Jazzhands

Män och musik

The Cut har en sektion som heter I think about this a lot. Det är en bra och rolig vinjett, den handlar om en specifik scen, en replik eller något liknande nedslag i popkulturen som av en eller annan anledning stannat kvar i skribentens tankar.

Om jag skulle ta bort det popkulturella momentet men behålla vinjetten I think about this a lot skulle mitt första inlägg handla om mannen på tunnelbanan. Det var ett par år sedan, jag stod vid dörrarna och lyssnade på musik i hörlurar. Denna medelålders karl med brun skinnjacka, lätt pannsvett och lite skäggstubb stod mitt emot mig. Han tog ut sin ena hörlurssnäcka ur örat och sa “Du, det här är mycket bättre än det du lyssnar på.”

I think about this a lot.

Jag tänker på alla år av blandband från unga män. Ola i min gymnasieklass delade ut dem till tjejerna, han spelade också egen musik. Bland-CD från unga män jag träffade på Spray Date. Bland-CD från unga män jag träffade på Yahoo Chat och som bodde i andra länder. De skickade bland-CD innan de ens skickade foton på sig själva. Bland-CD jag fått i födelsedagspresent, med personliga omslag.
De flesta, säkert alla dessa bland-CD från män har gjorts och sedan getts till mig i största välmening, det är jag övertygad om. Man har velat dela med sig av en upplevelse, man har velat ge mig någonting personligt. Det är oerhört fina skäl att ge någon en bland-CD.
Men det har också, i många fall, funnits en underliggande önskan att bland-CDn ska säga någonting om givaren. Om dennes goda musiksmak i första hand. Personkännedom i andra hand. Och även, givetvis, hans personlighet. Idén, som Nick Hornby beskrivit så väl i High Fidelity, om att vår CD-samling säger någonting om oss som personer. Nej, säger allt om oss som personer. Men bara om vi är män.

För det har också alltid funnits någonting mästrande hos Män som bränner CD-skivor. Män som ska lära mig om musik. Jag har knappt fått en enda bland-skiva från en kvinna. Jag säger knappt för att jag tror inte att jag fått en enda men jag kan ha fel, kanske har jag det. Jo, ett med Northern soul men det var för att jag bad om en introduktion. Däremot har jag en hel skokartong på vinden full med blandband och bland-CD från män.

Kvinnor har aldrig sagt till mig: “Du det här är mycket bättre än det du lyssnar på”.

Vad lyssnade jag på?
Vad lyssnade han på?

Jag postar om händelsen på Facebook och män frågar just dessa frågor. “Ja, men vad lyssnade du på då?”.
Kvinnor skriver “Vilket as”.

Män ser upplysning, utbildning, ett generöst delande av den egna goda smaken där kvinnor bara ser ett mästrande och ett undervärderande. Vad lyssnade jag på? Jag kunde omöjligtvis lyssna på någonting lika bra som det han lyssnade på. Baserat på vad? Mina kläder? Min min? Nej, mitt kön. Något annat kan det ju inte rört sig om. Han skulle knappast säga samma sak till en man för de förutsätts ha god musiksmak med födseln.

I think about this a lot.

Jag tänker på varför just musik blivit mannens domän. Jag tänker på varför musik, för män, blivit en sådan identitetsmarkör som också demonstrerar intelligenskvot, en uppsättning värderingar och omfattande personlighet.
Jag skrev en gång en bok med titeln Män visar kuken för mig. Den borde hetat Män förklarar musik för mig.
Och nej, jag vet inte vad mannen på tunnelbanan lyssnade på. Jag var inte ens nyfiken på vad som nu med absoluta bestämdhet var så mycket bättre än det jag lyssnade på. Eftersom han inte ens frågade vad jag lyssnade på.



  • Postad 2021-02-27
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

  • Elisabeth Öberg, 7:36 pm March 1, 2021:

    Å.. I think about this a lot. Så mycket att jag säger nu Nä, min kvot med män som musicerar är full så jag går inte och lyssnar på det där bandet. Kan synas knäppt men jag tyar inte längre.

  • LoHe, 11:02 am March 2, 2021:

    Håll i dig nu. Jag kan inte säga en enda låt som spelades på vårt bröllop eftersom jag hade noll relation till någon av dem. Skulle inte ens kunna humma någon eftersom min man har tingat monopolet “musiksmak” och allt det jag föreslog, låtar som alltid på grund av texten, betyder något för mig avfärdade han på grund av något musikaliskt. Resultatet: Inte en enda låt jag kände något inför. Inte ens någon låt jag kunde eller kände igen eller ens kunnat nynna på nu. Eller jo, en, den som var längst ner på min lista och som till slut blev en kompromiss men är så skämmig att jag inte ens vill tänka på det eller säga vilken. Kände redan när vi stod där att den var skämmig.

    Då tyckte jag inte det var värt att ta strid för men kan fortfarande vara lite bitter över att inte ha någon låt jag kan säga “Den här spelade vi på vårt bröllop” om.

  • E, 9:01 am March 7, 2021:

    Hear, hear.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen