Jazzhands

Halvdag

Halvdag, halvpåsk, halv energi. Lite så i alla fall. Unnar mig en Sobril. Egentligen är läget inte alls så allvarligt men just igår orkade jag faktiskt inte tänka på andningen, blicka inåt och allt sånt där. Jag vet mycket väl att darrningar som börjar inifrån, orsakade av lågmäld kravstress och min egen vilja att vara till lags inte försvinner genom att lyssna på mina meditationsövningar.

Så här: de är ett komplement, och ett bra sådant. Men som all annan träning så gäller regelbundenheten och övningen.
De är ett komplement till medicin och terapi/reflektion.

Kravstressen handlar inte om jobb. Eller, inte så konkret i alla fall. Inte i bemärkelsen “gud vad mycket jag har att göra, hur ska jag hinna”. Utan i bemärkelsen “Hur ska jag duga”.
Den är vanlig efter prestation. Efter en presentation, en intervju, en biznizmiddag, en fika med någon jag knappt känner.

Så är det.
Känslan växer. Jag står inne på ICA och drar ut på tiden. Gör enkla saker som att sträcka mig efter ett flingpaket och tänka på exakt vad jag gör.
Jag kommer hem och känner att tiden är knapp, att jag lagt på mig så jävla mycket vikt och att jag inte är särskilt intelligent. I alla fall inte så pas smart som jag skulle vilja vara eller ibland kanske till och med ger intryck av att vara. Jag funderar på om man kan bli intelligentare. Jag orkar inte tänka tanken fullt ut eftersom i den ingår “Det beror på hur man definierar  intelligens”.

Tar en Sobril och senare en sömntablett eftersom jag vet att jag inte kommer att somna annars.

Jag saknar kusten där jag knappt känner någon. Det är så skönt. Jag har mindre ångest där.

  • Postad 2018-03-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

2008

A hittar en bild han tog på mig för exakt tio år sedan. Exakt på dagen. Jag minns bilden men inte tillfället. Jag minns att jag tyckte att jag såg rynkig ut runt ögonen (!). Jackan har jag kvar, den tar jag på mig när jag ska till gymmet.

Jag längtar så efter att göra ingenting, att bocka av de mondäna hemmasysslorna som ger en märklig tillfredsställelse. Skriver upp dessa sysslor på en lista: “Stryka skjortor”, “putsa trämöbler” och “tvätta sneakers”.
Det är ett annat tempo i Stockholm än i hemmet på Kalifornien. Där finns inga möten att kryssa mellan, inga saker som måste göras på samma sätt. Jag går till läkaren, tandläkaren, optikern…saker som bara måste bockas av. Jag längtar plötsligt efter att ta fram putsmedlet och meditativt bara stryka teakbyrån framför fönstret.

Eller gå till gymmet. Ja, jag har köpt kort nu. Burit ned väskan med skor och gympabrallor från vinden. Tänkt att de där löparbyxorna får jag då rakt inte på mig idag. Tänkt detta med viss sorg. Tiden som går, kroppen som ändrar sig så snabbt att man inte hinner med.

Ser på bilden. Tio år sedan på dagen. Hade man vetat då vad man vet nu, och så vidare. Ja, då hade jag sett på bilden med ömhet och inte ens reagerat över “rynkor vid ögonen.”

  • Postad 2018-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver

Jag är på Littfest i Umeå. En behaglig festival med entusiastisk och nyfiken publik, får intrycket av att de flesta är födda på 40-50-talet.
Jag talar i en fullsatt studio, förvånad över att så många är där och trängs. Senare får jag höra att vissa inte fått plats.
efteråt kommer några fram och vill prata, har en kommentar. Om att det är tveksamt av mig att säga att jag avundas männens förhållande till sitt kön. Jobbar vi oss inte bort från det?
Om att det inte stämmer helt och fullt att kvinnans kön inte har samma symboliska kraft som männens, i Finland är kvinnokönet starkt laddat i folktron.

Jag signerar böcker. Jag känner vördnad och tacksamhet för de som köper och vill läsa. Samtidigt vill jag gå upp på hotellrummet och bada i tystnad och ensamhet. Jag vet inte vad det är med mig, men efter varje publikt framträdande jag gör (och jag gillar sådana) vänder mina känslor helt och jag känner blyghet, utmattning och något besläktat med torgskräck. Jag måste försvinna in i ett tomt hörn, bli behagligt osynlig.

Jag ser författare som är så oändligt mycket mer etablerade än mig, jag kan inte ens jämföra. Och jag känner å ena sidan en frisk entusiasm över att bjudas in till samma tillställning som dem, å andra sidan en blygsam bluffkänsla som att jag inte har där och göra.

Ett intryck av Umeå förresten: staden känns ung och härligt lagom stor. Jag kommer inte över ljuset och hur annorlunda det är här jämfört med Stockholm. Promenerar längs älven och tar bilder innan telefonen plötsligt lägger av.
Luften är så ren och frisk. Jag tänker att jag ska sluta skriva böcker man kan tycka saker om, där jag tycker saker eller påstår saker.

  • Postad 2018-03-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Reflektionssäsong

Det ligger lite av ett darr i luften. I alla fall den luften jag andas. Inte bara “blir det vår snart”-darret utan ett darr som handlar om nästa steg.
Har skickat manus för bedömning. Har börjat prata om manus eller om den eventuella romanen. Eller vad man vågar benämna den som just nu.
Jag har börjat förklara huvudpersonernas ageranden, varför de gör som de gör. Jag har börjat prata om dem, se dem framför mig.

En sak som ger mig mer darr i Stockholm än i den kaliforniska staden är risken att störa på folk jag inte vill stöta på. Springa in i, inte kunna väja. Jag vill inte vara en nojig person som kalkylerar risker, undviker och garderar. Men jag blir en sådan i Stockholm, om än inte fullt utblommad.

Det fysiska darret sitter i benen, närmare bestäm låren. I förrgår köpte jag gymkort. Jag och A drog i tunga maskiner och släpade runt på vikter. Jag tröttnade först men jag jobbade också hårdast. A tar inte ut sig. Kanske säger det något om våra personligheter, jag vet inte. Eller så tog jag ut mig för att det var mitt första gymbesök på flera år. Men faktum är att jag hade bestämt mig redan innan för att jag skulle köra så hårt så att benen gjorde ont. Och det gjorde jag.

Det var som sagt flera år sedan jag slutade gå till gymmet. Jag sprang 25 kilometer i veckan, älskade det, och sedan gjorde jag det inte mer. Sjukdom kom emellan. Den triggades igång av en person, så är det ofta. Han bor i krokarna, jag vill inte springa in i honom.

Jag hade såklart kunnat bestämma mig för andra saker, som att återta löpningen, visa alla de jävlarna (de påhittade, fantomerna i mitt huvud som inte vill mig väl). Eller bara acceptera att tiden har gått, vi är floden som aldrig är densamma och alla situationer avgörs av hur vi möter dem.
Men det får bli ett senare drag. Efter darren.

  • Postad 2018-03-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den nyfunna accessoaren och dagarna då jag erfar den andra sidan

Dagarna har flutit förbi på egen hand bortom Internet och blogg. Jag har inte haft Internet hemma och har lagt timmar, pengar och tandagnisslan på att få det. ringa support, köpa en sladd, köpa en annan sladd och ringa support igen. Och så vidare. När en luttrad supporterkille guidade mig för femte gången och det plötsligt funkade blev jag nästan gråtfärdig.
“Har du grov abstinens?”, frågade A.
“Nej”, sa jag. “Inte alls. Men jag blev gråtfärdig för att jag inte ska behöva ödsla mer tid och pengar.”

Nå. Dessutom har jag varit borta från världen på annat sätt. Jag har varit i Norge på min första utländska bokturné. Hyfsat späckat schema med panelsamtal, radio, teve och intervjuer…Det var oerhört roligt men jag blev också rejält trött om kvällarna. Jag har inga problem med att varken ge intervjuer eller prata inför publik men det tar på mina krafter, min energi. Det har föga med själva skojhalten i aktiviteten att göra. Bara mitt eget fokus. Dessutom var jag lite orolig för att jag inte skulle fatta norskan men jag kom in i det efter ett tag. Till stor del i alla fall.

Bilden ovan kommer från min goda väns syster som bor i Oslo och som påpekade att min medverkan i en talkshow textades. DET känns stort. Utländskt gästbesök etc.

Och för övrigt tänker jag mycket på det där med att man klipper håret när man längtar efter en förändring i sitt liv och kanske att man börjar klä sig i färgglatt eller något när man blir äldre för att man a) inte bryr sig b) känner att man blir modigare eller rent konkret gråare. Båda kan såklart inträffa samtidigt.
Jag har anammat hårsjalen. Min nya grej för att dölja att jag sällan orkar tvätta håret. På bilden ovan till exempel skulle håret ha tvättats men det var morgonsamtal och uppsamling 7.30 på hotellet för rask promenad till Nationalteatern mitt i Oslo. Jag orkade helt enkelt inte hoppa in i duschen. Men sjal och scarf är min så kallade “nya grej” och jag är helt hooked. Någon som har erfarenhet?
Läste dessutom en intervju med Zadie Smith som alltid har turban och tänkte se där, jag har vinden med mig.

  • Postad 2018-03-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hemkomst

Det finns någonting hos mödrar som driver dem till att vilja hämta sina barn på Arlanda. Oavsett väder eller tid på dygnet. Det är rart.
Jag säger att det är helt lugnt för mig att ta tåg eller buss. Men mamma vill gärna. Så gärna. Tackar nej till jobb den dagen, har ju lovat att hämta dottern vid flygplatsen.
Som sagt, det är rart. Någonting inbyggt i modern, att vilja ta om hand. Man är ju rätt svag efter långa resor. Modern vet detta och vill vara där.

Men jag ser också att det är snö, inställda flyg och krockar. Det låter helt enkelt som en bättre idé med tåget. Eller möjligtvis bussen. Mamma säger att vi avvaktar, vi hörs innan jag flyger och stämmer av.

Även om jag inte är mamma själv kan jag till viss mån förstå känslan eller driften. Det handlar väl om att dels ta om hand men också försäkra sig? Om välmående och så vidare.

Jag städar och fejar och skrubbar hela lägenheten. Jag tror det är en tangerande drift. Jag vill lämna lägenheten i så gott skick som möjligt, för att han ska kunna leva så väl som möjligt när jag inte är här. Jag lagar lasagne (hans favoriträtt i hela världen) och ugnsbakad gnocchi (en ny rätt som blivit en ny favorit) och fryser in i portionsformar i frysen.
Jag fyller badrumsskåp med rengöringsgrejer och skåpet under diskhon med diskmedel och städsaker. Fast det har jag gjort under hela tiden jag är här. Det bor en prepper i mig, någon som ryser vid tanken på att stå handfallen och helt oförberedd.

Jag ber om quarters när jag köper te på caféet så att jag kan tvätta lakan och handdukar i morgon. Eller kanske idag. Men troligtvis i morgon.

Jag har slutat med den generande vanan att överösa med presenter (faktum är att jag ibland grämer mig och önskar att jag kunde ta tillbaka väl generösa gåvor till tidigare pojkar som bara besvärades) men jag kan inte sluta med detta: lämna huset i bättre skick än Innan Mig.
Att Underlätta vardagen. Att Lämna spår.
Jag antar att det är det jag gör? Men jag tänker inte så, jag tänker att han jobbar så mycket och jag vill göra det jag kan för att underlätta lite. För att det ska vara trevligare att komma hem även till ett tomt hem. För jag vet mycket väl att han kommer att sakna mig. Åh, att inte behöva tvivla på en sådan sak. Det är verkligen en känsla.

  • Postad 2018-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

TBT

TBT till två veckor sedan på Hawaii. Långa, fuktiga dagar utan plan. Om en vecka är det dags att börja röra på sig igen. Ner till LA för en snabb pit stop, samla tankarna lite på bekanta gator som jag erövrat alldeles själv. Sedan hemåt.

Det är såklart blandade känslor. Men det är bättre än en övervägande, förtvivlad känsla. Någon sådan känner jag inte. Självklart pendlar det från dag till dag, och även flera gånger på en dag. Men det finns ingen övervägande negativ känsla. Detta känns viktigt.

Det är kanske svårt att tänka sig att det är kallt väder här på kusten och jag ska inte klaga, ser att det är feta minusgrader i Stockholm. Men i amerikanska städer har man liksom inte vett att bygga husen ordentligt. Man prioriterar svalka framför stadiga väggar som håller värme inne. Det är svinkallt inomhus. Fönstren (enkla, inte dubbla) släpper igenom blåst och vind, dörren likaså. Väggarna är gjorda av något som liknar gips och vi har inga element. Köpte ett ruttet litet portabelt sådant som kostar skjortan att använda och värmer enbart för stunden, på den kroppsdel som befinner sig inom tio centimeters avstånd.

Av den anledningen längtar jag konstigt nog efter Sverige. Minusgrader ja, men element i lägenheten och glas och väggar som håller värmen inne. Fryser mer om morgonen här än vad jag gör i lägenheten hemma.

Glaset halvfullt.

  • Postad 2018-02-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Mellan mamma och pappa

Pratade med mamma i telefon igår, hon var rädd att gå in i sitt hus. För två dagar sedan hade hon inbrott. Tjuvarna kom över lite kontakter hon hade i en låst låda men den största förlusten är tryggheten som gått förlorad. De har trängt sig in, invaderat den privata, trygga sfären. De hade tömt precis allt: dragit ur lådor och kastat dem på golvet. Vält hyllor, dragit ned allt i skåpen. Till och med garderobernas innehåll låg på golven.

Fullt förståeligt är mamma inte bekväm med att gå in i huset hon bor i själv, tillsammans med sin röda katt. Hon hade gått in ändå, direkt till sovrummet där tjuvarna tagit sig in. Där hade hon känt efter att det nya fönstret som jourhavande glasmästaren satt in var stängt och satt kvar ordentligt. Hon frågade mig om avslappningsövningar, hon sa att hon skulle försöka lyssna på sådana.

Vi kom hem från Hawaii igår och i posten hittade jag ett brev från en polsk släkting jag kontaktat som skickat bilder på pappa från 90-talet. Jag hade aldrig sett bilderna förut. Han hade ett eget liv i Polen som var bara hans. På en av bilderna ser jag en enorm likhet hos mig och honom. Dessa två saker händer på en och samma gång: jag ser mig själv i pappa och samtidigt ser jag mamma och hennes skörhet. Jag finns även där.

  • Postad 2018-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Två veckors nedräkning

Nu börjar varvet om igen. Nedräkningen till hemkomst istället för nedräkning till utresa. Om vartannat, om vartannat. Jag bokar upp möten och tänker som smått på vad som ska packas och vilket tåg jag ska ta för att hinna med flyget ordentligt. Jag får nog åka ned till LA dagen innan planet ska gå och då blir det plötsligt en dag mindre i schemat…

Sånt är livet. Men det är gott, det är ett bra liv. En vän har förstått att en kvinna som figurerat i hans liv, kommit nära men vänt, nu har ett nytt förhållande. Han är ledsen och jag förstår honom så väl.
Jag hör mig själv ge honom råd jag själv fått: det betyder inte att du är betydelselös, att du står kvar och stampar på samma ställe medan hon går vidare. Du har glädje i ditt liv, det har du haft även utan henne. Du måste fokusera på de glädjeämnen i ditt liv som är viktiga för dig.

Jag är där nu. Jag är den som ger dessa råd, inte för att jag fått dem en gång i tiden utan för att jag tror på dem.

Jag mailar min redaktör och frågar om hon vill läsa mitt nya manus och hon säger att jag ska skicka om två veckor. Det var precis vad jag ville ha, en deadline. En att se fram emot så att resan hem blir någonting ytterligare.

Även detta låter som något som skulle kunna vara ett råd. Som jag själv tror på.

  • Postad 2018-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sköna dagar

All denna skönhet, jag pallar inte. All grönska, dessa solnedgångar.

Jag snorklade längs det döda korallrevet som tappat färg och dött. Tack vare turismens påverkan, tack vare giftiga solskydd. Jag hälsade på exotiska fiskar, några helt otroliga. En blå, självlysande regnbågsfisk. Ett stim gul- och svartrandiga. Två sälar dök upp och skrämde mig så jag sprattlade – tills jag insåg att det nog var det sämsta jag kunde göra. De är ju enorma, herregud vilka kroppar. Jag stirrade på dem, de var kanske fem meter ifrån mig, och tänkte på samma gång “De är så vackra, så coola djur” och “Herregud, hoppas de inte stångar mig, eller biter mig”. Men de lajade mest med varandra, kivades och dansade.

Jag kände mig upplyft. Som om jag sett essensen av liv, jag som en del i det stora. Samtidigt beklämd. Jag som en del i det stora som en del av det som också förstör det stora. Korallen är död, så är det bara. Och det är turister – som jag – som bidragit. Det syns att de är döda, de är helt färglösa.

Man erbjuder turisterna helikopterturer. Dels är de miljöovänliga och dels stör de faunan, i synnerhet fåglarna. Nu åker vi inte någon sådan men andra turister gör det ju.

Å andra sidan: jag älskar att vara här. Och med honom, han ser så glad ut. Han har blivit röd om näsan trots att han är rätt mörk i hyn. Hans svarta hår efter en dag i saltvattnet ser vilt ut. Detta gör allting bra.

  • Postad 2018-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen