Jazzhands

Hemmet

1. Blekte tänderna. When in Hollywood…gör som Hollywoodfolket gör och beställ en tandblekning hemma. Eller, i mitt fall, på hotellrummet.
Fick så ofantligt ont i tänderna efteråt att jag kved, kunde inte göra någonting alls. Tandköttet lider det med. Kan inte äta, kan inte göra någonting. Jag genomgick ju flera tandoperationer härom året, kanske är tandhalsarna superkänsliga nu? Jag var i alla fall helt däckad, gjorde ofantligt ont. Jag kved, åt ingenting på hela dagen. Drack lite vatten ur ett sugrör. En smärta på 6 eller 7 på skala 1-10.

2. Alla tåg längs kusten ställdes in pga “mudslides” efter regnet. Runt 20 personer har dött till följd av dessa mudslides, det är en naturkatastrof. Jag åkte till tågstationen, väntade, väntade och väntade. Såg tågtiden uppdaters på en skylt utan mer information om vad som kunde väntas. Slutligen berättade en konduktör jag råkade haffa på stationen att alla tåg norröver, längs kusten, är inställda. Vid det laget gjorde mina tänder så obegripligt ont att jag tog in på första bästa (hyfsat dyra) hotell downtown. Ett vackert hotell, ett underbart hotellrum. Upplevde dubbelt lidande i att jag inte kunde njuta av min sista egna dag i LA och detta vackra rum med underbar utsikt av DTLA och skyline utan istället låg och kved och grät på sängen. Jävla fåfänga, aldrig mer. Dessutom är tänderna samma färg som innan. Jag ser i alla fall ingen skillnad. Förutom att tandköttet är sönderfrätt.

4. Tar mig ut på kvällen, till närmaste drugstore. Köper två olika sorters smärtstillande som jag tar direkt ute på gatan, sväljer med vatten. Köper en tandkräm för ilande tänder och stryker på tänderna också direkt på gatan. Börjar dregla och spotta som tokig. Tur att man är downtown, inte lika strikt där.

5. Nytt försök morgonen därpå. Ringer Amtrak som säger att endast ett tåg till kusten kommer att gå på hela dagen så bäst att ta sig till Amtrak nu genast! Ingen tid att förlora! Ska vi hålla en biljett åt dig?
Ja, säger jag och hämtar plånboken.

6. Rusar till stationen, eller i alla fall till tunnelbanan för att åka tre stationer till centralstationen där tågen går. Hittar inte plånboken, den är borta. Tömmer handväska och weekendbag på marken men den är borta. Minns att jag betalade tågbiljetten med plånboken när jag pratade i telefon i sängen… Gråtfärdig rusar jag tillbaka till hotellet. Eftersom jag redan checkat ut får någon security-person komma med mig upp. Jag hittar plånboken i sängen. Tar en bil till centralstationen i rusningstrafik. Springer mot stationen…för att få reda på att tåget är försenat, en och en halvtimme.

7. Väntar på stationen. Undviker eller försöker artigt avsluta samtal från medresenärer. Tanden gör för ont, jag vill bara vara ifred. Kommer med på tåget. Resan som vanligtvis tar 5,5 timmar tar 7 timmar. Jag äter ingenting, tanden gör för ont och förresten får jag bara äta “vit mat” och det finns föga vit mat på tåget. Bara hamburgare och ostbågar.
8. På tåget, eller innan, verkar jag få något virus. Hostar, snorar och är allmänt lite ur led. Men jag kommer fram. Och nu sitter jag på favoritcaféet igen, redo att skriva vidare på något som man kan hoppas blir en bok.
  • Postad 2018-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ett annat LA

Ibland har man sagt hej då. Man har sagt det som sägas skall, man har kramats och man stiger på tåget. Den andre står kvar på perrongen och vinkar.
Så kommer ett besked om att tåget är lite försenat. Då uppstår den där konstiga stämningen. Vi har redan sagt våra ord, vi har gjort oss beredda…

Okej, riktigt så dramatiskt är inte läget men jag trodde att jag skulle lämna LA idag men det går inte. Regnvädret har pajat ihop det för tågen, det går inga norrut längs kusten. Det finns inget tåg som kan ta mig tillbaka till kuststaden. Nej, ingen buss heller. Och flyg kan jag inte heller ta eftersom jag inte har passet med mig (jag ringde och frågade).

Troligtvis ligger tågvägen nere tills måndag. Mycket snopet. Jag har inga rena kläder, allt var liksom inställt på att jag skulle resa tillbaka idag.
Jag checkade ut från hotellet och stod och väntade på tågstationen i en timme innan jag fick tag på en konduktör som sa “Nej, nej. Inga tåg”.

Fick surfa upp ett hotell i närheten, tänkte att jaha jag håller mig väl i downtown nära tågstationen då. Och håller inte på och åker tvärs över stan igen. Får väl ta tåg i morgon då.
Innan jag ser att hotellen är ju såklart uppbokade (jag är väl knappast den enda som fått ändrade planer) och innan jag pratar med någon tågperson som säger att tågen kommer stå tills måndag eller så.

Status quo.

Dyrt hotell blev det. Fint är det. Önskar att jag kunde njuta av det mer.

  • Postad 2018-01-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Livet i en annan dimension

Jag minns en del av mina tidiga, första intryck av LA. Inte alla. Mycket har trillat bort, blivit bakgrund och ingenting man reagerar på nämnvärt.
Som när en väninna säger till en annan väninna att hon inte ska köpa en väska från Coach för att det är inget märke en fashionista respekterar. Vardag.

Som när Uber-chaffissen passar på att dra sitt CV, visa lite headshots och några stills ur filmer han varit med i. I den händelse jag som journalist vill skriva om just honom.

Som när två tjejer äter pizza ur en stor kartong på bussen.

Som när en väninna säger till mig att inte köpa skorna med rund tå som jag håller i eftersom alla modeprognoser pekar på spetsig tå. Vardag, som sagt.

Någonstans skulle jag vilja skriva om LA. Jag älskar Truman Capote och jag tycker mycket om hans reseskildringar. Han hade en tossig men också intressant idé om att skriva porträtt av städer. Han skrev litterära journalistporträtt av folk också (“A beautiful child” om Marilyn Monroe är synnerligen vackert). Men att porträttera en stad…jag vet inte om jag skulle kunna porträttera Stockholm, jag tror inte det. Men LA skulle jag kunna teckna. Jag är ju en person utifrån här, en besökare. En regelbunden, professionell observatör. Eller, som man sa på socialantropologin: En deltagande observatör.

Jag skulle skriva om ytterligheterna. Om hur det är dem som flätas ihop och bildar en stad som förvirrar, åtminstone vid första besöket. Om hur de olika kontrasterna bildar helheten, det är det som är själva grejen med LA. Och i detta blir ingenting längre konstigt. Det är just det.

  • Postad 2018-01-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Återbesök

När jag är i LA känner jag att jag har världens bästa liv. Att gå runt bland knasigheter och extra allt. Gator som aldrig tar slut, neonskyltar och allas vördnad för det gamla men kärlek till det nya. Allt nytt.
Jag har världens bästa liv.

Jag fikar med Lotta som flyttat hit för att Hollywood ringde och sa att de ville det. Efter vår frukostfika känner jag att hon har världens bästa liv.

Men att vara här lyfter alla sinnen, jag undrar om det inte är storheten jag gillar. Jag när en önskan om att försvinna, bli osynlig. Såg en kille jag känner men inte vill prata med på restaurangen där vi åt lunch. Jag såg honom gå in medan jag väntade på mitt sällskap. Kände “men ska jag inte ens kunna vara ifred här?” men den känslan gick ju över. Nu känner jag att jag har världens bästa liv igen. Klockan är över åtta, jag är på et mörkt café som också är en restaurang och en bar. Jag sitter i ett hörn och ingen känner mig men jag känner det som om jag känner alla.

  • Postad 2018-01-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vänner och fiender

Det är oerhört trist att lyssna på folks drömmar, jag vet. Men jag tycker denna var anmärkningsvärd.

Bakgrunden är i två delar. Den lite längre är att jag hade en vän i LA som inte ville vara vän med mig längre. Helt okej för min del, man ska inte vara vän med någon som inte vill vara med en. Synd, såklart. Och trist. Men där finns inget att säga eller göra. Det är ju aldrig en förhandlingssituation när någon vill göra slut med en.
Jag har tänkt på henne ibland, jag är långt ifrån den enda hon kastat ut ur sitt liv. Hon använder ord som “negativitet”. “Jag behöver inte den sortens negativitet i mitt liv” kan hon säga när hon förklarar varför någon person nu blivit avklippt.

Hon är den mest negativa person jag känt.

Jag visste därför att saxen skulle nå mig någon dag. Sedan den gjorde det har jag känt en liten del lättnad. En aningens lättnad. Men också ledsamhet såklart, och lite genans och skam eftersom jag fick kicken som vän för att jag i hennes ögon hade betett mig dåligt och jag kan se vad hon menade.

Men, nu till sak, jag har tänkt att vid sådana tillfällen och precis som vid avslut i romantiska förhållanden är det svårt med en återförening. I det här fallet är det inte och kommer aldrig att bli aktuellt. Men jag tänker på en vän vars man lämnade henne för att sedan dyka upp utanför dörren med två biljetter till något exotiskt ställe som Tahiti eller Karibien och hon sa överlyckligt ja och tog honom tillbaka utan en sekunds tvekan.

Jag skulle inte kunna ta tillbaka min vän. Dels därför att vänskap inte kan vara en av och på-knapp. Dels därför att jag skulle rädas att förarga henne igen, behöva väga ord och tankar och allt annat jobbigt.

Det är den ena bakgrunden. Den andra är att jag ska till LA nästa vecka. Och den tredje är att jag och fotbollskillen hamnade i en jättekonstig konflikt. En superkonstig konflikt som är för fånig att ens förklara (jag stängde ned datorn “för snabbt” och detta sågs som att jag försökte dölja något och när jag sa att det var en konstig sak att anklaga mig för så blev det mer bråk) vilket resulterade i att han på sitt vanliga icke-produktiva och ganska omogna bråksätt gav mig den kalla axeln och slutade prata med mig för resten av kvällen. Jag gick och lade mig.

Nu till poängen:

I drömmen den natten drömde jag att jag åkte till LA och träffade min ex-vän. I drömmen mötte hon mig med öppna armar, sa att hon saknat mig och i drömmen tänkte jag “fast den går jag inte på…men jag väljer ändå förlåtelse och det nya för fridens skull, min egen och hennes” och i drömmen gjorde jag alltså det medvetna val som jag inte alls skulle gjort i vaket tillstånd.
Jag tänker att detta var en undermedveten mix av pågående konflikt med omogen fotbollskille och medveten tanke om stundande resa och val av vänner.

Ja, det var bara det. I drömmen, i mitt undermedvetna, är jag fredlig och förlåtande. I det vakna, medvetna tillståndet inte lika mycket.

  • Postad 2018-01-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Nyår jag minns – ett urval

Jag minns ett nyår i Hagsätra då vi gick ned till grannen en trappa ned. Vi var finklädda, mamma hade lockat mitt raka hår. Lockarna satt i nästan en hel timme. Vi åt chips (något vi aldrig hade hemma). När fyrverkerierna smällde drabbades jag av någon slags existentiell kris och sa åt mamma att hon måste fotografera dem. Hon kom med rationella invändningar som att fyrverkerier är svåra att fota och de kommer inte se lika imponerande ut på bild. Till slut lyckas jag övertala henne. Bilderna som sedan framkallas på någon postorderfirma i Sundsvall är förstås, mycket riktigt, föga imponerande. Blixten slår tillbaka i fönstrets reflektioner och så vidare.

Jag minns nyåret 1998/1999 då jag var på en fest där jag bara kände en enda person, Ylva, från universitetet. Hon kunde fester och klubbar och allt sånt jag inte kände till alls. Jag hade jeanskjol och jeansblus på mig, inhandlade i London på en marknad. DJ:en spelade “1999 (Party like it’s 1999).”

Jag minns nyåret 2007. Pappa hade dött ett halvår tidigare. Jag var i Japan och önskade att jag skulle kunna leva normalt, hitta ett sätt.

Jag minns nyårsafton för två år sedan, alltså nyår 2015. Jag kom till LA tre dagar innan nyårsafton. Det var uträknat så att jag skulle vara någorlunda utvilad och återställd efter flygresan på nyår. Fotbollskillen körde ned till LA den 30:e, det tog honom fem timmar. Två timmar längre än vanligt. Jag minns hans ryggtavla nere i hotellobbyn (svart jacka, svart hår) och hur han vände sig om när jag steg ut ur hissen.

  • Postad 2017-12-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Still making headlines! #2017

  • Postad 2017-12-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det nya

Längsta uppehållet i Jazzhands historia! Vad har hänt?!

Typ ingenting.
Jul har hänt. I Kalifornien. En snabb historia: Här fanns inget av det långsamma, rituella som man är van vid. En tre timmars biltur till Fresno, julmiddag helt utan julmat, öppna klappar och sedan tack och hej och tillbaka ut på vägarna igen. Kanske missar jag något? Men det var helt ok, alla var snälla och varma och välkomnande. Jag fick klappar, tre olika sorters svart te. Slutet gott, allting gott.

Men det andra som hänt är mindre påtagligt. I alla fall för alla andra utom mig. Det är att jag gått in i bokskrivande. Eller, det låter såklart pampigt och konstnärligt och kulturarbetare och allt annat fånigt och självgott. Men när man är inne i tanken, bokens tanke, och man kör på.

Dagen efter läser jag vad jag skrivit dagen innan och stryker det mesta. Men koncentratet som blir kvar, det är bra. I alla fall idag, här och nu. Någon dag senare kanske det framstår som dåligt men det må så vara. Två steg fram och ett steg bak, det är så böcker blir till.

Jag går runt i second hand-bokhandeln och plockar på mig böcker som jag tror kan vara inspirerande. Läser Joan Didion som sista person i världen för stämningens skull. Hon skriver en hel del om Kalifornien. Ju.
Ber en skrivande vän läsa synopsis och han säger “läs Lagt kort för inspiration?” och jag meddelar att jag är steget före, läser redan Didion. För inspiration.

Så varför är jag så melankolisk och vemodig?
Jul antar jag. För att jul händer. Och jag är här och andra är där.

 

  • Postad 2017-12-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Pensioner och pensionärer

Den mest avslappnande aktiviteten den amerikanska mannen vet är att sitta vid skrivbordet, sätta på musik eller en dokumentär på datorn och rita. Han ritar mönster, aldrig motiv. Konstiga, abstrakta mönster bestående av miljontals små, små prickar. Han köper dyra, precisa pennor från Japan med knappt befintlig spets.
Ett tag jobbade han med färg han blandade med diskmedel och olja. Men han har återgått till tecknandet nu.

För mig innebär detta en stund då jag lagar mat, ligger i soffan och läser en tidning eller skriver brev. Jag lyssnar på dokumentärerna men ser dem inte. Jag har lärt mig om amerikanska statsskulden, resistenta bakterier som penicillin inte biter på och en massa annat som kanske kommer till nytta någon gång, kanske inte.
Han avslutade en dokumentär om amerikanska pensionssystemet som framställdes som en katastrof. Idag meddelade han att han investerat sparpengar i silver. Jag garvade. Silver? Vad är du – en nybyggare på prärien? Han sa att jag kunde skratta bäst jag ville.

Tanken på pensionen ger mig en lågintensiv oro. Sverige tar väl hand om sina gamlingar och är man helt illa ute får man väl bostadsbidrag?
Nej. Så är det inte. Mormor levde på åtta tusen i månaden, pappa tretton efter ett yrkesliv och så var det med det.

Jag går ut i solen, sätter mig på Starbucks. Jag försöker variera mig, trots att jag vet att jag jobbar bäst från favoritcaféet. Skulle säga att Starbucks är tvåa på listan. Jag får en svag, svag oroskänsla i kroppen.

Jag skriver på boken men börjar bara tänka på mormor som under de sista åren fick flytta in på ett hem. I hela sitt liv satte hon stolthet i att putsa silver, damma tavelramar och hålla hemmet rent och snyggt. Det var inte snofsigt, det fanns ingenting dyrt i lägenheten. Men den var ren, precis som klänningarna som burits i minst tjugo år. Hela – tack vare hennes färdighet med nål och tråd – och rena.

Hon var 95 år, blodådrorna bildade tydliga mönster under hennes tunna, torra hud. Jag smörjde hennes armar och ben med tjock lotion, hon ryckte till av smärta när jag masserade för hårt.
En dag skulle jag tagit pendeltåget till Älvsjö från Södra station, gått till ålderdomshemmet och genom allmänrummet där gamlingar satt i en halvcirkel framför en tv. Jag skulle plockat med mig några böcker med stor text från det torftiga biblioteket och handlat med mig något gott från COOP, en chokladbiskvi eller något annat sött som kunde locka hennes aptit nu när hon självsvalt i väntan på döden.
Men jag ändrade mig, en jobbgrej kom emellan. Jag visste att jag skulle lämna henne i ensamhet, att hon skulle bli besviken. Men jag tog jobbet, ringde henne från Arlanda och  sa att jag kommer i morgon.
”I morgon? Skulle du inte komma idag?”.
“Jo, men i morgon skulle passa bättre om det går bra, mormor. Då kan jag stanna längre.”
Hon sa ”Jaha…ja…men då kommer du i morgon då? Kommer du i morgon?”.
Hon dog samma kväll, påklädd och raklång på sängen som om hon bara lagt sig och inväntat döden.

Det jag tänker på är detta: henne härstammar jag från. Hon är en del av mig, hon är jag.
Jag tänker på sällskap, omhändertagande. Jag får en mild oro och skriver till A och frågar om vi inte ska ställa oss i kö till Blomsterfondens äldreboende snart. Han svarar att jo, det är dags. Han är också nojig för åldrandet.
Jag skriver att han har mer pengar än mig, jag har precis fått reda på att jag inte får dra av för pensionssparande med egen firma längre så nu sitter jag riktigt illa till. Kommer vi inte in på Blomsterfonden får han köpa den där trean i Helgalunden vi pratat om att vi ska tillbringa vår sista tid i livet i. Han säger att så får det väl bli, om jag inte skriver en bestseller.

Så nu sitter jag med ett bokmanus medan jag tänker på mormor. Som dog på ålderdomshem.
Det vill inte jag göra, så jag försöker skriva en bok.

  • Postad 2017-12-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En röd sol efter helgen

Solen är röd, luften disig. Jag tänker mig att det är så här det är att gå runt på mars. Luften är tjock, man avråds från att gå ut för att luftkvaliteten är så dålig och den är full av aska.

Skogsbranden Thomas som härjar söderut gjorde att vi inte kunde åka ned till Santa Barbara över helgen så vi åkte norrut istället, mot Cambria och Big Sur (det är stängt sedan förra skogsbranden som sabbade vägen, men man kan nå till Ragged Point, typ Big Surs början om man kommer söderifrån).

Vi gick på en julmarknad, drack varm äppelcider och åt brända mandlar. När vi körde tillbaka såg jag en präriehund som lufsade runt ensam. Oftast rör de sig i flock men det här var en ensamvarg, den såg ut som en varg och räv på samma gång. Jag fotade den men på bilderna ser det bara ut som en ensam schäfer längs stranden.

En kompis i Santa Barbara har evakuerats, jag ser videos av folk på motorvägen in till LA där det brinner på båda sidor av vägen. Hit har elden ännu inte nått men när vi vaknade i morse var himlen röd och disig, det där ljuset som lägger sig över staden är så domedagsaktig. Man har bara sett den på film, som i Bladerunner. Det röda ljuset.

Jag skriver på min bok om distans och alienering. Det röda ljuset som backdrop nu. Jag beskriver min pappa helt kort i texten och blir rörd. Han var förresten inte särskilt förtjust i USA men han sa att jag ska säga dig en sak, den bästa pizza jag någonsin smakat åt jag där.

Jag borde skriva klart min supersuperlånga artikel till tidningen Icon men den är så lång att det är svårt att ens komma igång. Journalistens eviga grubbel: man vill ha lyxen att breda ut sig, tala till punkt genom skrift. Men det kräver att man vet vad man ska säga.

Men den röda luften, det märkliga ljuset gör att jag hellre vill skriva roman. Det är ingen domedagsroman men nu börjar den nästan anta en sådan form. Jag har inget namn på den ännu men arbetsnamnet, som jag kommer byta ut, är Återvunna områden.

  • Postad 2017-12-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen