Jazzhands

Sälar och sälta


Idag var en sån där dag då hjärtat svämmade över. Det är klart att allting känns lite extra nu när man börjar packa ihop för den här gången. Även om det inte är farväl (för det är det inte) är det ett hej då, om än tillfälligt.

Han var ledig så han körde oss längre upp på kusten, mot norr, och där såg vi en massa sjölejon. De hänger där varje år. Först är de ute till havs i tio månader, sedan kommer de upp på land. Hanarna slåss och sedan är det dags för kopulerande. Sedan föds ungarna och hanarna tackar för sig och drar ut i havet igen.
De sjölejon som ser uppspolade och halvt döda ut är ungarna som nu vuxit en aning men fortfarande inte lärt sig simma och jaga fisk så pass bra att det ska ut i havet på ett tag.

Det är så mycket med naturen som fascinerar mig. Från hanar som slåss till att man befinner sig till havs och bara jagar och äter i tio månader för att sedan, via våld, se till att föröka sig.

Vi åkte vidare till den lilla kuststaden jag gillar som heter Cambria. Den består egentligen bara av en huvudgata men den är gullig, det är fullt med hundar där och knarriga gamlingar i antikaffärer. Där gör jag alltid fynd. Eller, nej, det gör jag inte alls eftersom de vet att ta betalt och har grov koll på att det är “mid-century”-grejerna som folk som jag är ute efter. Men jag hittade några till halvtackiga turisttallrikar att sätta upp på väggen hemma. Och den tredje dyra, mintgröna jadeite-bruken i vår samling. Nu har vi tre.

Jag köpte två för kanske ett år sedan. Det står FLOUR och GRITS på dem, de är oerhört vackra. De är också dyra och ömtåliga så jag frågade om de kunde bo här en stund och han sa ja.
Numera hör de hemma här, en del av inredningen och de är fyllda med mjöl och makaroner. Nu är tredje burken på plats (“CEREAL”) och trion är komplett. Han säger att de ser så vackra ut där på bänken och att vi borde ha hundgodis i GRITS när vi skaffar våra hundar.

Ja, en sån där dag då hjärtat svämmar över. När någon gör saker för en, tar med mig på äventyr, för att göra mig glad. För att man vill.
När planerna är självklara, inte bara drömmar. Som fyller sin funktion förstås, de med.

I en affär såg han en grå sweatshirt med en cyklande kanin på och jag köpte den till mig själv. Han pekade på den, sa att det såg ut som något jag skulle gilla och han hade ju rätt.

Såna saker. Hjärtat.

  • Postad 2017-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Verklighetsflykten och tillbaka

Åkte fram och tillbaka till Phoenix. Steg på i runt 20c och klev av, en och en halv timme senare, i 35c.

Hotellet var ett vanligt, trist motell och wifi fungerade inte vilket helt satte käppar i hjulet för mig som hade tänkt gotta ned mig med snaskiga Riverdale som är min senaste besatthet.
Det är som att läsa en serietidning, fast en sexig och uppumpad sådan. Vad ska jag jämföra med. Gossip Girl fast mörkare?

Vi snackar ju alltså hämndporr, sex med lärare och slutshaming här, det är mörkt och ändå känns det som om man läser en serietidning i bjärta primärfärger. Lite som…Desperate Housewives då kanske minus det flåsiga, humortrevande?

Men något sånt blev det inte. Ett tag försökte jag kolla på telefonen men det blev bara för deppigt. Jag beställde hämtmat, den var usel och fick slängas så även där gick jag bet. Sov, vaknade, åkte och jobbade och sedan Uber direkt till flygplatsen och “hem” igen, till Kalifornien. Det kändes ofantligt lättande. Lade mig på sängen och blundade. Innan jag tog fram datorn och kollade Riverdale.

Jag gillar att vara på resande fot, men man blir rätt tom i skallen. Även när det bara är korta resor. Men om de är många så..?

Har massor att skriva men kom helt av mig eftersom min beau hade sovmorgon idag och inte började jobbet förrän 13. Vid det laget var det ju lönlöst att börja jobba, som att kickstarta igång regalskeppet Vasa efter att det legat på havets botten i ett par år.

Gjorde några halvhjärtade försök, skrev lite och kollade runt på Tradera. Ryckte upp mig, skrev lite till och gled sedan över till att skriva om Victoria Beckham på min nygamla blogg FiftyScents som fått egen domän här. Så det var ju också jobb, kan man säga?

Men nu är klockan snart halv åtta, beau är hemma till 21 (vansinniga jobbtider) så jag får väl ge mig själv tillåtelse att gå hem och…ja, gissa vad.

  • Postad 2017-03-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den frivilligt ofrivilliga


Ska till Phoenix på jobb, en snabb inrikesresa t/r. Det är 35C varmt där nu – i mars! Jag tycker ökenklimat är läskigt.

Den lilla flygplatsen här är mindre än den genomsnittliga tunnelbanestationen hemma i Stockholm. Jag får visa både pass och id (för ett inrikesflyg?) men blir haffad ändå i vanlig ordning. Denna gång för att det står Anna i passet (mitt andranamn) men Caroline på biljetten. Man får tas åt sidan, skriva under intyg och det rings till “Washington” för att dubbelkolla och se att jag inte finns med på “någon watchlist”.

Men det fixar sig, jag blir clearad. För att sedan hamna på det senare planet, fyra timmars väntan, eftersom första var överbokat. Jag tar en Uber till ett Starbucks, chaffisen punchar in fel adress för när han åkt vidare ser jag att han tagit betalt av mig för en resa vi aldrig gjort.

Det känns som en sån där dag då vad som helst kan hända och jag blir inte förvånad. När jag sedan beställer en bean, rice & cheese burrito utan pico och får en bean, rice & pico utan ost så blir jag i det närmaste upprymd.

  • Postad 2017-03-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Exkursioner


Åker till LA en sväng för ett jobb, en enormt lång text med intervjuer för tidningen Icon. Jag saknar staden, en helt annan puls. Inte så konstigt, det är ju en storstad så det är klart att det är mer energi där. Men inte bara det.

Som när Uber-chaffisen visar sig vara med i Sons of Anarchy och visar bilder på sin mobil från sina modelldagar. En bild på honom och Kate Moss (“det är för italienska Vogue”) till exempel. Jag bläddrar vidare i hans mobila CV och hamnar på en explicit sexbild där hans huvud befinner sig emellan en kvinnas ben.
Min första tanke är förstås att det är en “privat” bild men nu i efterhand inser jag att den var så pass proffsigt tagen ändå (strax ovanifrån) så att om inte kvinnan själv tog den med oerhört stadig hand kan den mycket väl vara från en film, vilket skulle förklara varför den hamnat bland skrytbilderna.

Nåväl. Hemma igen, och med hemma menar jag kusten. Lätt stressad över att jag dels ska åka iväg på ett annat jobb i morgon och sedan hem igen om två veckor. Och med hemma menar jag Stockholm.
Jag vet, det är lika förvirrande i min hjärna, eller snarare mitt sinne. Den där blandstressen där jag är lika delar ledsen för att lämna som glad för att återse. Där jag simultant både förbereder ett avsked och ett återseende. Vi får se hur länge min kropp och mina nerver orkar med det. Men för tillfället känns det som om summan av stressen är mindre än summan av lyckan ändå.

  • Postad 2017-03-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Ett besök på akvariet


En liten roadtrip! Norröver, till Monterey som första stopp. Sömnigt, vattnigt och gatunamn som “Foam” och “Lighthouse”.
Det var oerhört länge sedan jag var där, säkert tolv år sedan. Jag minns inte mycket av det, bara Cannery Row och det tunga Steinbecksarvet som vilar över staden. Jag har aldrig besökt akvariet och väl där undrade jag vad som skulle kunna motivera en entréavgift på fem hundra spänn.

Men det kunde man! Med mindblowing maneter, de märkligaste vattendjur jag sett (cuttlefish – vad ÄR det ens?) och superstora och läskiga bläckfiskar. Jag vågade inte gå närmare en tre meter från glaset.

Såg också uttrar som matades, pingviner som löjlade sig och en majestätisk sköldpadda. Jag var glad att de inte hade fler stora djur där (största var väl en hammarhaj?), vad jag kunde se fick de ordentligt stora akvarium så det kändes ok. Förutom möjligtvis uttrarna och pingvinerna då.

Vi beställde bord på en restaurang som hotellet rekommenderade, gick dit och upptäckte att vi var de enda gästerna i hela restaurangen. En besvärande känsla. Som att äta hemma hos någon som samtidigt passar upp på en i kulisserna.

Ett oväntat stort nöje var tvn på hotellrummet, har ju inte haft en tv på år och dagar. Att flippa runt bland reality shows, Mama June och den där tönten med blonderat hår och färgat skägg som besöker grillställen och säger saker som “mega flavor” gav oss en enorm glädje. Alltså verkligen. Höll på att missa restaurangbesöket för att vi ville se hur mycket Mama June gått ned i vikt inför Sugar Bears bröllop med nya flamman Jennifer.

Dagen därpå åkte vi vidare till Santa Cruz och träffade brorsan med fru. En varm dag, vi matade några getter vi träffade på och jag gjorde allt jag kunde för att försöka bli vän med en blyg åsna som övervägde men till slut kom fram till att han nog ville vara ifred.

Hemresan var sövande, jag knaprade alldeles för många salta kex med jordnötssmör. Somnade med tanken på att detta är livet ändå. Resande, äventyrande och allt det där. Tillsammans, också. Zzz.

  • Postad 2017-03-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag har det


Jag har det. Jag fattar vad drömmarna betyder nu, vad mitt undermedvetna vill säga.
Det handlar om den där skyddande, självbevarande mekanismen som säger att det inte är på riktigt, inte helt och fullt. Att det inte går att slappna av riktigt än.

Jag kommer på det när han apropå ingenting, verkligen ingenting, i förbifarten nämner en “ex-flickvän” och jag fryser till som om jag hamnat i strålkastarljuset på en bil.
Det är så himla korkat, det gör förändrar absolut ingenting att han, precis som jag, har haft tidigare partners. Och ändå känns det så. Det är så himla korkat.
Jag blir stel, han märker det och börjar gulla. Påminna om att han svängde förbi hotellet efter jobbet för att köpa en bit tårta (de har himmelska tårtor!) till mig. Detta är sant.

Jag vaknar och känner känslan fortfarande, den att jag inte går säker. Att fara (att bli sårad alltså) lurar bakom hörnet och jag bör se upp, dra öronen åt mig.

Detta är befängt och det ännu mer befängda är ju att jag vet det. Och ändå känns det i hela kroppen, stelheten och den ofrivilliga försvarsställningen.

Förstärks den av overklighetskänslan av att jag är på ett exotiskt drömställe, palmer och surfing? Talar annat språk om dagarna? Bidrar det till den lilla undermedvetna förskjutningen, “detta kan inte vara på riktigt?”

Jag vet inte. Jag vet bara att jag med säkerhet fattar vad mitt undermedvetna håller på med just nu. Och jag gillar det inte.

  • Postad 2017-03-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Blondinblekta drömmar


Vaknar med en bekant men alltigenom falsk känsla. Drömmer att jag blir och är kär i Jason Segel (vem är inte det? Sanndröm!). Han är i Stockholm, det är kallt och vintrigt. Jag blir mer och mer förtjust i samma takt som han drar sig mer och mer bakåt. Jag känner det och jag kan inte hjälpa det. Jag borde backa men går framåt. Och som två olika poler uppstår repulsion och vi flyter iväg.
Jag känner det, vet det, fortsätter ändå.

Vaknar upp med just den känslan. Av att känna det, veta det men fortsätta ändå.

Fattar inte varför jag drömmer så mycket om olycklig kärlek, om människor jag inte kan närma mig eller nå?
Inte sällan drömmer jag att jag är fast med någon jag önskar att jag inte var tillsammans med men känner mig hindrad och oförmögen att lämna. Vaknar med en känsla av instängdhet, ser honom på andra sidan i sängen och tänker “men gud vad skönt, bara en dröm ju”.

Han får ofta höra att han ser ut som Jason Segel förresten. Jag håller inte alls med, jag tycker ju att han ser ut som Mark Ruffalo. Men jag tror varken det ena eller det andra har något med min dröm att göra.

  • Postad 2017-03-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Inneboende/bo in sig


Ser mig om i Kalifornien-lägenheten och inser, inte utan genans, att jag har grejer överallt. En del är “gemensamma” eller tänkta “till hemmet”. Pastellgröna glasburkar jag köpt i en antikaffär som nu är fulla med makaroner och mjöl.
Fungerande salt- och pepparkvarnar, flaskor med dyr olivolja. Mina verk allihop.

Men inte bara det, här finns högar med vackra anteckningsblock som är köpta utifrån skönhet, inte behov. Fina necessärer med smink, flaskor, tuber, medicinkartor…

Jag har tagit över.

Minns en stående och återkommande diskussion med min terapeut om att jag brukar lämna min väska i hallen hos pojkvänner, vägrat ta plats, vägrat be om typ ett hörn i en låda i byrån för ett par extra sockor. Och terapeuten menar att detta är ju bara dumt, det signalerar ju inte alls (som jag tror) att man är respektfull och inte vill tränga sig på, utan kan lika gärna uppfattas som att man vill vara fri att dra när som helst.

Jaja, nu är det ju inte direkt någon fara. För att slå igen dörren och bara spontandra härifrån – om jag nu skulle vilja det – kräver att jag packar en enorm kappsäck, beställer en tågbiljett och så vidare. Men nu var det inte det jag tänkte på utan detta: mina saker, mina verk, har visserligen tagit över lägenheten men den ser trevligare ut numera. Det är min åsikt.

  • Postad 2017-03-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En bra dag


Vi åkte till havet, till sömniga presentbutiker som säljer snäckfigurer, dammiga bilklistermärken och uttrar i plysch. Jag köpte en liten påse snäckor, vackra och märkliga. Sköra, intrikata saker som kanske någon gång varit en varelses hem.

Har folk omkring mig nu som ska ha barn. Min amerikanska väninna är lika gammal som jag är och har försökt skaffa barn i tio års tid nu. Fem missfall senare verkar det gå vägen till slut. Hon annonserar tacksamheten på Facebook och passar på att tacka gud.
Jag tänker att jag ändå avundas folk som har en så stark längtan efter någonting, som med sådan absolut säkerhet vet vad som skulle göra deras liv komplett.

Vi åker förbi hundstallet och försöker leka med en förvirrad liten knubbig Jack Russel. Han heter Jacks och är totalt ofokuserad, darrar lite lätt. En volontär förklarar att Jacks ägare lämnade honom där igår och Jacks väntar på att han ska komma tillbaka och hämta honom. Det är därför det är svårt att få kontakt med honom just nu.

Vi tar ut honom på gården och försöker kasta bollar, ge honom godis och krama honom men han springer bara fram och tillbaka till grinden.

Historien om Jacks, om hans övertygelse om var han hör hemma. Om att det i Jacks sinne inte finns en tanke på att han blivit övergiven för gott, bara tillfälligt.

När vi är där nere vid kusten, äter glass och kisar mot solen, så känner jag inte en övertygelse eller en kraftig drift utan snarare bara en lugn och tacksam självklarhet. Jag har valt detta. Till skillnad från Jacks så känner jag att jag visst kan bli övergiven men inte just idag, inte just nu. Och det är poängen. Att just här och nu och idag har vi valt varandra och vi har valt kusten.

Kanske är den där övertygelsen om vad som gör våra liv kompletta inte alls en dånande våg som slår hårt mot klipporna utan snarare en envis, långsam och trägen sak. Som en snigel som kanske en gång bodde i ett superskört skal men inte såg anledning att oroa sig för att det skulle gå sönder.
Jag menar, kanske är vår drift, vår längtan inte en stormvind utan en självklarhet. Kanske reflekterar vi inte ens, det är bara självklart för oss – att vi ska ha barn eller vad det nu är som vi känner i hela kroppen.

Därför är jag kanske inte ens medveten om min egen längtan. Skrivandet kanske är mitt kall, fast det är en så naturlig del av mig att jag inte ens reflekterar över det. Så fort jag börjar nudda vid tankar som “för vem skriver jag för egentligen?” eller “vem ska läsa det här?” så rubbas cirklarna och jag har inget svar. Men så tänker jag inte på det särskilt ofta heller. Är det ett val eller bara en självklarhet utan alternativ?

Som sagt, jag tänker inte på det särskilt ofta.

  • Postad 2017-03-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Funderar på seglarskor”


Det som hänt är följande. Jag flyttar min blogg Fifty Scents från Rodeo till SvD Perfect guide. Den exakta utformingen är inte klar…men förväntas bli…inom några dagar…

Jag har två supersuperlånga artiklar att skriva, är halvklar med dem. Båda är roliga och båda är mina egna idéer vilket alltid är extra nice att jobba med. En för Damernas värld och en för DI Weekend.

Som ett led i detta så shoppar jag naturligtvis hysteriskt mycket. Boxar och stora, vadderade kuvert levereras utanför dörren. Mycket flärd eftersom jag a) är 40 år och b) “behöver det” som “research”.
Sedan kan jag inte få nog av diner-muggar. Ju tidlösare och klassiska desto bättre. Därför måste jag köpa sådana fast det snart inte finns mer plats i skåpet. Men när en sån här evergreen dyker upp…


Köper ett par loafers, killen säger att jag är inne i min “yuppie-fas”. Har kavajen jag köpte förra månaden, sladdrig och med ärmar man får rulla upp. Och loafers. Älskar yuppie-stilen, vill aldrig byta. Funderar på seglarskor.

Är glad i solen, den har kommit för att byta av regnet nu. Jag smörjer in mig med solskydd och gillar hur håret blir lätt frizzigt av fukten i luften. Och staden är liten, men ändå stor. Det betyder att på dagarna då han är ledig finns det ett par ställen vi båda gillar att besöka. Tårtstället är ett. Vi tar oftast “pink champagne”-tårtan eftersom jag inte kan tänka mig att en godare ens existerar. Vaniljfrosting utanpå en spongecake med vanilj-och jordgubbsfyllning med champagne. Garnerad med skruvar av vit choklad.
Men nu provade vi citron och kokos, eftersom det är mina favoritsmaker så där i allmänhet, i kombination. Till exempel på glass. Och satan i gatan vad god den var.

Jag har vägt betydligt mindre än jag gör nu, så mycket kan man ju konstatera. Men har aldrig varit lyckligare.

  • Postad 2017-03-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen