Jazzhands

En märklig upptäckt

För ett par veckor sedan gjorde jag en märklig upptäckt när jag träffade vännen R för första gången på över två år.
Under dessa två år har vi ibland kört videosamtal. När hon frågar om vi inte kan köra ett sådant blir jag alltid lite sådär smått störd i tanken för jag vet att ett videosamtal med henne alltid tar minst en timme och under den timmen är det nästan bara hon som pratar.
Jag har accepterat att vänskapen ser ut så. Och de senaste sex månaderna har hon mest av allt pratat om den nya mannen i hennes liv. Hon har varit uppslukad av honom, och jag ser väl mig själv som en vän som lyssnar och försöker att vara hyfsat inkännande och så nära objektiv man kan vara när någon vill tala med mig om sin relation. Jag tror att jag är bra på bägge delarna, jag får ofta prata relationer med vänner. Många gånger ser jag det som ett förtroende. Ibland tyvärr som en ensidig vänskap där jag ska lyssna och komma med tankar, men får aldrig intresse tillbaka. Alltså man frågar inte någonting om mig eller mitt liv.

Hur som helst. Jag träffade R. Hon är ingen person jag tänker på med värme och ömhet men som en person jag brukar träffa och äta lunch med då och då. Hon är pigg på att föreslå utflykter, hon hänger på och letar efter bästa fish’n chips-stället eller bästa munkståndet eller vilken matfas jag nu är inne i och bjuder in henne till. Jag skickar julkort till henne som jag skrivit med min bästa kalligrafi och pyntat med julklistermärken. Hon skickar inga till mig men det är okej, jag skickar säkert trettio julkort om året och brukar få högst fem tillbaka.

Varför nämner jag julkorten? Ingen aning. Jo, jag ville väl poängtera att någon slags plats i mitt liv har hon ändå.

Tillbaka till sak: vi sågs. Och jag både kom på och påmindes om att jag faktiskt inte gillar henne alls. Faktiskt inte alls. Medan vi satt där kom känslan som var både ny och bekant. Jag mindes hennes bossighet och hur hon så ofta berömmer sig själv för att hon är så streetsmart. Elller bara smartare än alla andra. Detta två saker hade jag på något sätt lyckats tona ned i mitt minne, hur märkligt det än låter.

Men jag upptäckte också det nya – att jag faktiskt inte gillar henne alls. Alltså inte ens som en kuriositet eller någon man kan luncha med ibland. Jag upptäckte att hon är outhärdlig.

Kanske har hon varit outhärdlig hela tiden, men jag själv varit mer överseende. Kanske har hon varit outhärdlig hela tiden men jag har funnit någonting förlåtande och försonande i hennes tafatthet kring den nya killen. Hur hennes “streetsmart” inte sträcker sig till mänskliga relationer. Där är hon helt borta. I ärlighetens namn vet jag inte hur långt hennes streetsmart sträcker sig över huvud taget, hon är väl som folk är mest vad gäller saker som att undvika olika slags köer eller räkna ut vilka de bästa platserna i en konsertlokal är.

Den nya upptäckten handlade lika mycket om henne som mig. Den nya upptäckten handlar om att jag inte behöver träffa folk som är outhärdliga.
Mina två sämsta grenar i livet är dessa:
1. Acceptans
2. Säga nej

Min upptäckt handlar om att om man verkligen känner – i hela kroppen – att detta är en person jag inte tycker om, då blir det lättare att säga nej.
Nej, jag har inte tid.
Jag har inte lust.
Jag har inte ork.
Men jag har framför allt ingen lust.

Så i min ändå mörka och trista upptäckt att R är en person jag inte gillar, fanns ändå ett märkligt, närapå kittlande hopp: jag behöver inte träffa henne igen. Och om jag lyckas – för jag tar inte detta för givet – om jag lyckas att verkligen säga nej, jag har inte lust, då kommer jag också både kunna och våga säga nej till annat.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen