Jazzhands

Angående giftermål

Nu ska jag tala om varför jag inte vill gifta mig. Frågan har kommit upp. Nej, inte frågan som i frieri utan frågan som i det hypotetiska “Vill inte du gifta dig någon gång?”.

Jag har aldrig längtat efter giftermål, aldrig drömt om klänningar och att gå längs gången i kyrkan. Ett par gånger i livet har jag fantiserat om det såklart, utifrån känslan att det måste kännas så lyckligt.
Jag älskar bröllop, jag vill att alla jag känner ska gifta sig (och bjuda mig). Jag gråter på bröllop, även på de tillställningar där jag varit “plus en” och inte ens haft en personlig relation till brudparet har jag suttit och snörvlat i kyrkobänken.

Ett tag tänkte jag att det vore ju oerhört flott att vara gift med en amerikan utan att ens bo i USA (jag vill inte bo i USA). Men “flott” låter som ett svagt argument för att registrera äktenskap.

För jag landar alltid i samma tanke, som är den att jag inte vill gifta mig. Där många ser en romantisk grund – ett löfte om evig kärlek, i alla fall ett löfte om att försöka – så ser jag ett orosmoment.
Jag kan inte lova evig kärlek, jag litar inte på någon som lovar mig evig kärlek. Jag tycker att det istället är mer romantiskt och pålitligt att varje dag göra valet. Det vill säga välja att stanna i förhållandet, inte för att löftet och ringen gör sig påminda utan för att man väljer det. Att varje morgon välja varandra igen och igen.

För mig finns heller ingen ekonomisk trygghet att värna om, och försegla med ett äktenskap.
För mig finns heller inte en längtan om bröllop som fest. Att behöva välja vilka man ska bjuda, att svassa runt och ser till att alla mår bra, att glasen är påfyllda och att ingen är ensam i ett hörn. Sån är jag som värdinna, hur skulle en bröllopstillställning vara annorlunda?
Och så känslan dagen efter – alla månader av planering, alla förhoppningar och drömmar – och så är det över och jag minns knappt någonting från dagen innan? Jag räds denna dagen efter-sorg som jag känt varje gång jag haft ett stort kalas, som ändå inte ens varit i närheten av bröllopsstorlek.

Men ni kan gifta er i all enkelhet! Ett vittne och en enkel middag bara! Absolut. Om giftermålet – äktenskapet – i sig var målet. Men för mig är det inte det. Livet är målet, tryggheten som sträcker sig bortom. Den gäller nämligen också mig – jag får välja varje morgon om jag ska stanna eller inte. Det finns en trygghet också i detta, som för mig är mycket större.

  • Postad 2021-11-15
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

  • En tant, 7:21 pm November 15, 2021:

    Är gift andra gg. Minns fortfarande hur det kändes (35 år sen) att inte vilja gå hem efter jobbet till förra maken. För jag hade valt bort honom. Men fortsatte ändå något år, för länge, trots noll barn. Nu väljer jag bort min nuvarande då och då – det hör till livet. Att leva ihop med någon är förfärligt arbetsamt för den som har en obändig personlighet. Det har vi båda två.
    Så, gifta sig eller ej – äh, det var rätt kul, bägge gångerna – Stadshuset och andra i kyrkan with all the trimmings inkl näbb. Go girl.Så när du blir gammal kan du kolla gamla foton och häpna över dig själv.

  • Jazzhands, 10:19 am November 16, 2021:

    “Att leva ihop med någon är förfärligt arbetsamt för den som har en obändig personlighet”. Vilken vacker mening! En hel roman sammanfattad i bara ett par ord! <3

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen