göra andningsövningar och stå ut, stå ut, stå ut för att det kommer bli bättre. Det är en så klen tröst när man darrar och gråter. Nu kändes det som om jag hittat Sobrilen inom mig. Det varade inte länge, jag kan inte säga hur länge. Ett par minuter? Men det var så starkt och rösten talade verkligen till mig. Jag hörde den, inte bara kände den.
Men sedan blev jag rädd. Jag tänkte att nu gäller det att vara uppmärksam på saker och ting, för nu håller jag på att bli galen. Jag tänkte att jag kan aldrig tala om detta för någon, jag kan aldrig berätta att jag hörde en röst som inte var min egen fast den var min egen och den gav mig trygghet och lugn för den sa att jag skulle dö.

Sedan hände det en gång till. Jag sa ingenting till någon då heller. Samma sak, jag kände en lugn trygghet som om en god vän jag inte hört från på länge plötsligt hörde av sig. Som om min pappa plötsligt hade uppenbarat sig och sagt magiska tröstande ord. Så stark var rösten och så starkt var budskapet. Jag sög i mig alla känslorna, värmen och lugnet igen och det konstiga var att de var så välkomna. Att jag kände “just det, så här känns det att vara hemma. Jag ska dö, jag ska försvinna. Detta är glädjande”.
Sedan skakade jag och blev rädd. Jag insåg att jag måste söka hjälp.

Att ligga på en sjukhussäng i två veckor var inte på något sätt trösterikt men jag kände, jag vet inte hur, att rösten skulle ha svårare att nå mig där. Och så blev det, endast två gånger i mitt liv dök den upp. Döden inom mig, som var slug nog att imitera både mig själv och min längtan om lugn. Och jag lyssnade, i alla fall en stund. Jag tror min vän lyssnade längre än så och jag förstår honom.

Jag saknar honom.

  • Postad 2019-09-28
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

  • dagge, 12:48 pm September 28, 2019:

    <3

  • Anna, 1:33 pm September 28, 2019:

    <3

  • sally, 8:54 pm September 29, 2019:

    Jag beklagar din förlust. Döden som en listig figur som gör genom rummet och lurar i hörnorna. Har aldrig sett det så. Du beskriver det så sakligt och poetiskt. Som att medeltidens död och våran tids död är samma. Och så är det ju.

  • Victoria, 9:31 pm September 29, 2019:

    Nu gråter jag. Av sorg. Av igenkänning. Jag vet, jag har hört den rösten och inget har gjort mig lugnare eller mer rädd. Döden som tröst i många år. I smyg, i depressionernas mellanrumm kunde jag nämna något till en vän som varit där men vi tystnade fort… den allra största hemligheten. När jag, till slut, bara för några år sen berättade för psykologen Liv (Det är sant, hon heter så) grät jag äntligen tills tårarna tog slut och det var som att släppa ut en cancer… i ljuset spricker trollen.
    Fy fan. Fy fan.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen