Jazzhands

De dagarna

Ibland går det dåligt. Att skriva som jobb är på ett sätt som vilket annat jobb som helst – man producerar någonting.
Men å andra sidan är det inte alls ett vanligt jobb. Man får anpassa sitt språk efter uppdragsgivare, skriver man recensioner som jag gör så ingår ju en del av ens egen person i texterna. Tycke och smak måste redovisas och motiveras.

Därför går det ibland fel. Det skriver man kanske inte så ofta om (och med “man” menar jag mig själv).

Att man får kritik och att redaktörer kommer med korrektur och synpunkter är oftast ingen större grej. Redaktörerna strävar ju också efter en så bra text som möjligt. Jag tycker det är skönt med ett andra öga på en text. Man kan lätt missa saker och ting. En hänvisning, en oklarhet som för en själv är helt uppenbar.

Det är en vanesak. I början känns varje korr som ett knivhugg i egot. Man vänjer sig. Man lär också känna sin redaktör, vilka är mer känsliga och vilka är mer överseende. Eller, vilka är nitiska och vilka är avslappnade.

Då och då händer det att jag bommar helt. Inte ofta, jag skulle nog kunna räkna gångerna på handens fingrar – och då inte ens alla fingrar. Och så utspritt över femton års professionell karriär.

Med bomma helt menar jag att misslyckas med uppdraget. Att antingen skriva en text som inte är bra, som inte håller måttet. Eller att skriva fel. Missuppfatta eller använda en felaktig källa.

Första gången det hände var för femton år sedan. Jag hade övermod och skrev om en “trend” jag tyckte mig se i amerikanska filmatiseringar om presidenter. Jag minns faktiskt inte alls vad jag hade för tes men jag minns att jag hade övermod. Jag skrev på ett sätt jag tyckte gick hem i tidningarna, jag härmade andras sätt att skriva på. Jag försökte att skriva roligt framför att driva någon tanke, gissar jag. Den refuserades.

En annan gång, något år eller två senare, fick jag ett uppdrag av en kundtidning. Jag skulle skriva om kompressorer. Jag kan ingenting om kompressorer. Hade jag varit mer rutinerad, som idag, hade jag nog tackat nej.
Men jag intervjuade någon enormt dryg man på någon datafirma som direkt insåg att jag inte kunde något om kompressorer och därför talade både nedlåtande och använde extra komplicerat dataspråk. Jag var ung, jag försökte följa med. Det blev katastrofalt. Men hade kunnat redas upp om inte snubben varit så jävlig. Han gick till redaktören och sa att jag fattade noll, att jag var outhärdligt ointelligent. Så redaktören strök artikeln.

En sommar för kanske två år sedan skulle jag intervjua ett teaterkollektiv. De insisterade på att bli intervjuade tillsammans allihop eftersom ingen ville “föra talan för hela gruppen”. Det slutade med att jag inte kunde få ihop ett datum då alla i kollektivet kunde ses. En mindre van skribent (jag själv för femton år sedan till exempel) hade kanske försökt ytterligare ett par varv. Men jag gick till kunden och sa att detta går inte, denna logistiska mardröm stjäl bara tid.

Förra veckan skrev jag en recension, lade ned mycket tid på den eftersom serien jag recenserade fick ett mycket lågt betyg som jag ville motivera. Den recensionen hamnade aldrig i tryck men det berodde inte på mig utan på en felbeställning – tidningen hade redan skrivit om serien.

Men det rörde sig ju om omständigheter utanför min kontroll och mitt ansvar.

För fyra år sedan hände en märklig grej. Jag fick ett uppdrag, det var bråttom. Det handlade om plastikkirurgi och var för en större damtidning. Jag skred till verket, intervjuade kirurger om trender och attityder och vad det nu var. För att sedan, när jag skulle skicka in texten, se att det inte alls var det uppdraget handlade om. Jag fattade inte hur jag ens kunnat få det till att jag skulel skriva om plastikkirurgi. I “briefen” stod det att texten skulle handla om någonting helt annat. Jag minns inte ens vad.
Eftersom det var bråttom ringde jag upp redaktören och berättade att jag av någon anledning helt missförstått beställningen. Jag hade skrivit en helt annan text. Den ville de inte ha och de bad någon annan ta över det ursprungliga uppdraget.

Men nu, alldeles nyss hände det igen. Jag bommade totalt. Jag blev tillfrågad om jag hade en idé till en tidning, någonting inom områdena konst eller trädgård eller så. Jag kom upp med tre snabba förslag, konst och trädgård är inte mina expertområden direkt.
Jag skrev, redaktören saknade resonemang. Jag skrev om, hittade hänvisningar och exempel. Redaktören såg att en av hänvisningarna jag refererade till var namnet på en byrå och inte en person. Ett av exemplen var luddigt, inte glasklart. Texten upplevde de som slarvig, hafsig och i stort sett en besvikelse. Så den “ställdes”, alltså man ville inte ha den.

Det svider såklart när sånt händer. Och man pratar kanske inte om det så ofta. Jag frågade en gång Jesper Rönndahl om han någonsin bombar under något av sina ståupp-uppträdanden. Han sa “Gud ja! Jämt” och berättade att det “är det enda vi pratar om” när han träffar andra ståuppare.

När jag träffar andra frilansare, och det gör jag ofta (halva bekantskapskretsen skulle jag säga är frilansare) är bommade uppdrag verkligen inte det vi pratar om. Men det kanske vi borde? För det tär på självkänslan. Hur sällan det än händer.

  • Postad 2020-04-17
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

  • Tante, 8:16 am April 18, 2020:

    Kritik är faktiskt väldigt sällan befogad om man är rutinerad och kan sitt jobb. Just lagt av skrivandet och de senaste fem-sju åren (efter IG) var smått tramsiga med diskussioner med redaktörer och intervjupersoner som var övertygade om att de var skribenter med verkshöjd själva. Hade en toppbeställare som fattade att hon köpte en produkt av mig och ville hon ändra var det bara att göra det utan diskussion. Sanningen är ju den att folk läser snabbt, mest ögnar igenom skrivet material idag. Och ser jag till dagspress – DN SvD m fl – så är språket rätt utarmat. Ingen verkar veta vad flertalet betyder, som ett exempel. Unga människor kan inte språkets nyanser längre.

  • Ulrika, 7:05 am May 8, 2020:

    Ja, jag tror man skulle må bra av att prata om det mer. Jag tänker att det är något av det man måste träna på, om och om igen, i ett skrivande som är professionellt och inte bara hobby. det GÖR ont att inte ha gjort rätt eller göra någon besviken eller liksom bara att det blir fel. det kräver en del övning att ta sig vidare från det och att kunna nyktert titta på vad man gjorde fel, vad som kunnat göras annorlunda etc. är läkare och det tar jag med mig mycket i mitt skrivande, för inom det yrket finns en självklar och ganska öppen kultur tycker jag av att ta upp misstag och situationer där det blviit fel, och gå igenom dem i detalj för att se hur man kan lära av dem.

  • Simon, 4:23 am May 19, 2020:

    Intressant! Jag skriver ganska ofta om ett speciellt ämne, spel, och ibland känns det som att intresset att läsa om det inte finns längre. Den känslan får jag ibland. Folk tittar hellre på youtube eller tjattrar om ämnet i sociala medier.

    Jag tror att det går ut över texternas kvalitet. Det är som att “om ni inte bryr er om att läsa blir jag inte lika motiverad att skriva en text av högsta kvalitet.”

    Sedan är det ju även så att man har mer tid att lägga på en text (om man vill behålla nån slags timarvode av rang) om man får rimligt betalt. Ju mer man hastar, desto mer hafsigt riskerar det att bli.

    Fast när jag skriver recensioner får jag ibland tänka på också att inte bli för detaljerad. Att tycka någonting, men inte för den sakens skull förklara allting in i minsta detalj samt argumentera kring det. Det är väl en balansgång. Men ibland är det verkligen ganska små detaljer som är avgörande och gör stor skillnad.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen