Börjar mer och mer tro att PT är de som sitter inne med kunskapen om hur man ska leva och hur man når frid.
Inte bara att de kan anatomi och att de har både viljan och förmågan att pusha. Vilket då i sin tur leder till tillfredsställelsen över att man kan utvecklas, man kan mer än man tror och man kan förändras. Alltså bli bättre, starkare, säkrare.

Idag och igår har jag lidit av den värsta träningsvärk jag kan dra mig till minnes. Gjorde benspark (som jag trodde hette bencurl), i maskin, det vill säga den enda övningen (mig veterligen) som verkligen bara isolerar de stora musklerna på lårets framsida. Enbart.
Jag hade aldrig valt den maskinen. Jag hade aldrig utsatt mig för plågan. Jag hade definitivt inte utsatt mig för plågan fyra rundor på raken.

Men det är inte det som fått mig att tänka. Utan det var när vi avslutade passet med armar. Biceps, triceps, axlar och allt däremellan. Vikten är vansklig, man måste välja rätt. En vikt kan kännas lätt de första fem repetitionerna men så når man tio och de sista två och då känns armarna uttänjda och trötta.
Jag sa “Jag ogillar att känna mig svag!”
Han sa “Men du är inte svag”.

…och lade på något kilo till.

Han såg något jag inte såg med andra ord. Och han sa inget nedlåtande som “Alla känner vi oss svaga ibland” och heller inget flåsigt som “Kom igen nu! Det här kommer göra dig starkare”.

Han sa bara “Men du är inte svag”.

…och jag haltade därifrån på mina ömma ben och med mina spagettiarmar och kände mig inte svag.

• Postad 2022-06-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None