Jazzhands

Det som varar från till påska


Vad håller jag på med om dagarna? Jag stökar runt i lägenheten, räknar ut skatten, äter för mycket bröd och planerar att röra på mig mer.
Däremellan skriver jag lite artiklar av varierande dignitet. Och försöker hålla Fifty Scents vid liv.

Men förutom det så gör jag till synes inte mycket men det är oerhört produktivt. Läsa, anteckna, begrunda, känna. Ja, jag skriver ju en bok som kommer i höst. En essäsamling vilket är ett fantastiskt soft format, det är som kolumner eller tyckargrejer fast längre och mer resonerande. Som blogginlägg, haha!

Träffar en granne i tvättstugan där jag står och väntar, lite halvsur, eftersom hon glömt sin tvättid och jag inte kommer in. Hon ursäktar sig, vi småpratar och hon frågar vad jag gör förutom att skriva. Jag fattar inte frågan men inser att det är den där gamla grejen som dyker upp då och då när jag pratar med 40- och 50-talister. Det där med att man ska ha ett yrke och en utbildning. Har egna släktingar i den generationen som varken läst mina böcker eller artiklar av den anledningen: de känner ju mig, de vet ju att jag inte är utbildad journalist. Eller författare. Och författare kan ju förresten vem som helst bli idag, man kan ge ut egna böcker hur lätt som helst.

Oh well. Vad jag menar är att min tid just nu går egentligen till att göra precis motsatsen till det där. Att läsa och skriva om något jag tycker är kul och intressant. Ibland får jag påminna mig om att jag är lyckligt lottad, ibland den totala motsatsen där också: jag är fan inte lyckligt lottad, jag har jobbat för detta. TROTS den där ännu inte utdöda inställningen om yrkestitel och utbildning.

  • Postad 2017-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

<3 Stockholm <3


Man blir varm, glad och stolt över Stockholm ändå. Stoiska huvudstadsbor som tar det lugnt, håller huvudet kallt och agerar som man ska enligt protokoll. Några står till och med och sopsorterar under pågående utrymning. De verkar i och för sig befinna sig en bra bit från dådet.

Det smärtar mig så oerhört att läsa om de omkomna och skadade. Rumänskan som var 83 år, som tillbringat de senaste åren av sitt liv utanför allting. Utanför samhället, utanför sitt hemland och utanför Åhléns.
Och den elvaåriga flickan, och hunden. Och de andra. Paniken de måste känt i sina sista livsögonblick.

Idag rear Åhléns ut rökskadade varor. Folk blev och blir arga och tycker det är makabert men jag måste säga att jag är tacksam för att Åhléns finns och fanns för folk att snabbt slänga sig in i och ta skydd? De fick ju ta en väldigt smäll de med, i symbolik och faktisk skada. Sedan kan man ju välja sina ord. “Rökskadade”, till exempel. Där gör ord skillnad.

Själv var jag hemma och följde nyheterna minut för minut. Det har klagats på “media”, i synnerhet gammelmedia, och man har sagt att rapporteringen var sensationell, överdriven och spekulativ. Det var inte min uppfattning. Jag följde Aftonbladet.se eftersom de alltid sätter ära i att vara först. Jag ignorerade visserligen deras tv-sändningar men övrig rapportering tyckte jag var saklig och bra. Man delade upp nyheter i “Detta vet vi” och “Detta vet vi inte” så att till och med troll skulle kunna förstå. Under “Detta vet vi inte” stod länge “Vem gärningsmannen är”.

Utländska vänner hör av sig. Tim i Belgien säger att han tänder ett ljus för oss, min kille anropar mig svintidigt på morgonen (för honom) och säger att också hans mamma frågat om jag är ok. Min amerikanska vän i LA skriver att hon känner att Stockholm blev antastat så fort deras nuvarande presidentdjävul tog namnet i munnen, det blev som en förbannelse som slog in.

Jag vaknar upp i ett Stockholm som jag beundrar och känner stolthet inför med en ny vetskap om att Saker Fungerar. Och det är ytterligare ett skäl till att jag inte har några som helst planer på att flytta.

  • Postad 2017-04-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Hjärtats oberäkneliga (och idiotiska)

Men varför gör man det?

En lugn kväll, snart läggdags. Man får ett infall, skriver in hans namn i Google.
Ser att han är sambo numera. Hund också. Måste vara sambons, kan inte tänka mig att han skaffat hund.
Sambon är en hundägare, som jag också vill vara. Vad mer är hon som jag också vill vara?

Varför gör man så här? Jag säger “man” eftersom jag gärna vill tro att det inte bara är jag som håller på och idiotar så här.
Han är den där som inte försvinner, som inte släpper. Andra bryr jag mig inte om.

Hur blev han den?

Dels tror jag att det handlade om tajmingen och situationen. Jag hade precis fått huvudet över ytan igen, jag kunde få luft. Jag hade fortfarande en del ångest men när jag var med honom försvann den. Jag minns att jag också sa det till terapeuten jag såg då, han som såg ut som Alfred Molina.
“Är det inte vanskligt att ångesten försvinner och jag blir lugn, tack vare någon annan?”.

Han sa att det är ju så. Vi fungerar så. Men självklart är målet att lugnet är mitt och ingen annans.

Han gav mig hopp. Terapeuten också men främst killen som nu är sambo. Han som hade rara öron och sov i vitt linne.
Han gav mig hopp om att jag skulle kunna bli lycklig igen (vilket jag blev), lugn igen (vilket jag blev) och nyfiken och modig igen (vilket jag blev).

Så han har väl, med hjälp av någon glitch i matrix, kommit att stå som en räddare och riddare av allting gott och levnadsvärt i min ärthjärna?

Jaja, nu är han sambo och ser aningen tröttare ut på bilderna jag får fram. Det tycker jag mig se. Men vad vet jag? Herregud, han kanske bara var trött den dagen, bilden kanske togs på morgonen. Man ska inte hålla på! Spekulera och låta tankarna skena. Här är en tanke: hur snabbt färdas en tanke från en annan? Talar vi ljusets hastighet, det gör vi väl?

I alla fall hoppar man ju från “vi googlar hans namn! Det är en svinbra idé!” till att känna någon slags blandad obekvämlighet över att han har hund såhär strax innan sovdags.

Avgå hjärna.

 

  • Postad 2017-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Luft och distans


Då befann man sig plötsligt på flygplatsen då, mindre än en timme bort från att dåsa bort i luften någonstans över Atlanten.
Försöker att stanna upp och andas. Nej, ingen panik. Det var ett tag sedan jag kände panik (peppar, peppar). Men en viss oro, den typ man ibland känner innan man ska sova. Man vet att det inte finns något annat att göra i Just Den Stunden annat än att sova, och dessutom är man trött också, men kroppen vägrar lyssna på det örat.

“A kommer väl bli glad nu när du kommer hem igen?”, försöker svägerskan rart.

Jag bodde i Belfast ett år. Ett i efterhand helt värdelöst beslut och ett av mina sämsta år någonsin. Men jag hade ett genuint och ärligt uppsåt, jag ville verkligen föröka bo där. Etablera mig, bo där långsiktigt.
De resorna rev i mig. Hem till Sverige, hem till Belfast. De rev i mig, jag grät varje gång.
Muskelminne? Ja, i viss mån tror jag nog det.

Jag saknar kusten. Jag lämnade den för fem, sex dagar sedan och jag saknar ljuset. Både det som silar in i lägenheten på morgonen och det som kikar fram och rullar ned över de gröna kullarna.

Jag har en van reserutin, inarbetad sedan så många år. Jag reser i mjukbyxor och lager av tröjor. Jag har glasögon, inte linser. Jag ser ungefär tre gånger sämre ut än jag vanligtvis gör. Men idag när jag tvättade händerna och såg mig själv i spegeln tänkte jag inte så. Mitt hår är ljust av solen, min hy mår sommarbra.

“A kommer väl bli glad nu när du kommer hem igen?”. Ja, men vet du. Det tror jag faktiskt att han blir. Och jag med såklart.

  • Postad 2017-04-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver


Jag bor i det charmigaste B&B man kan tänka sig. Jag har helt tröttnat på AirBnB, det är många gånger värdelöst. Man känner sig som en inkräktare och man vågar aldrig helt slappna av i någon annans säng.

Det här hotellet är fantastiskt. Ett sånt där viktorianskt trevåningshus i San Francisco, smalt från utsidan, långsmalt från insidan och med en framträdande, brant trappa som knakar och knarrar.

Allt är gammalt, allt är i mörkt trä. På väggen hänger gamla, stela porträtt av okända människor och en uppstoppad fasan.


Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag tycker om att resa ensam. Försvinna i massan, vara en undercover turist.

  • Postad 2017-03-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Och nu ett avbrott för husmoderligheter


Jag har förfinat ett pastarecept nu, det är fulländat. Jag rostar blomkål med olja och chiliflakes i ugnen. Och vitlöksklyftor som får ligga kvar i sina skal.
Jag steker segt bröd, som surdegsbröd, i mycket smör tillsammans med grönt, vad man nu har hemma: salvia, timjan, persilja…Just persilja är fint ihop med blomkålen. Lite pinjenötter är också gott, dem kan man steka eller rosta.

Sedan blandar man blomkål och vitlök med tunn pasta, angel hair pasta, och behåller lite av pastavattnet så att det mjuknar lite extra. Sedan langar man ned bröd och eventuella nötter och serverar med massor av svart- och vitpeppar och parmesan. Och kanske lite extra persilja om man vill det.

Står och lagar denna paradrätt då jag får den geniala idén att lyssna på soundtracket till La La Land medan jag stökar och bryter bröd i bitar i stekpannan. Allt går bra tills jag kommer till den där låten på slutet och då börjar jag grina igen. Stora tårar, stort snyftande.

SÅ stenhårt och grovt inristad är min rädsla för avsked, tänker jag medan jag torkar tårar med tröjärmen. Men jag accepterar det. Det är inristat, ja, och kommer antagligen inte försvinna. För då skulle det varit försvunnet redan, denna kedja av känslor från avsked till övergivenhet och allt som har hänt är ju bara att jag lyssnade på en låt.
Men känslorna behöver inte betyda något annat än så. Det är det som är den stora skillnaden. Mellan att känna och agera. Däri ligger den.

  • Postad 2017-03-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Om engelsmän och ingenting


Igår under filmen fattade jag plötsligt varför en ung man jag kände en gång var en sån anglofil.

Det hade ingenting med filmen att göra, eller jo kanske. Jim Broadbent spelar Tony som är den övre medelålderns mesta möjliga engelsman. Om man tänker sig att Hugh Grant är medelålderns och Eddie Redmayne den yngre generationen.
Tony är artig, kallar sina gamla vänner för “old bean” och klär sig rätt bra och korrekt. Dinerar på puben, svarar artigt om än irriterat när kunderna besvärar. Allt det där typiska. Det man kallar torr humor.

Men det var inte det jag tänkte på, inte då det slog mig. Inte heller under scenerna i skolan, alla gossar i samma skoluniform och anammat beteende, gemensamt uppdragen och godkänt humor. Det man ska och förväntas skratta åt. Trots att jag reflekterade över hur ofta man sett samma typ av miljö, scen och atmosfär. Det inlärt prydliga, återhållna och strikta.

Det är en del av den engelska mytologin, såklart, att engelsmannen är artig, stuff upper lip och har just den typen av kläder som Tony har: ingenting att anmärka på, korrekt om något, men aldrig något som sticker ut. I ett land där Paul Smith anses vara edgy. Blommiga skjortor för män.
Och just den här bilden, just den här mytologin, upprätthålls av filmvärlden. Det är så vi ska tänka oss engelsmannen.

Nej men det där filmiska engelsmannabeteendet. Är det inte därför just brittiska skådespelare och brittisk film så ofta innehåller det där som inte kan sägas eftersom korrektheten är det inlärda, första beteendet? Rakt i nedstigande led från Merchant-Ivory.

Är man engelsman, om man vilar under den anammade engelska capen, så är man säker. På samma vis som om man lajvar att man är engelsman så är det ingen som tycker det är konstigt att man är oförmögen att prata om sina känslor eller ens om vem man är. Man är en soldat i ledet, en old chap. Eller en old bean.
Man älskar good old Blighty, stryker skjortkragen på morgonen innan jobbet och man vägrar släppa någon inpå livet. Och det krävs heller inte av en om man låtsas vara engelsk. Så där fullt ut, precis som på film. Som i en scen där Tony får reda på en tragedi och reagerar med att sträcka lite på halsen medan ögonen vattnas lätt.

Det var då jag kom att tänka på det. För den gesten kände jag fan igen. Den såg jag senast då jag sa till honom att han just sagt till mig att han inte visste om han var kär i mig eller inte. Och jag sa, under hysteriskt gråtande såklart, att jag inte kunde vara ihop med någon som inte visste vad han kände för mig och ärligt talat, han skulle inte heller vara ihop med någon han inte var kär i.

Och ja, han hade ljusblå skjorta den gången. Nystruken samma morgon.

  • Postad 2017-03-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Allt är det sista


Jag försöker själv undvika att tänka så men det kommer upp titt som tätt: “Ska du gå till Farmer’s market ikväll, det är sista gången för dig på ett tag.”

“Ska vi äta på Luna ikväll, det är sista chansen.”

Såklart att han inte menar det så, och såklart det inte är sista som i sista någonsin men det känns ju. Och jag hamnar i samma tankar. “Jag kan gå nästa torsdag”.
Nej, det kan jag ju inte.

“Vad ska jag ta mig till när du inte är här?”, säger han innan vi somnar. Nu måste man komma ihåg att när jag hälsade på honom för första gången ägde han två gafflar, två knivar och två tallrikar som inte matchar. Han gjorde mest burritos till middag.

Så lever han inte idag. Inte jag heller. Och jag ser att han mår bra, är glad och skyndar sig hem från jobbet. Så känner jag med. Vi pratar om att köpa en ny soffa, en bäddsoffa så att kompisar kan komma och hälsa på.

Men avsked är aldrig lätt, även om de är temporära. Så är det för mig. Så är det. Och idag ska vi se en film som handlar om avsked och känslostyrda handlingar. Sense of an Ending. En av mina finaste böcker av en av mina topp fem författare någonsin. Borde väl vara skeptisk med Charlotte Rampling är med så jag känner mig lugn.

  • Postad 2017-03-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sälar och sälta


Idag var en sån där dag då hjärtat svämmade över. Det är klart att allting känns lite extra nu när man börjar packa ihop för den här gången. Även om det inte är farväl (för det är det inte) är det ett hej då, om än tillfälligt.

Han var ledig så han körde oss längre upp på kusten, mot norr, och där såg vi en massa sjölejon. De hänger där varje år. Först är de ute till havs i tio månader, sedan kommer de upp på land. Hanarna slåss och sedan är det dags för kopulerande. Sedan föds ungarna och hanarna tackar för sig och drar ut i havet igen.
De sjölejon som ser uppspolade och halvt döda ut är ungarna som nu vuxit en aning men fortfarande inte lärt sig simma och jaga fisk så pass bra att det ska ut i havet på ett tag.

Det är så mycket med naturen som fascinerar mig. Från hanar som slåss till att man befinner sig till havs och bara jagar och äter i tio månader för att sedan, via våld, se till att föröka sig.

Vi åkte vidare till den lilla kuststaden jag gillar som heter Cambria. Den består egentligen bara av en huvudgata men den är gullig, det är fullt med hundar där och knarriga gamlingar i antikaffärer. Där gör jag alltid fynd. Eller, nej, det gör jag inte alls eftersom de vet att ta betalt och har grov koll på att det är “mid-century”-grejerna som folk som jag är ute efter. Men jag hittade några till halvtackiga turisttallrikar att sätta upp på väggen hemma. Och den tredje dyra, mintgröna jadeite-bruken i vår samling. Nu har vi tre.

Jag köpte två för kanske ett år sedan. Det står FLOUR och GRITS på dem, de är oerhört vackra. De är också dyra och ömtåliga så jag frågade om de kunde bo här en stund och han sa ja.
Numera hör de hemma här, en del av inredningen och de är fyllda med mjöl och makaroner. Nu är tredje burken på plats (“CEREAL”) och trion är komplett. Han säger att de ser så vackra ut där på bänken och att vi borde ha hundgodis i GRITS när vi skaffar våra hundar.

Ja, en sån där dag då hjärtat svämmar över. När någon gör saker för en, tar med mig på äventyr, för att göra mig glad. För att man vill.
När planerna är självklara, inte bara drömmar. Som fyller sin funktion förstås, de med.

I en affär såg han en grå sweatshirt med en cyklande kanin på och jag köpte den till mig själv. Han pekade på den, sa att det såg ut som något jag skulle gilla och han hade ju rätt.

Såna saker. Hjärtat.

  • Postad 2017-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Verklighetsflykten och tillbaka

Åkte fram och tillbaka till Phoenix. Steg på i runt 20c och klev av, en och en halv timme senare, i 35c.

Hotellet var ett vanligt, trist motell och wifi fungerade inte vilket helt satte käppar i hjulet för mig som hade tänkt gotta ned mig med snaskiga Riverdale som är min senaste besatthet.
Det är som att läsa en serietidning, fast en sexig och uppumpad sådan. Vad ska jag jämföra med. Gossip Girl fast mörkare?

Vi snackar ju alltså hämndporr, sex med lärare och slutshaming här, det är mörkt och ändå känns det som om man läser en serietidning i bjärta primärfärger. Lite som…Desperate Housewives då kanske minus det flåsiga, humortrevande?

Men något sånt blev det inte. Ett tag försökte jag kolla på telefonen men det blev bara för deppigt. Jag beställde hämtmat, den var usel och fick slängas så även där gick jag bet. Sov, vaknade, åkte och jobbade och sedan Uber direkt till flygplatsen och “hem” igen, till Kalifornien. Det kändes ofantligt lättande. Lade mig på sängen och blundade. Innan jag tog fram datorn och kollade Riverdale.

Jag gillar att vara på resande fot, men man blir rätt tom i skallen. Även när det bara är korta resor. Men om de är många så..?

Har massor att skriva men kom helt av mig eftersom min beau hade sovmorgon idag och inte började jobbet förrän 13. Vid det laget var det ju lönlöst att börja jobba, som att kickstarta igång regalskeppet Vasa efter att det legat på havets botten i ett par år.

Gjorde några halvhjärtade försök, skrev lite och kollade runt på Tradera. Ryckte upp mig, skrev lite till och gled sedan över till att skriva om Victoria Beckham på min nygamla blogg FiftyScents som fått egen domän här. Så det var ju också jobb, kan man säga?

Men nu är klockan snart halv åtta, beau är hemma till 21 (vansinniga jobbtider) så jag får väl ge mig själv tillåtelse att gå hem och…ja, gissa vad.

  • Postad 2017-03-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen