Jazzhands

Lördagskontraster


Fikar hos en journalistvän i Hornstull, en annan gemensam journalistvän är också med. Vi äter macarons och croissantbullar från ett franskt café som värdinnan besökt enbart för detta ändamål – vår fika.
De pratar bostäder, de båda behöver större bostad. Barnen växer och hemmet börjar kännas trångt. Var ska man bo? Hur ska man bo?

Det är relevanta frågor. Stockholms bostadsmarknad är absurd. I och med att livssituationer ändras så ändras också behovet av en bostad. Det finns inget raljerande här. Inte heller när jag säger att vi också pratade om hur de kan hitta skrivro på en tidningsredaktion, hur förlagsredaktörer resonerar och huruvida bokmässan är bra för egna varumärket. Jag hade inte mycket att komma med, jag jobbar inte på redaktion.

Jag får en fin gammal koffert från vår värdinna. Jag bär på den till tunnelbanan, de känns som om jag bär rekvisita eller en väl utstuderad accessoar. Känner någon procent genans. Min jeansklänning för 3000 kronor som jag fick av en tjej i LA som “råkat köpa två likadana” (!). En vacker gammal koffert. Hörlurar, iPhone. Det ser lite för matchat ut för att jag ska kunna hävda att kofferten bara är en slump.
På stationen springer jag på två gamla klasskamrater från högstadiet. Jag blir oerhört glad över att se dem, Rikard och Johan. Att de fortfarande är vänner, att de ser så glada ut och att de har familj och mår bra. Jag frågar vad de gör på söder, de säger att de ska “göra stan” eftersom de är gräsänklingar just ikväll. De frågar vart de ska gå, de är så sällan här. Men de tänkte väl äta något och sen gå på någon bar. Har jag förslag?
Rikard har lyckats byta lägenheten i Högdalen till en större i Solberga nu och Johan säger att han sett att jag skriver böcker. Rikard säger att han kanske ska försöka läsa Åsneprinsen. “I så fall blir det den tredje boken jag läser i mitt liv.” Jag säger att det skulle smickra mig något oerhört.

Jag gillade alltid Rikard och Johan. De var som ler och långhalm. Rikard var den fåordige. Han var inte direkt blyg men mer den tysta typen. Hans pappa kom hit som arbetsinvandrare från Italien, jag avundades honom alltid kopplingen dit. Italien var länge mitt drömland.
Johan var mindre, ett evigt pojkutseende som han har kvar än idag. Rödhårig med bruna ögon. Pratsam och alltid fantastiskt rolig. De satt bakom mig under hela sista skolåret, nian. Vi pratade jämt. Därför blev jag så glad att se dem, att de håller ihop, att de ler och ser glada ut. Att de var glada att se mig.

De frågade om jag håller kontakten med någon. Jag sa Julia, fast hon bor i Spanien. Jag är gudmor till hennes son. De sa häftigt, fan vad kul. Hur länge har hon bott där?
Jag sa att jag träffar Jennie och Stina. De sa Stina också? Ah, kul. Fan vad kul.
Jag frågar om de inte har kontakt med Thomas. De sa njä, vi drog ju åt olika håll. Thomas drog ju åt hiphopen, säger de och skrattar. Och det är sant, Thomas var på väg någon annanstans hela tiden. Idag dj:ar han och producerar. Jag tror han gav ut en ny skiva rätt så nyligen annars var hans storhetstid på 2000-talet. Skivor, turnéer och en amerikansk producent som tydligen var en big shot. Jag springer på honom ibland, han bor också på söder.
De frågar var jag bor, bor inte jag i Amerika? Jag säger Södermalm och de garvar och ler med hela ansiktet som om jag sagt något superkul. Jag vet varför det är superkul att jag bor på Södermalm, jag är med på det skämtet. 100%

Det slutar med att vi ska följa varandra på Instagram, att Johan ska kolla upp Åsneprinsen och att de konstaterar att jag “ser likadan ut.”
Mitt hjärta går i tusen bitar när de säger “Kul att någon av oss lyckades i alla fall.”

  • Postad 2017-08-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Frågor utan frågor


Jag gillar att fylla i formulär och svara på frågor. Jag har inte fått några frågor på länge, får väl skapa ett eget formulär.

Vad gör du? Ingenting. Åt jordgubbar tidigare, med grädde. Sedan skrev jag en ToDo-lista med saker som var enkla att bocka av (“Diska, städa badrummet, svara på mail till Marie”) och flyttade över de tyngre grejerna (“Skriv artikeln till Niklas, skriv extrakapitlet till boken, bär upp bord till vinden”) under stapeln “I helgen” så nu är jag fri. Fast med dåligt samvete.

Vad har du gjort idag? Ingenting. Eller jo, jag var hos tandläkaren. En ny den här gången för den andra, rara damen har gått i pension. Den nya är en man, oerhört solbränd med ett märk på armen där klockan suttit hela sommaren. Han lägger lite ord i munnen på en men verkar samtidigt sympatisk och lyssnade ordentligt när jag uppdaterade honom på mina eviga tandproblem och tandoperationer och allt det där. Så han är en värdig efterträdare. Gick därifrån till möte med bokförlaget. Killarna var solbrända och såg ut som hälsan själv, sammanlagt. De hade en del förslag, i marknadsföringsväg och sånt. Jag sa ja till några och kanske till andra.

Vad borde du göra? Förutom artiklar och bokkapitel jag åtagit mig att skriva? Gå till gymmet, jag är helt förslappad. Alltså verkligen. Jag måste sluta med gamla meriter (“Förut sprang jag 2,5 mil i veckan”) eftersom det är så uppenbart att det var länge sedan nu. Jag är som den patetiska Glory Days-snubben som bara vill prata high school-tider när han var bra på baseball.
Jag borde lägga blommor på pappas grav också. Inte så mycket för min egen skull men för pappas frus skull, hon går dit ofta och måste känna att hon är den enda som bryr sig.
Ja, så borde jag gå in ett par svindyra skor. Jävla skitskor. Köpte den från ATP, de är enormt dyra men vackra. Men så hårda att bara på den lilla promenaden härifrån till lakritsbutiken där jag hämtar paket fick jag skavsår så djupa att det krävdes kompress och plåster, och innelädret är fortfarande färgat med blod. Jävla skit. Jag provade tricket med våta strumpor i dem, gick omkring i lägenheten med det. Men det blir ju trist efter ett tag, fötterna känns slemmiga. Skorna blev lite mjukare men fortfarande oerhört obekväma. Vilket slöseri med pengar.
Jag borde läsa också, såklart. Den där högen med böcker som kan delas in i två kategorier: a) verkar spännande och b) bör läsa. Jag vet inte om det är för att jag läst faktalitteratur så mycket nu i och med bokskrivande, men jag kommer inte igång med högen. Jo, jag har väl som smått börjat lite på My name is Lucy Barton och den verkar lovande. Läste första novellen i en samling som heter Virgin and Other Stories som i någon tidning sades behandla sex och sexualitet på ett nydanande sätt. Bah! Läste första novellen, blev besviken och kände ingen lust att fortsätta.
Ja och så borde jag börja laga middag.

Kommer jag göra något av detta? Möjligtvis middagen.

  • Postad 2017-08-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Mittemellandagar


Just nu vill jag bara vara själv. Stänga in mig på min kammare, sortera saker och hålla sinnet helt rent och organiserat. Närapå tomt.
Sortera, sortera. Tankarna i schack.

Jag orkar inte gå ut, framför allt orkar jag inte träffa folk. Jag försöker skriva och jobba men det är som att flytta en bil med rep. Det går segt. Jag har saker att göra men stirrar bara på ToDo-listan medan jag äter frukost. Jag får korr och feedback på bokmanus och öppnar dokumentet för att sätta igång. Slår igen datorn och börjar rensa köksskåpet istället. Har jag de mest välrensade och välorganiserade skåpen på Södermalm? Inte omöjligt.

Funderar på att gå på bio men ser ingenting som lockar på SFs repertoar. I den mån jag ens fattar vilka filmer som visas eller inte på repertoaren eftersom deras hemsida är så imponerande usel. Varför lista filmer som har premiär i november medan man scrollar bland filmer som är aktuella nu?

Ska det vara så svårt att göra ingenting?

  • Postad 2017-08-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Sensommar


Nu har jag gjort två intervjuer inför kommande bok. Det är en intressant fas i bokskrivandet, när man tvingas formulera vad man egentligen vill säga. Vad handlar boken om – egentligen?

Också nyttigt eftersom jag just nu är i en trist, skör fas där manus är ute på olika korr- och lektrsrundor, med faktagranskning och allt sånt. Självklart och absolut självklart kommer man hitta fel och tveksamheter och otydligheter. Det är ju också meningen att dessa ska hittas så att de kan rättas till och förtydligas. Men ändå, det är ett granskande och man känner sig skör och ömtålig när man lämnar ifrån sig något man ägnat så mycket tid och tankekraft.

Det är då man ska ägna sig åt distraktioner och mjuka lindringar för själen. Som att åka till Bergianska trädgården och se på jättenäckrosen som bara blommar i två dygn, sedan dör den. Eller se sommarens bästa film Baby Driver.
Jättenäckrosen är fascinerande, den slår ut och är helt kritvit sedan blir den mer och mer rosa. Från ljusrosa i bladen till intensivt rosa. Andra gången den blommar är den inte längre vit. Sedan dör den och försvinner ned i vattnet.

När jag såg den hade den bara ett halvt dygn kvar att leva. Vilka filosofiska tankar inspirerar inte detta?

  • Postad 2017-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Livets gång bla bla bla


Består inte livet av ett lång rad rensande egentligen? Man rensar upp bland vänner, känslor, minnen. Man ordnar om, radar upp på nytt. Sedan rensar man igen.

Jag är på vinden, ska langa upp resväskan i förrådet. Som alltid börjar jag sucka över hur fullt det är. Vad har jag ens i alla dessa lådor? Det slutar med att jag öppnar några stycken, hittar saker som en gång betytt någonting för mig men som nu kan passeras vidare. Till någon annan via välgörenhet, till papperskorgen eller till försäljning. Ett vackert litet reseur jag fick av en pojkvän en gång eftersom jag reste mycket redan då. Vem tar idag med sig ett reseur på sin resa? Ingen.
Jag ser foton jag ryser av, inte vill minnas av. De åker i papperskorgen. Jag har aldrig varit så ful, ser mig själv i menlös page som aldrig kan ligga på plats. Hårspänne som gör pannan stor och flottig. Smala, runda glasögon jag inte passar i och så mörka, oformliga kläder för att dölja kroppen. Jag ser hemskt ut. Jag måste slänga dem.

Minnen från vänner, minnen från folk som jag rensat bort. Eller som rensat bort mig. Hela tiden är det en rensning, man lägger om, sorterar på nytt. Minnen som justeras. Jag hittar små billiga broscher som varit mormors. Jag har aldrig använt broscher men de påminner mig om henne. Hon hade alltid smycken men aldrig dyra smycken. Hon liksom jag kunde inte med tanken på dyra smycken, hon föredrog plasthalsband och clips. Broscherna är lagom pråliga, lagom rara, lagom tant. Jag ger dem till A som börjat nära ett intresse för broscher. Kortlivat, misstänker jag. En hobby som också han kommer att rensa ut snart.

Jag tänker på mormor och hur jag svek henne. Hur jag inte ställde upp. Med min tid, min ork. Hade hon bara haft någon som åt med henne, såg på teve med henne. Som jag gjorde under många år innan jag svek.

Jag rensade bort mig själv.

Jag tar med en bunt kläder ned från vinden som måste rensas eftersom de inte passar längre. Min kropp är ny nu. Den är större, rundare och saknar linjer. Vad gäller det att spara in i det sista? Och för vem?

  • Postad 2017-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Enter Freud


Det är inte ens ett skämt, jag är i Freuds stad. Han är inte lika allestädes närvarande som Mozart, som bor i vartenda hörn, men nog dyker han upp här och var. På bilden är jag på väg in i det som var hans väntrum. Ett behagligt rum med sammetssoffa och mörka trämöbler. Fantastiskt att tänka att hysterikor, sexualhämmade och andra karaktärer suttit där nervöst och väntat på att dörren intill mottagningsrummet skulle öppna.

Det är supervarmt i Wien. Ja, eller i alla fall runt 30C vilket för mig är över smärtgränsen. Maten är brun, det är ibland bara kött på menyn och inte den minsta lilla antydan till sallad. Fascinerande. Reagerar också på att staden är så ren, det tilltalar mitt ordningssinne enormt.

Men jag hade önskat att Freudmuseum hade lite roligare merch i presentbutiken. Jag hade gärna köpt en Freud-penna, en Freud-pin eller en kylskåpsmagnet om de inte var så humorlösa. Freud som till och med skrivit en bok om hur vår humor är viktig och säger saker om vårt undermedvetnas obearbetade händelser. Vad hade han tyckt?

  • Postad 2017-07-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Mitt i allt – en wienerkorv


Slökorrar manus, allt känns hyfsat mediokert. Sätter mig istället på ett plan till Wien. Kankse känns manuset mindre mediokert om man korrar det där? Får se.

Jag får ett behagligt och vackert brus utanför fönstret sommartid. Mummel som ekar dovt och skor som klappar fint mot gatan. Det är så avslappnande så att det nästan är sövande.

Jag gillar inte att se mitt ansikte nära i spegeln. Jag ser en hud som är sliten, hängig och jag känner inte igen den. Bli vän med din hud som den ser ut idag för om tio år kommer du att sakna hur den ser ut just nu. Något sånt läste jag i en amerikansk tidning. Vilken sorglig attityd. Fånga dagen, fånga skönheten. Ingenting som blir äldre än idag kan någonsin bli lika skönt igen.

I garderoben finns ingenting som passar eller känns bra. Hur kan en hel garderob, full av plagg, kännas så främmande och daterad? Det stämmer inte. Någonting stämmer inte.

Därför: Wien.
Därför stora solglasögon, telefonen på tyst signal, sandaler och målade naglar.
Därför Wien.

  • Postad 2017-07-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hemma, juli, asfalt och ibland regn


Får korr på bok och korr på lång artikel. Blir matt. Känner medelmåttans vindar blåsa över mig. Eller i mig snarare.

Gud vad jag inte orkar saker just nu. Kom hem från USA och gjorde en ToDo List i vanligt ordning, det var väl det som var första misstaget. Nu stirrar jag på listan och suckar inombords varje morgon medan jag dricker dagens första te.

Jag har inte jobbat eller skrivit för mycket, har hållit det på en lagom nivå. Kanske är det problemet, ibland när man har mycket att göra så producerar man bara. Man lägger inte ned känslor eller möda, man producerar.
Nu känner jag mig matt. Jag gör första intervjun kring nya boken och känner entusiasm men när det sedan är dags att gå igenom förläggarens kommentarer stänger jag ned dokumentet. Matt.

Jag är generellt tröttare i Stockholm. Egentligen inte så konstigt. Sedan jag började identifiera mig som introvert faller bitarna på plats. I Stockholm har jag öronen öppna på ett annat sätt, rakt upp så hos haren, vädrar fara. Det finns fler faror här, fler människor jag inte vill springa in i. Samtidigt finns det fler människor här jag gärna springer in i, tar en fika med eller äter lunch och det gör mig glad men också lite, lite trött. Men så är det nog för alla.

Därför är Kalifornien så bra och energigivande. Känner ett fåtal, staden är stor. Det är inte så att jag längtar tillbaka redan men jag preliminärbokar en biljett ändå.

  • Postad 2017-07-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Left my heart in San Francisco etc


Jag är hemma men det är inte min väska. Därmed är heller inte elsladden till datorn det vilket gör att jag varken kan se på Call the Midwife eller skriva ordentligt. Min version av att “skriva ordentligt” är att skriva fokuserat i någon timme och sedan ta en kopp te medan jag surfar runt på Tradera.

Det är mycket man lär sig leva utan, mycket jag förlikat mig med att aldrig få återse igen. Väskan har varit borta sedan jag landade tidigt i onsdags. “Inte särskilt länge” säger den unga mannen som svarar med goddag yxskaft-svar på SAS. “Inte mycket att göra åt” och “Nä jag vet inte om om man letar efter väskan på helgerna…men det flyger ju folk på helgen också…så då borde man ju leta väskor också?”.

Jag har två stora deadlines på måndag. Jag skriver, sedan springer jag över till A och laddar datorn, sedan springer jag hem igen och skriver. Det är ingen hållbar situation. Dessutom saknar jag Call the Midwife.

Från väskan saknar jag lite snygga skjortor och mitt fina guldhalsband som det står LA på. Att väskan är försvunnen får mig att tänka på vilka grejer man inte klarar av att förlora och det är ju förstås personliga, oersättliga saker och för mig är det fotot på pappa som är det enda som finns av honom som liten. I jämförelse med det är en elsladd inte mycket att orda om.

  • Postad 2017-07-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Miljöombyte


Igår pratade vi om terapi. Ibland glömmer jag att alla inte är lika intresserade som jag är, eller ens har erfarenhet av terapi. Vi pratade om mönster. Tror det var apropå svågern som börjat få sömnproblem fast han aldrig har haft problem att somna tidigare. Som svågern beskrev det hade det nu eskalerat i att han började tänka på sömnproblemen redan under middagen, oroade sig för att han inte skulle kunna somna inatt igen och sedan låg han där under täcket och ansträngde sig till max.
Allt detta låter bekant i min värld, jag har varit precis så. Jag sa att med rätt hjälp kommer han kunna bryta det där mönstret för om det är ett nytt, inprogrammerat orosmönster så kan man programmera om det.

“Men hur förhindrar man att de där känslorna dyker upp över huvud taget?”, sa han.
“Det kan man inte”, sa jag. “Men man kan jobba på hur man reagerar på dem.”

Han oroar sig för sin pappa, det vet jag, och han frågade mig hur länge det tog för mig att komma över min pappas död. Jag tänkte på det, hur lång tid tog det? Det var ju inte så att det skedde en skillnad över en natt. Kanske inte ens över en månad. Jag sa att sorgen kunde jag inte ens bearbeta förrän ungefär tre månader efter hans död. Först därefter sköljde den över mig. Och därefter sex månader av förlamning, ett år av att inte kunna jobba. Omständigheterna var extrema, min sambo flyttade ut i samma veva och jag levde fortfarande i chock efter att ha behövt åka ned till Ungern där pappa dog på semestern och hämta hans kropp.

Efter det skulle jag säga att sorgen var helt försvunnen efter kanske tre, fem år, men påtaglig på jul och midsommar och sånt. Men saknaden blir man aldrig av med. Men man lär sig också acceptera, man lär sig att man kan uppleva glädje i livet ändå. Man lär sig att ibland är det bara känslor, bara tankar. De i sig kan inte skada mig och det menar jag. Bara mina reaktioner på dem.

Och detta menar jag.
Och detta praktiserar jag.
Jag grät lite när vi talade om pappa.
Och idag packar jag den stora väskan igen, gör mig redo att sätta mig på planet i morgon igen och flyga hem. Det känns otryggt, det känns stressigt men jag bryr mig inte så mycket om de känslorna. Jag fortsätter packa, jag sorterar kläder i vilka som stannar och vilka som kommer med mig nu.

Jag står emot impulsen att höra av mig, skicka meddelande till honom och säga jag är rädd, jag är ledsen, kan du försäkra mig om att jag inte behöver vara det?

Han behöver inte försäkra mig. Jag behöver känna efter, det jag redan vet. Det är jag som ska göra det, inte han som ska svar på mitt meddelande på det sätt jag vill.

Det är skillnaden.

  • Postad 2017-07-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen