Knappt hann Max komma till oss innan han lämnade oss. En liten, liten gris på bara 850 gram. Svart med sträv päls som stod rakt upp. Han såg ut som ett litet piggsvin. Ett långhårigt marsvin hade tydligen lyckats rymma och smugit sig in i en bur med en korthårig hona. Resultatet – Max – blev en blandning av punkare och emo.
Men det mest framträdande hos honom, förutom hans ständigt förvånade och plutande underläpp, var hans humör. En så snäll och timid liten varelse. Han hade fått flytta många gånger i sitt liv, berättade man. En liten bortbyting, ett litet maskrosbarn.

Och så liten, så liten. Hans 800 gram mot Alfens 1100 fick min vita gris att se ut som en Finlandsbåt i jämförelse. Det blev en jobbig start, Alf visade sig ha en rent mordisk sida. Han slogs och slogs och slogs. Ibland fattade han säkert inte ens varför han behövde hoppa på den beskedliga varelsen Max, som i ärlighetens namn bara ville vara ifred och äta hö. Men efter två dagars slagsmål, där Alf också fick erfara att det finns fördelar med att vara liten – Max var både kvickare och smidigare och trots att Alf initierade bråken var det också Alf som de flesta betten – var de plötsligt goda vänner. Sida vid sida stod de och åt hö.

Och jag kunde känna hur hela min kropp slappnade av. Max var inte Figge och kan aldrig bli Figge. Men en beskedlig liten svart varelse. “En liten Harry Martinsson”, sade A och syftade till att han sålts och fått byta hem flera gånger som barn. En liten mager sak.

Men så på juldagen vaknade jag av att han gjorde märkliga ljud. En tung andning. Sådan har jag hört förut, när Alf snarkar. Men detta var lite annorlunda. Det lät inte som en snarkning.
På morgonen kollade jag veterinärtider men ingenting var ju öppet. Nu är det också så att det bara finns en handfull kliniker som kan just smådjur, de allra flesta är inriktade på hund och katt. Det finns ungefär tre smådjurskliniker i Stockholmsområdet. Jag fick inte tag i någon.

Max åt – om än mindre.
Han åt hö – om än mindre.
Han andades konstigt men när jag lyssnade på hans lungor tyckte jag ljudet kom från nos eller svalg.
Jag gav honom lite smärtstillande och näsdroppar.

När jag fick tag på en veterinärtid var det för sent, hon lyssnade bara snabbt på lungorna och konstaterade att det inte fanns någonting att göra. Vätskefyllda. Svårt att andas. Halvt medvetslös. Endast ett farväl kvarstod.

Så det fick jag ta. Med den lilla, halvt livlösa kroppen i famnen. Förlåt, viskade jag. Förlåt, Max. Förlåt, förlåt, att jag inte lyckades ge dig ett hem. Jag lyckades inte ta hand om dig jag heller.

Och sedan dess har jag inte slutat gråta, känns det som.

• Postad 2022-12-29
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None