Jazzhands

Efterlysning!

Jo, men på förekommen anledning kan man väl säga så gör jag som jag alltid gjort: går all in på det som för tillfället slukar mig och skriver om det varhelst jag kan.

Just nu är det gymmet som fascinerar mig mest.

Därför: jag efterlyser era gym-stories. Berätta om någon märklig, rolig, jobbig upplevelse på gymmet.
Berätta om någon karaktär ni stött på bland löpband och maskiner eller i omklädningsrummet.
Har ni gjort bort er på gymmet?
Har ni sett någon göra bort sig på gymmet?
Har ni en solskenshistoria från gymmet?
Finns det något på ert gym som stör er, fascinerar er eller piggar upp?

Jag vill ha allt.

  • Postad 2022-08-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Stora paketuppdateringen

Så kom den till slut. Lådan med sex och ett halvt års Kalifornienliv (i alla fall som halvtidsliv). Jag visste att han inte skulle ha packat den särskilt väl, det ligger liksom inte för honom. Jag blev ändå glatt överraskad att porslinstallrikar klarat resan i den kantstötta lådan.

Även om Postnord orsakade känslosvall, snodde tid av mig och höjde min stressnivå gånger tio så torr jag att jag kan tacka dem för en sak. Efter allt bråk och krångel så skiftade mina känslor kring lådan. Innan fruktade jag den, på grund av det definitiva med att alla de där sakerna som alltid väntat på mig i Kalifornien nu inte längre väntade på mig. Jag fruktade känslorna det skulle orsaka. Den där uppgivna känslan av ett slut. Känslan av “aldrig mer.”

Men PostNords krångel skiftade känslan, ersatte den med irritation och sedan – faktiskt – lättnad när den väl kom. Det blev inte lika farligt som befarat att öppna och sortera.

Det är en sorglig känsla, det finns ett vemod. Jag är mentalt ankrad här i Sverige (fysiskt också, såklart) men det känns inte som en avlägsen värld. Inte på samma sätt som några tidigare förhållanden, som känns som någonting som hände någon som var som mig för så länge sedan att ingen minns detaljerna, allra minst jag.

Nu är tallrikarna här. Jag tränar i mina gamla träningstajts som har varit med på åtskilliga yogapass. Sammanfattningsvis: PostNord, ni är värdelösa. Men jag hatar er inte.

  • Postad 2022-08-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Träningsvärk och annan värk

Har jag nu gått till gymmet tre gånger på fyra dagar i hopp om att en person jag hälsat på ungefär tre gånger ska vara där? Ja.

Har jag därför nu träningsvärk från helvetet? Ja och nej. Benen värker men jag har varit med om värre (se tidigare inlägg om benpressen).

Saker man gör när man får nycker. Får ni nycker? “Engageringsanfall” kallade en klasskompis det. Hon sa att jag fick sådana och det stämmer, jag blir intresserad av någonting och ägnar all vaken tid åt detta oerhört specifika ämne – tills jag tröttnar. Det spelade nog in lite grann när jag sökte till antropologikurserna. Hela A-kursen handlar om metod, fältstudier och hur man blir en “deltagande observatör”. Fortfarande tycker jag att “fältstudie” och “deltagande observatör” är två av de mest poetiska uttryck som finns.

Jag kan inte säga att är något av dem på gymmet dock.

Däremot är jag just nu väldigt intresserad av gymmet som mötesplats. Ja, ett väldigt torrt sätt att uttrycka sig på. Jag försökte förklara det för A som lyssnade med ett halvt öra. Det här med att just på gymmet har man bara en enda referenspunkt: man går och tränar. En referenspunkt till: man bor möjligtvis i närheten, det vill säga i samma område. Troligtvis. Men det är allt.

Utanför gymmet kan det finnas flera saker, ens kläder ger vissa signaler. Hur man pratar också.

Det är precis därför det är så svårt att köra igång Tinder-samtal ibland, när det inte finns en enda markör. Bara en bild på ett ansikte ger ingen ledtråd, ingenting att hänga upp samtalet på – annat än utseende och kanske plats.
Säga vad man vill om män som poserar med fiskar men de bjuder i alla fall på ett samtalsämne.
Jag är inte på Tinder, för övrigt, men ni fattar poängen.

Därför: allt man kan prata om med folk på gymmet är ju gymmandet i sig. Hur ofta, hur mycket, vad för slags. Det är den enda gemensamma nämnaren.

Detta är spännande för att nu – efter hur många år? – har jag börjat slå mig i slang med folk. Och det är i det närmaste spännande att efter att ha sett någon i tajts och linne i tre, fyra års tid snappa upp att hen jobbar på resebyrå eller som lärare eller vad det nu kan vara.

Tänker på gymmet som mötesplats och hur kroppsfokusen gör den ärlig och rent av demokratisk. Alla blir röda och svettiga på gymmet, och kroppen är “on display” så att säga. Här finns inte utrymme för försrpång i form av makeup eller snygga kläder. Även de mest dyra och sofistikerade gymkläder blir svettiga.

Så kände jag förresten under min sommar i Miami. Det var demokratiskt för att det var så enormt varmt och fuktigt att alla gick runt osminkade och svettiga. Jag slutade tvätta håret och bar hatt.

Hur som helst. Det motsägelsefulla i det är ju att trots att kroppen är fokus så är det helt fel approach, skulle säga förbjudet, att prata om just kropp. Att berömma muskler (det finns flera kvinnor på mina pass som har enormt vackra armmuskler) är inte alltid cool. Man får berömma tekniken och styrkan istället. Också det demokratiskt. Jag kommer aldrig lyfta lika tungt som männen i gruppen men jag kan ha minst lika fin teknik.

Vilket leder mig till att jag pratade med en tjej i omklädningsrummet, vi hejar på varandra för vi går ofta på samma pass. Hon tränar mycket. Jag frågade mig om PT, hur jag tycker att det funkar. Hon frågade om jag hade satt upp mål med dem och jag sa att det hade jag i början men nu har jag nått dem.
Detta hade inte riktigt slagit mig. Men så är det. Hon frågade igen vad målet nu var. Jag sa att jag ville ha snygga armar – som hennes. Hon sa okej så mer visuellt synligt mål.

…och jag inser att det är där jag är nu. Bortom teknik och maxvikter. Till de visuellt synliga målen.

Är det inte en allegori så säg? Först lär man sig hur, sedan lär man sig sin gräns och att pressa den. Sedan har man lyxen att bara polera ytan.



  • Postad 2022-08-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En andra blick

Jag vet att detta hänt mig förut, jag ska försöka förklara känslan. Det som händer är egentligen, rent konkret, bara att jag plötsligt upplever en person som attraktiv fast jag aldrig tyckt det förut. Sådant händer nog alla. Tror jag?

För mig händer det verkligen inte ofta. Jag vet att det hände då och då på högstadiet och gymnasiet men då kunde man ju inte lita på en enda känsla eller impuls i hela kroppen, totalt hormonstyrd. Alltid hade man någon topplista över favoritkillar Just För Stunden. Eller i alla fall för veckan. Månaden. Räknas inte.

I vuxen ålder har det hänt men utan särskilt bra resultat. Har träffat någon i mitt tycke alldaglig person, eller bara ointressant. Någon som är för nervös, någon som inte vågar tycka någonting alls och därmed förblir grå.
Men så säger han någonting, gör en gest eller vad det nu kan vara. Och det känns som när man är hos optikern och provar nya glasögon och plötsligt sätter optikern i precis rätt glas och man ser bokstäverna på tavlan, eller bilden av en lada långt upp på en grusväg eller vad det nu är.

Så känns det.

Men det var länge sedan. Tur det. För vändningarna tidigare i mitt liv har inte varit bra. Jag har lurats. Något har sagts, ibland något så generande trivialt som en komplimang, och genast har jag en ny styrka i glasögonen.

Men det som skedde igår är märkligare. En kille jag sett på gymmet hundratals gånger genom åren. Kanske senaste två, tre åren? Två i alla fall.
På samma pass, samma lokal. En blinkning och han ser annorlunda ut. Vad är det för vuxenhormoner som spelar ett spratt nu då?

Vi har utväxlat några ord. Jag säger alltid idiotgrejer om träning, eftersom vi är i en träningslokal och har ingenting annat gemensamt (vad vi vet) annat än att vi råkar gå till samma träningslokal och på samma pass.
Det är som att matcha med någon på Tinder och försöka hitta minsta, gemensamma nämnare för att inleda ett samtal. “Går du också hit?”.

Men kanske är det det som är grejen. Varför blir man inte mer nyfiken på folk man ser på gymmet egentligen? Jag har inte sett mer än ett par, tre stycken av de jag känner därifrån ute i den civila världen. Utan företagströjor, shorts och tajts. Utan hästsvansar och svettiga pannor.
Ingen där har heller sett mig i utsläppt hår och jeans. Att frammana en bild av mig, ge ett signalement till polisen, skulle bli ganska snävt och missvisande: “Hon har svarta tajts, hög hästsvans och vi vet inte hur långt hår hon har, det är svårt att säga. Vi tror att hon ofta svettas mycket och hon har en konstig, hög röst och verkar inte så social. Hon står alltid i det där hörnet när vi värmer upp”.

Egentligen borde man kunna projicera vad som helst på mig. Och jag på alla andra. Vissa är gnälliga, vissa är disciplinerade. Vissa verkar ha en känsla för att peppa och hjälpa till, hämta slambollar från gymmet in i salen och sedan bära bort dem. Om jag ville kunde jag säkert konstruera fram en personlighetsprofil ur detta.

Är det det jag gjort? Såg jag plötsligt en ödmjukhet och ett öppet socialt spel hos den här killen jag sett många gånger förut och aldrig ägnat en tanke? Vad hände? Är det något med den fysiska miljön? Kroppen i fokus, muskler som flexas? Men det gäller ju i så fall inte bara han utan alla som är där.

Ja, inte vet jag. Jag vet bara att plötsligt fick jag ny skärpa i glasen och jag kom på mig själv med att stirra under nedvarvningen och stretchen. Detta chockade mig till den milda grad att jag lämnade gymmet så raskt jag kunde efter passet.

Herregud.

  • Postad 2022-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Sommar och telefonköer

Från att ha varit en person som aldrig blir arg är jag plötsligt en person som alltid är arg. I alla fall senaste dagarna, senaste veckan.

Allt handlar om två saker:
1. PostNord
2. Folk som gör saker som pajar hela systemet

Jag väntar ett paket från USA, det väger tjugo kilo och innehåller grejer från sju års kustliv. Eller dubbelliv. Eller Kalifornienliv. Gamla kläder, gamla skor, billigt krams från antikaffärer (som egentligen inte alls är antikaffärer utan loppisar). Till värde för ingen annan än mig själv.

Det var två månader sedan det skickades, över en vecka sedan det kom till Sverige i fastnade i tullverk och posthantering. Efter många, många minuters telefonköer (“Du har plats…65 i kön…Vi tar strax emot ditt samtal”) och många samtal i stil med “Hej, jag undrar om du behöver mer information från mig som kan underlätta att jag får mitt paket?”, “Nej, vi hör av oss i så fall” skulle paketet plötsligt köras ut igår. Till mig. Wow!
Jag var givetvis hemma hela dagen. Och till ingens förvåning får jag ändå ett meddelande om att man inte kommit in i porten (jag har en porttelefon, bara att trycka på mitt efternamn dvs samma som på paketet) och att mottagaren inte gått att nå….

En stackars sommarvikarie, ung av rösten att döma, fick ta emot min samlade vrede. Speciellt när hon, efter att jag stått i telefonkö i fyrtio minuter, bad mig vänta i luren – i ytterligare tjugo minuter – för att sedan komma med beskedet “Det var ingen hemma”. (“Jo, jag var hemma”).

Och speciellt när jag skulle bokstavera en e-mejladress (vilket var konstigt eftersom jag e-mejlat med dem fram och tillbaka i en månad men hur som helst…) och sommarvikarien trodde att det jag sa “at” om var en del av min mejladress. Jag tänkte förstås inte på att man också kan säga “snabel-a” men känner inte folk, särskilt unga, till att man ibland också kan få höra “at?”

Hur som helst. Hon fick ta en del, det fick hon.

Men då hade jag också redan uppdämd vrede i mig. Från när jag var på Lidl och såg en dam helt fräckt ta en banan, äta upp den och sedan lämna butiken med ett högljutt “Jag har inte köpt något” och händerna utsträckta och “Hallå, släpp ut oss! Släpp ut oss NU” vid snabbkassorna där det behövs ett kvitto för att gå igenom spärrarna.

Numera tror jag att det är någon slags Lidl-kultur för igår såg jag en ung kille ta en liten chipspåse, äta innehållet och sedan glida förbi kassan.

Jag är också irriterad på folk som gymmar barfota.

Jag är irriterad på en dam (förlåt men här skulle jag hellre vilja använda ett nedsättande ord för äldre dam om det är okej) som väntade på hissen på bottenvåningen. Jag skulle till vinden, jag bor på första våningen. Jag tryckte på hissen, hörde sedan att någon verkade stå en våning ned, alltså bottenvåningen och vänta, och eftersom jag är en omtänksam person eller gärna vill tro det, så lät jag hissen komma ned till min våning och sedan tryckte jag ned den till BV.
Hörde en demonstrativ suck och någon börjar gå upp för trappan. Det är en vitklädd “dam” (ni vet vilket ord jag vill använda). Jag säger “Väntade du på hissen där nere?” och hon svarar “Ja, det gjorde jag” med den mest martyiga röst du kan tänka dig. ÅR av träning låg bakom den leveransen. Masterclass.
Jag sa “Jag tryckte ned hissen åt dig” och medan hon går upp för nästa trappa, till andra våningen, säger hon (igen, med högklassigt martyrskap men denna gång också med snäsighet – oklart hur hon lyckades!) “Det var ju inte så smart gjort”.

Men det som retar mig mest av allt är inte bara det faktum att jag avskyr när folk pajar systemet, när man gör saker som man kan göra bara för att andra sköter sig. Som att sno en banan. Kan alla som besöker Lidl sno en banan? Nej, det går inte. Då lägger butiken ned.
Kan alla träna barfota? Ingen aning. Men då skulle gymmet förlora minst en kund i alla fall (jag). Men troligtvis fler.

Nej, det som retar mig mest är att jag själv är ett sånt mähä. Att jag själv är så rädd för aggressivitet – inklusive min egen – att jag står frusen som ett rådjur i billyktans sken och inte får fram ett ord.
Sedan blir jag Geoge Costanza och kommer på både det ena och det andra som jag borde sagt.

Min terapeut säger att det handlar om att öva. Man blir van, man kommer över en tröskel. Man slutar hindras av någon rädsla. Det handlar om övning och vana. Och efter det släpper irritationen som lägger sig i och över bröstet som ett kloss.

Hon har säkert rätt. Men jag måste i så fall i första hand öva upp reaktionsförmågan, den som gör mig helt förstenad av ren förvåning över att det finns folk som helt enkelt inte är som jag.

  • Postad 2022-07-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Vänner

Vad gäller i stunder av kris?
Vänner.
Tänk om man inte hade några.

Som ger en kram, håller om tills jag släpper. Tills jag släpper taget, inte de. De låter mig bestämma.

Som ser ens tårar som dyker upp olägligt, kanske på toaletten efter en pressvisning, och som tar fram näsdukar ur fickan och erbjuder skjuts hem.

Alla som inte dömer.
Eller som gör det, men behåller tankarna för sig själva.

“Tänk inte, överansträng dig inte. Dina tankar kan inte påverka situationen just nu”, säger de och hör av sig för att kolla om jag äter lunch.

De känner inte till min problematik, mina trauman som brusar upp. Eller så gör de det.
Eller så förstår de inte men de ser att jag lider och bryr sig inte så mycket om varför.

För det går inte att lösa.
Just nu.

Men de kan sitta bredvid och klappa mig på ryggen när jag gråter.

  • Postad 2022-07-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

I huvudet

Men jag är också förnuftig. Jag kan vara. Det är bara det att det är så stor distans mellan sinne och hjärta. Eller förnuft och känsla.

Jag lyssnar på mindfulnessövningar. Jag vet, självklart vet jag, att det är här och nu som gäller. Att tid kommer att ges och finnas för sorg, varför ta ut i förväg.
Men säg det till ett brinnande hjärta.

Jag kollar på honom i buren. Sover han? Är han orkeslös? Varför äter han inte hö just nu som Alf gör? Är det värmen? Är det nu han blir sämre?

Går jag utanför dörren vill jag bara gå in igen. Jag står inte ut att lämna dem. Jag står inte ut med att ha ångest på bussen, att tänka hur kan människor bara handla mat på ICA, bara flanera längs Skånegatan och äta glass.

Är jag hemma sprängs jag. Jag var vid graven på midsommar. Den betyder inte så mycket för mig som den kanske kunde eller borde. Alla är olika, för mig finns inget efterliv. Jag önskar att jag var religiös. Eller spirituell. Allra mest önskar jag väl att jag kunde tro på reinkarnation och att vi möts igen. Men tyvärr inte. Detta är allt vi får.

Och inte vinner man poäng för att man oroar sig. Hade en svärmor som såg sin oro som valuta, som något man visade och skröt med och begärde tack för. Se så mycket jag oroar mig för er!

Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte ens vara en person som oroar sig. Jag vill vara en mindfulnessguru som tänker att jag lever i nuet för det är det enda som vi med säkerhet kan säga någonting om. Nuet.

Jag vet att marsvinen lever i nuet. Djur lever i nuet. Kanske är det en tröst. Jag tror det.

  • Postad 2022-06-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det omöjliga inlägget

Vilket svårt inlägg att skriva. Vilken svår tid. Vilken svår sommar.

För en vecka sedan åkte vi till veterinären, Figge hade fått ett litet höstrå i ögat. Jag fick ut det men ögat var rött, det kan ju bli skador på hornhinnan och man behöver droppa med antibiotika. Väl där upptäckte veterinären en klump nere vi ljumsken på honom. Jag blev chockad, inget jag hade märkt. När kom den?

Figge har haft en tumör förut, när han var fyra. Den opererades bort men tyvärr visade det sig att den var elakartad. Den har alltid legat och spökat, den har alltid funnits som ett hot. Att den skulle hunnit få fäste, att den skulle komma tillbaka och sluka hans liv inifrån.

Nu är den här.

Veterinären säger att allt tyder på att den är elakartad – stället den sitter på, tumörens form – och ger honom några veckor kvar att leva. Det är prognosen. Han kanske kan få en bit av en fin sommar men inte mer.

Man vill inte operera, han är för gammal. Han kanske inte klarar narkosen, han kan komma att få svårt med läkningen efteråt om han klarar sig. Man avråder.

Det är svårt att förklara vad det där djuret betyder för mig. Jag märker att vissa vänner inte förstår. De säger förnuftiga saker. De säger inte “det är ju bara ett husdjur” eller så (för då vore de nog inte mina vänner) men de säger saker som att naturen ska ha sin gång (vilket jag motsätter mig för om “naturen” hade haft sin gång hade han ju varit död för två och ett halvt år sedan när han tog bort första tumören).

Jag vet givetvis att Figges liv är tidsbegränsat. Jag har alltid vetat det. Men det är en sak att veta det i teorin och en annan i praktiken.
Vi vet att våra föräldrar ska dö. Det är en väldigt skillnad på det och att faktiskt förlora en förälder.

Förra veckan fick jag ett val – att operera eller inte.
Att operera med risk att han inte klarar sig.
Att inte operera med risk att tumören utvecklar sig och dödar honom.

Jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta.
Jag hade ganska så bestämt mig för att inte utsätta honom för operationen och hoppas på att tumören är godartad.
Också här tänker jag att det är en sak att veta att deras liv är tidsbegränsade, en helt annan när ett beslut om hans livsmöjligheter vilar i mina händer.

Men under besöket idag försvann den förhoppningen. Den är med största sannolikhet elakartad och har redan satt igång att döda honom. Operationen är utesluten. Kanske är det en viss lättnad att beslutet inte behövde bli mitt men jag vet inte. Jag har tagit två Sobril så jag kan inte avgöra.

Jag önskar att jag trodde på reinkarnation. Jag önskar att jag trodde på en himmel där alla levande varelser möts igen. Igår kväll övervägde jag att be. Men till vem? Jag tror inte på någon Gud, det ter sig helt absurt för mig. Så därför hade det varit hyckleri att be till en Gud bara i denna yttersta stund.
Och samtidigt, paradoxalt nog, känner jag skuld. Har jag verkligen gjort allt för Figge? Varför har jag rest bort och lämnat dem? Förra året var jag borta från dem i åtta veckor sammanlagt. Sammantaget säkert ett halvår.
Jag borde tagit ut dem mer, borde, borde.

Detta är normala men destruktiva och menlösa tankar. Det vet jag. Men vad ska jag göra åt det?

Figge lever i nuet. Det gör Alf med. Men jag undrar om inte Alf känner någonting på sig, han vill vara nära sin pappa mer än vanligt. Lägger sig bredvid honom, lägger sig med huvudet mitt emot sin pappas huvud. Som för att se honom, se att han är där. Precis som jag gör, sticker ned huvudet i buren och tänker i detta ögonblick, i detta ögonblick, i detta ögonblick är han ännu hos mig.

Och han är mitt allt.

  • Postad 2022-06-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Fysiken

Börjar mer och mer tro att PT är de som sitter inne med kunskapen om hur man ska leva och hur man når frid.
Inte bara att de kan anatomi och att de har både viljan och förmågan att pusha. Vilket då i sin tur leder till tillfredsställelsen över att man kan utvecklas, man kan mer än man tror och man kan förändras. Alltså bli bättre, starkare, säkrare.

Idag och igår har jag lidit av den värsta träningsvärk jag kan dra mig till minnes. Gjorde benspark (som jag trodde hette bencurl), i maskin, det vill säga den enda övningen (mig veterligen) som verkligen bara isolerar de stora musklerna på lårets framsida. Enbart.
Jag hade aldrig valt den maskinen. Jag hade aldrig utsatt mig för plågan. Jag hade definitivt inte utsatt mig för plågan fyra rundor på raken.

Men det är inte det som fått mig att tänka. Utan det var när vi avslutade passet med armar. Biceps, triceps, axlar och allt däremellan. Vikten är vansklig, man måste välja rätt. En vikt kan kännas lätt de första fem repetitionerna men så når man tio och de sista två och då känns armarna uttänjda och trötta.
Jag sa “Jag ogillar att känna mig svag!”
Han sa “Men du är inte svag”.

…och lade på något kilo till.

Han såg något jag inte såg med andra ord. Och han sa inget nedlåtande som “Alla känner vi oss svaga ibland” och heller inget flåsigt som “Kom igen nu! Det här kommer göra dig starkare”.

Han sa bara “Men du är inte svag”.

…och jag haltade därifrån på mina ömma ben och med mina spagettiarmar och kände mig inte svag.

  • Postad 2022-06-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Röda känslor (nej, en annan nyans)

Anger as soon as fed is dead;
‘T is starving makes it fat.


Emily Dickinson

Jag är arg. Det är ovant, jag försöker att djupandas och lyssna på Enya. Jo, på allvar.

Det har varit en grej som fascinerat terapeuter i årtionden – jag blir aldrig arg. Men det blir jag visst, menar min terapeut. Irritation, surmulenhet och en stilla känsla av agg är också vrede. Jo, sånt kan jag ju känna så helt sant är det inte att jag aldrig blir arg. Jag brusar bara inte upp, jag säger inte ifrån (fast jag borde), jag skriker inte (fast jag borde). Jag blir bara ledsen, internaliserar vreden (eller vad det nu är) och gör om den till sorg, ledsamhet eller i bästa fall någon textrad gömd någonstans.

Som en parantes tror jag att många skrivande personer har förmågan (eller förbannelsen) att omvandla vrede till små meninga och ord. Kanske till och med romaner. Det är författarens hemliga hämnd, den introvertes rädsla för att tala högt.

Men nu är den här. Vreden, det stora molnet. Det som gör andningen snabbare och plågsammare. Jag dubbelandas, en teknik jag påmindes om senast på andningscentret Hale. Ja, det finns ett sånt. Ja, det är oerhört “stressad överklass” att gå på andningsövningar. Men det hjälper. Och man kan ta med sig teknikerna hem. En dubbelandning är att man andas in luft i magen och sedan bröstet genom näsan, och sedan andas ut genom munnen. Prova.

Inte för att det gör underverk för min vrede just nu, men lite grann. Enya gör säkert också sitt till. Och att stänga av alla notiser på alla ställen där notiser vill smyga in och uppröra mig.

Varför är jag arg? Om jag hade gjort en prognos, säg för flera år sedan, så skulle jag säga att vreden skulle nog nå mig inte genom en sak utan flera. En gemensam, samlad styrka.

Jag är stressad. Jobbstressad. Jag behöver tacka nej till jobb (detta besvärar mig lite), jag behöver säga att jag inte kan lämna i tid, i alla fall inte på den höga nivå jag hade velat lämna (detta besvärar mig mycket).

Jag känner en krypande stress över all ADMIN jag måste göra på grund av torra omständigheter som har med bank och företagsform att göra. Zzzz…Siffror, papper, underskrifter, telefonköer till banken, besök på banken, felaktiga besked från banken…

Jag upprörs över hur mycket jag tar åt mig personligen av saker som skrivs och tycks och sägs av för mig både bekanta och främmande människor. På Facebook, på Instagram. Och lösningen är förstås – läs inte då. Jag försöker.

Jag upprörs över människors oförmåga att förstå varandra. Eller ovilja snarare. Jag upprörs över sms och email. Jag upprörs över hur jag själv upprörs. Jag upprörs över hur jag själv engagerar mig i konflikter som inte ens rör mig. Där jag borde säga “Det låter tråkigt, hoppas att ni kan läsa det” istället för att komma med vinklar, tankar, uppmuntran, försök att förstå. Som ändå utmynnar i att välja oförståelsen. Här är det jag som blir arg på mig själv – varför ska jag oombedd försöka “lösa” saker, det är ju faktiskt bara förment i många fall. Har jag verkligen blivit ombedd att komma med lösningar och förslag? Nej, det har jag inte. Jag har blivit ombedd att hålla med, att lyssna på någons irritationer.

Så nu är jag själv irriterad.
Ännu mer – jag är arg.
Och det vill jag inte vara.
Vilket gör mig ännu mer arg.

  • Postad 2022-06-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen