Topp fem träningsvärk. Topp ett kan nog fortfarande innehas av dagen efter friluftsdag i skolan då jag och Jennie valde att testa judo. Det var Jennie som var inne på sånt, hennes idol var Jean-Claude van Damme. Eller, han var nog inte så mycket idol som att hon tyckte att han var snygg. Dagen efter minns jag att det gjorde ont bara att öppna dörren till skolbyggnaden.

Nå.

Topp fem i benen idag skulle jag säga. Jag lyfte 75 kg i marklyft i måndags och borde väl vilat igår. Men jag fick plats på ett pass som är svårt att få pass på. Intervallträning där styrka ingår. Det fanns två viktstänger att välja mellan: 50 kg och 70 kg. I första rundan gick jag direkt på 70 kg. Fick upp den men det var svajigt så höll mig till 50 kg efter det.

Klipp till terapisoffan tidigare den dagen. Terapeuten säger att hon försöker ge mig en komplimang men jag bara “krumbuktar mig” (hennes ord) och vägrar att ta den till mig. Jag minns inte ens vad komplimangen var men tror att den handlade om att jag gör bra saker för att hålla rätt kurs.
Tidigare hade jag uttryckt den blandade känslan som vänners omsorg ger. Å ena sidan ödmjukheten inför folk som hör av sig och frågar om läget. Å andra sidan stressen samma omtänksamma agerande för med sig. Jag känner press på att leverera goda nyheter samtidigt som jag inte tampas med en förkylning eller någonting liknande som kan mätas i snabbt tillfrisknande. Jag behöver att vara ensam samtidigt som jag förstår mina vänners oro – jag har varit dålig (i mycket sämre skick!) tidigare och det kan finnas en reell oro för att jag ska bli det igen (jag ska inte bli det igen).

Terapeuten sa att jag måste förstå mina vänners oro, utifrån detta.
Det gör jag.
Terapeuten sa att jag måste sluta skjuta ifrån mig när folk visar uppskattning.
Jag sa att jag får en sån märklig känsla, att jag alltid gråter på film och TV när vänner backar, när man sluter upp och stöttar. När jag såg The Queen’s Gambit grät jag floder vid ett sådant tillfälle. Det var inte regissörens avsikt, tror jag, att man skulel gråta då utan mer bli peppad och heja på den unga schakspelerskan som stod inför en stor utmaning. Men jag grät floder.

Tillbaka till passet. Jag kör på trots att benen värker, men skippar 70-kilosvikten och tar 50-kilosvikten istället.
När jag är på väg ut från gymmet så stannar en av intruktörerna på gymmet mig. Hon sa “Du har kunnat ta 70 kg”.
Jag stannar till och hon fortsätter. “Du fick ju upp den, du var lite ostadig bara men hade du provat en gång till hade du fått upp den”.

Gymmet delade ut proteindrinkar. Tog en. Kände mig ödmjuk och stolt som gick hem med gymbagen på axeln och med värkande lår. Jag hade kunnat ta 70 kg. Jag visste det. Men någon annan såg det.

• Postad 2021-05-19
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None