Jazzhands

Inneboende/bo in sig


Ser mig om i Kalifornien-lägenheten och inser, inte utan genans, att jag har grejer överallt. En del är “gemensamma” eller tänkta “till hemmet”. Pastellgröna glasburkar jag köpt i en antikaffär som nu är fulla med makaroner och mjöl.
Fungerande salt- och pepparkvarnar, flaskor med dyr olivolja. Mina verk allihop.

Men inte bara det, här finns högar med vackra anteckningsblock som är köpta utifrån skönhet, inte behov. Fina necessärer med smink, flaskor, tuber, medicinkartor…

Jag har tagit över.

Minns en stående och återkommande diskussion med min terapeut om att jag brukar lämna min väska i hallen hos pojkvänner, vägrat ta plats, vägrat be om typ ett hörn i en låda i byrån för ett par extra sockor. Och terapeuten menar att detta är ju bara dumt, det signalerar ju inte alls (som jag tror) att man är respektfull och inte vill tränga sig på, utan kan lika gärna uppfattas som att man vill vara fri att dra när som helst.

Jaja, nu är det ju inte direkt någon fara. För att slå igen dörren och bara spontandra härifrån – om jag nu skulle vilja det – kräver att jag packar en enorm kappsäck, beställer en tågbiljett och så vidare. Men nu var det inte det jag tänkte på utan detta: mina saker, mina verk, har visserligen tagit över lägenheten men den ser trevligare ut numera. Det är min åsikt.

  • Postad 2017-03-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En bra dag


Vi åkte till havet, till sömniga presentbutiker som säljer snäckfigurer, dammiga bilklistermärken och uttrar i plysch. Jag köpte en liten påse snäckor, vackra och märkliga. Sköra, intrikata saker som kanske någon gång varit en varelses hem.

Har folk omkring mig nu som ska ha barn. Min amerikanska väninna är lika gammal som jag är och har försökt skaffa barn i tio års tid nu. Fem missfall senare verkar det gå vägen till slut. Hon annonserar tacksamheten på Facebook och passar på att tacka gud.
Jag tänker att jag ändå avundas folk som har en så stark längtan efter någonting, som med sådan absolut säkerhet vet vad som skulle göra deras liv komplett.

Vi åker förbi hundstallet och försöker leka med en förvirrad liten knubbig Jack Russel. Han heter Jacks och är totalt ofokuserad, darrar lite lätt. En volontär förklarar att Jacks ägare lämnade honom där igår och Jacks väntar på att han ska komma tillbaka och hämta honom. Det är därför det är svårt att få kontakt med honom just nu.

Vi tar ut honom på gården och försöker kasta bollar, ge honom godis och krama honom men han springer bara fram och tillbaka till grinden.

Historien om Jacks, om hans övertygelse om var han hör hemma. Om att det i Jacks sinne inte finns en tanke på att han blivit övergiven för gott, bara tillfälligt.

När vi är där nere vid kusten, äter glass och kisar mot solen, så känner jag inte en övertygelse eller en kraftig drift utan snarare bara en lugn och tacksam självklarhet. Jag har valt detta. Till skillnad från Jacks så känner jag att jag visst kan bli övergiven men inte just idag, inte just nu. Och det är poängen. Att just här och nu och idag har vi valt varandra och vi har valt kusten.

Kanske är den där övertygelsen om vad som gör våra liv kompletta inte alls en dånande våg som slår hårt mot klipporna utan snarare en envis, långsam och trägen sak. Som en snigel som kanske en gång bodde i ett superskört skal men inte såg anledning att oroa sig för att det skulle gå sönder.
Jag menar, kanske är vår drift, vår längtan inte en stormvind utan en självklarhet. Kanske reflekterar vi inte ens, det är bara självklart för oss – att vi ska ha barn eller vad det nu är som vi känner i hela kroppen.

Därför är jag kanske inte ens medveten om min egen längtan. Skrivandet kanske är mitt kall, fast det är en så naturlig del av mig att jag inte ens reflekterar över det. Så fort jag börjar nudda vid tankar som “för vem skriver jag för egentligen?” eller “vem ska läsa det här?” så rubbas cirklarna och jag har inget svar. Men så tänker jag inte på det särskilt ofta heller. Är det ett val eller bara en självklarhet utan alternativ?

Som sagt, jag tänker inte på det särskilt ofta.

  • Postad 2017-03-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Funderar på seglarskor”


Det som hänt är följande. Jag flyttar min blogg Fifty Scents från Rodeo till SvD Perfect guide. Den exakta utformingen är inte klar…men förväntas bli…inom några dagar…

Jag har två supersuperlånga artiklar att skriva, är halvklar med dem. Båda är roliga och båda är mina egna idéer vilket alltid är extra nice att jobba med. En för Damernas värld och en för DI Weekend.

Som ett led i detta så shoppar jag naturligtvis hysteriskt mycket. Boxar och stora, vadderade kuvert levereras utanför dörren. Mycket flärd eftersom jag a) är 40 år och b) “behöver det” som “research”.
Sedan kan jag inte få nog av diner-muggar. Ju tidlösare och klassiska desto bättre. Därför måste jag köpa sådana fast det snart inte finns mer plats i skåpet. Men när en sån här evergreen dyker upp…


Köper ett par loafers, killen säger att jag är inne i min “yuppie-fas”. Har kavajen jag köpte förra månaden, sladdrig och med ärmar man får rulla upp. Och loafers. Älskar yuppie-stilen, vill aldrig byta. Funderar på seglarskor.

Är glad i solen, den har kommit för att byta av regnet nu. Jag smörjer in mig med solskydd och gillar hur håret blir lätt frizzigt av fukten i luften. Och staden är liten, men ändå stor. Det betyder att på dagarna då han är ledig finns det ett par ställen vi båda gillar att besöka. Tårtstället är ett. Vi tar oftast “pink champagne”-tårtan eftersom jag inte kan tänka mig att en godare ens existerar. Vaniljfrosting utanpå en spongecake med vanilj-och jordgubbsfyllning med champagne. Garnerad med skruvar av vit choklad.
Men nu provade vi citron och kokos, eftersom det är mina favoritsmaker så där i allmänhet, i kombination. Till exempel på glass. Och satan i gatan vad god den var.

Jag har vägt betydligt mindre än jag gör nu, så mycket kan man ju konstatera. Men har aldrig varit lyckligare.

  • Postad 2017-03-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Sura miner/glada miner


Lite tjurig var han allt när jag kom tillbaka men det gick över på några sekunder. Sedan var det kramar, glada leenden och spontandans. Jag hade tänkt ta upp det. Alltså, jag vill inte känna dåligt samvete för att jag tar en extra natt i LA, i en stad jag älskar, och gör grejer som gör mig gott.
Jag jobbade dessutom mycket i LA.

Men jag droppade det, han var så glad och när jag sa att han var lite dramaqueen igår så höll han med, om än lite generat.

Vi gick ut och åt middag på konstiga sushistället där man får rabatt om man betalar cash och där man känner sig som en miljonär eftersom de alltid har deals i stil med en maki-rulle för tjugo spänn.
Nu var det halva priset på sake som gällde, han blev salongsberusad så där på gränsen till att inte märkas fast ändå märkas och han pratade om att nu borde vi faktiskt börja kolla efter ett större hus, en större lägenhet. Med en utegård eftersom vi vill ha en hund.

“Jag vet att vi pratar om det hela tiden, men för att det ska bli verklighet så måste vi göra lite förändringar. Och gärna för mig.”

Han vet att jag inte har planer på att bo här, han är cool med det. Och det gör ju allting så lekande lätt. Tänk.

  • Postad 2017-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None


Checkade ut från hotellet i morse. Trodde jag. Visade sig att jag hade bokat – och betalat – för en natt till utan möjlighet till återbetalning.
Å ena sidan hade jag senast i förrgår kollat hotell och möjligheter att stanna “en extra dag”, men å andra sidan saknar jag min amerikanska kärlek på kusten och kände mig dum som var tvungen att säga att han får hämta mig på stationen i morgon istället för idag. Tror han blev besviken.

Det har varit kvalitativa dagar. Jobb och socialt om vartannat. Fyra intervjuer avklarade på lika många dagar, ändå tid för att nyttja säsongspasset på Universal studios med Sheila och komma försent – i vanlig ordning, det är en förbannelse nu – till caféträff med Lotta.

Så egentligen hade jag tänkt tanken på en ensamdag i LA, en egendag då jag bara strosar. Nu gjorde jag lite det igår kväll, medan jag huttrade och åt en sista Pinkberry. Så jag hade egentligen nått stadiet då jag känner att det är okej att lämna. Nu blev det som att säga hej då till något på ett tåg som börjar rulla från stationen och sedan stannar till och försenas med tre timmar.

  • Postad 2017-02-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

“Roses, Bel Air, take me there”


Känner mig proffsig och on the go när jag gör en telefonintervju med en big shot i NY medan jag sitter i business class på tåget mellan Santa Barbara och LA.
Reser business class, tänkte att det skulle vara lättare med en telefonare då. Hade det säkert varit också om det klivit på en högljudd mormor med två högljudda kids och deras iPad. Dock: man får snacks och vin. Små Oreos och chips.
Jag intervjuar en big shot som man får schemalägga intervju med och sedan gå genom hans sekreterare som skickar en tid då man ska ringa och en kod man ska knappa in för annars tar de inte samtalet. Det är med blandade känslor jag ringer denna snubbe från tåget med kids skrikandes i bakgrunden.
Jag kan inte greppa vad han tjänar, han pratar om “7-siffriga belopp” och det är ändå i dollars, så 8-siffriga i svenska? Och det är inte ens “om året” utan flera gånger om året.

Utanför fönstret dansar gröna, våta kullar förbi. Regnet har gjort sitt, åtgärdat torkan. Allt är genomblött nu, man får väl föredra det framför skogsbränder, såklart.
Skulle jag bo i Kalifornien så skulle jag bo i LA. Jag känner det bara jag kliver ut på stationen. Vimlet, ljuden.
Taxichauffören som tar mig från stationen till hotellet slutar inte snacka, han pratar på som de ofta gör. 35 år i staden, taxi i trettio år sedan Uber. Men ingen hittar någonsin helt och fullt i LA, säger han. Det lär man sig aldrig.
Nej, precis, tänker jag. Det är ju just det. LA är alltid nytt i allt det samma. Det är ju precis det.

  • Postad 2017-02-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Going coastal


Regnet öser ned. Idag har det lugnat sig men igår blåste orkanen Lucifer förbi. Namnet förpliktigar ju en del och även om jag själv inte råkade ut för något Trollkarlen från Oz-scenario så var det flera olyckor på vägarna, trädgrenar som föll ned och så vidare. 200 000 personer har evakuerats i norra Kalifornien.
Jag gjorde några halvdana försök att gå ut men under de korta pauser då det inte regnade så stormade det istället och under de stunder då vinden inte rev så regnade det tungt så jag stannade inne hela dagen igår vilket inte var idealiskt. Började städa, feja, klättra på väggarna, kolla brittiska kriminaldramer (just nu Scott & Bailey).
Glädjen var därför stor när jag idag kunde knalla ned till favoritcaféet Scout. Inte bara jag som upplever en lättnad i det tydligen, caféet är packat med folk och de allra flesta är klädda i tjocka vinterjackor och stickade mössor. Det är gulligt (det är ändå 13C idag).
Tjejen bakom disken frågar om jag vill ha Earl Grey som vanligt “med mjölk vid sidan om” och jag blir glad över att vara en stammis. På andra sidan jorden. Ja, den tanken är faktiskt vacker för mig.
På måndag åker jag ned till LA i en vecka och jobbar, jobbar, jobbar.

  • Postad 2017-02-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Letters for Caroline


Han är runt 70 nu, har långt hår i hästsvans och ett dinglande turkos örhänge i vänstra örat. Han heter Eric och när han var tjugo visste han inte vad han ville göra med livet. Han ville definitivt inte till Vietnam, så mycket var säkert. Han säger det med eftertryck. Men det fanns en överhängande risk att han skulle bli inkallad så han gick med i Fredskåren och drog till Sydamerika istället.
“Tjejerna var så vackra, alla var så utsökt klädda i sina korta kjolar. Du måste förstå, jag var 20 år”.

Han dejtade en massa tjejer, han luffade runt. Han var inte ute efter något, bara att leva livet. Åren gick, han var 25 när han träffade Tina, en vacker petite kvinna med stora, bruna ögon och fräknar över näsan. Han sa till henne att han inte var ute efter något, han ville bara laja lite. Okej, sa hon. Jag med.
Men Eric blev kär, efter två eller tre veckor bad han henne gifta sig med henne. Då hade de “varit intima” ett par gånger berättar han. Med flera andra hade han mest “lattjat runt”. Hon sa ja och han reste hem till USA för att ordna med papper och sånt.

Väl där kom han på andra tankar, han fick kalla fötter. Han var 25 vid det här laget, hade knappt levt alls. Allt han skulle göra, allt han skulle se. Att gifta sig verkade helt befängt. Vad hade han friat för?
“Men jag älskar ju henne”, sa Eric till sig själv.
“Jaha, och?”, svarade Eric sig själv. “Du har älskat tjejer förut och du vet att det där med sitt livs enda kärlek bara är struntprat. Du är 25 och har varit störtkär två gånger redan så du kommer antagligen bli kär igen. Och om kärleken är något att ha så kommer det hålla. Men poängen är denna: du är en arbetslös luffare och kan inte gifta dig, inte nu.”

Han sa hej då till Tina och försvann sedan från jordens yta, reste runt i fem år. Mest i Sydamerika, luffade runt och tog jobb lite här och var. Han träffade en kvinna som sa att hon kunde spå i tarot och han sa okej, kör. Han fick upp kortet med en kvinna som håller i ett pentagram, det symboliserar lugn, jordnära moderlighet och trygghet. Något smällde till inom Eric och han kände  et enormt habegär och en stark längtan.
“Jag ville ha det jag såg på bilden”, säger han men kan inte förklara vad exakt det var han ville ha. “Känslan, jag ville ha den.”

Det hade gått fem år men Eric skrev ett brev till Tina dagen efter tarotkortet. Han skrev “Hej. Om du är gift så önskar jag dig all lycka i världen. Om du inte är det så kan vi väl gifta oss. Jag är redo nu.”

Tina tog tre månader på sig att svara på brevet. Hon skrev att han var en stor, jävla idiot och hur kunde han bara höra av sig sådär utan vidare? Hon skrev att hon aldrig i livet skulle kunna gifta sig med honom.
“Men varför brydde hon sig då om att skriva tillbaka”, tänkte Eric och började bearbeta henne. Till slut hade han lyckats övertala henne och hon skrev att hon skulle komma till Kalifornien den 24 november. Eric bokade en tid hos prästen samma dag. Hon klev av tåget och de åkte direkt till kyrkan.

De är fortfarande gifta. De har barn, ett tvillingpar, och bor i ett vackert hus med en välskött trädgård.
Allt detta berättar Eric för mig medan Tina fyller i, nickar lite då och då. Hon är fortfarande petite, hennes ögon är fortfarande vansinnigt stora och bruna.

Jag frågar om de har sparat breven de skrev till varandra och en dag får jag ett mail i mailboxen med ämnesraden LETTERS FOR CAROLINE och jag får ta del av deras historia.

En gång i tiden hade jag tyckt att detta var en romantisk historia, nu kommer jag mest på mig själv med att undra om man faktiskt kan tjata sig till kärlek, om man kan övertala någon till giftermål. Eller finns det någonting mellan raderna jag inte ser?

Det gör det nog, det är jag säker på, för de är kära. Det kan jag se. En liten putmage senare, och Tina som börjar höra dåligt. Men jag ser att de är kära, de tar mycket på varandra och de ömmar för varann.
Så jag bestämmer mig för att dessa LETTERS FOR CAROLINE bara är en del av historien, den är inte hela historien. Och jag som den utomstående, som journalisten och författaren, får lov och tillåtelse att kika in. Men ingen har gett mig tillåtelse att vara cynisk. Så jag väljer att istället gå på det jag ser – ett fint och vackert och bestående äktenskap.

 

  • Postad 2017-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Vischan


Vischan är inte så mycket vischan längre, förutom att det är det. Alltså Fresno är ju så vansinnigt mycket större nu än under mina dagar där. det kryllar av folk, nya hus som ser ut att vara byggda av plywood, affärer, kedjor, restauranger…
Samtidigt är ju staden omgiven av farmer, odlingar, ladugårdar, berg, dalar och en irriterande stor mängd Trump-skyltar. Ja, bönder gillar Trump.
Åker man genom bergen och in i dalen som är Fresno så finns det bara två sorters radiostationer att lyssna på: mariachi/mexikanskt eller predikningar. Man får in någon “politisk” radioshow då och då också men de är för irriterande.

På väg dit stannar vi vid ett litet rastställe. Starbucks, In ‘n Out, Denny’s och de andra usual suspects. Och några nybyggda lador som ska se vilda västern ut. I en av dem provar jag ost och köper löjliga 80-talsvykort. Hittar en dum björn gjuten i något tungt material, köper den också.

Går på zoo. Vet inte varför jag fortfarande besöker zoo, för det mesta blir jag ledsen. Elefanterna och tigrarna gjorde mig mest ledsen denna gång. Haffade en zoo-farbror där och påpekade att tigern går fram och tillbaka i en liten cirkel. Är han olycklig kanske? Inte alls, sa farbrorn. Han gillar det.

Jag gillade smidigheten i resan, i allt. Middag med mostern och hennes man, en härlig gubbe med vitt hår i hästsvans, örhänge i ena örat och en t-shirt där Bernie Sanders röker en joint.
Systerdottern som kramar mig, tar min hand och ska berätta grejer. Mamman som kallar mig “Miss Caroline” och är glad att jag yrkar på att vi behöver tvätta heltäckningsmattan i lägenheten. Heltäckningsmatta? Vansinne till att börja med. Ännu galnare att inte tvätta eller dammsuga på ett år.

Smidigheten i detta, att alltid glider in i varandra och ingenting är styltigt eller konstigt. Det bara är. Som det är.

Och när jag matar rockorna på zoo (vissa är enorma) så träffar jag på en gammal klasskompis, Jeff. Han var clown i unga år. Cyklade till skolan på en enhjuling och skulle gå i clownskola. Planerna ändrades, han byggde en massa muskler och blev brandman istället. Jag träffar honom och hans två döttrar vid rockorna och det känns härligt att fortfarande ha en slags koppling till staden. Trots allt.

  • Postad 2017-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tillbaka till TS


En liten strimma vemod lyser genom mig. Antingen känns det så, eller så har jag bara snott det från TS Eliot. Himlen är indigo, månen är redan framme. Fast det har regnat i flera dagar nu hörde jag sprinklers sätta igång igår kväll och jag tänkte att det var onödigt, vilket slöseri. torka och allt.

Så låt oss vandra, du och jag,

nu, när aftonen mot horisontens rest av dag

ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.

För mig känns de där raderna lite vemodiga även om andra tolkat dem optimistiska. Låt oss vandra, du och jag.
Aftonen ligger nedsövd av eter, så lyder det i strofen i original. Jag tänker mig eter som gulgrönt, en slags Kalle Anka-färg när någon hastigt svimmar av. Fast jag vet att eter egentligen är färglöst.
För mig är det som en sista vandring, låt oss vandra, under en himmel som håller på att dö.

Okej, vadan detta svammel?
Är det för att han säger “vi” hela tiden och jag reagerar med en matt tacksamhet som gränsar till…ja, vadå? Inte tvekan exakt men…Eller så är det glädje. Jag vet inte.
Skärp dig.

Är det för att jag fortfarande står med ena foten i Sverige, att jag vet att den är flyktig, min tillvaro här? När vi pratar om hunden, och jag har sett en perfekt en som bor i LA och vill ha ett nytt hem, så säger han att men allvarligt talat så är det ju inte realistiskt som situationen ser ut just nu.

Som situationen ser ut just nu.

Men hur kommer den att ändras?
Aye, there’s the rub. För att fortsätta citera poeter.

  • Postad 2017-02-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen