Jazzhands

Vågor

Jag visste väl att det var bra att jag skrev ett inlägg om “these are better days”. Syftet var att dokumentera en låg dag, för att kunna se tillbaka och tänka “men så är det inte nu, just idag”.

Och så är det inte nu, just idag. Jag är stressad, vilket jag ofta blir, när jobbsituationer kräver mer av mig än att sitta framför en datorn och knappa på tangenter. När det kräver saker som kontakt med människor.

Men jag är också glad – jag har ju jobb. Nu är det svårt att låta det lilla faktumet glädja sådär allsmäktigt så att det torkar bort alla moln på ens lilla himmel. Men tacksamhet är vägen till lycka, jag är övertygad om det. Jag menar alla upplysningsdoktriner, alla religioner i sin allra renaste form, säger ju att begäret är det som leder till olycka medan avsaknaden av begär leder till lycka. Och i avsaknaden av begär finns också tacksamheten för det man redan har.

Nå!

Det finns dagar då jag till och med under långa stunder kan nå det tillståndet. Känna tacksamheten, för att jag lever och min kropp fungerar och för att jag får uppleva just denna stund.
Så kände jag alldeles nyss. Jag blir nästan tacksam för att jag känner tacksamheten. Det måste vara någon slags metanivå av tacksamhet. Eller så är det bara någon psykologisk dissonans inom mig.

Är de bättre dagarna här? Inte vet jag. Ingen vet. Men en bättre stund är här i alla fall, just precis nu.

  • Postad 2021-10-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det gemensamma

Får en förfrågan om att skriva om hur det är att vara i en långdistansrelation under pandemi. Jag och killen har inte setts på två år.
Jag tackar nej till att skriva, med hänvisning till att även om jag ofta skriver om mig själv och privata händelser, tankar och känslor så blir det någonting annat att skriva dem i relation till någon annans. Eller, att skriva om en gemensam upplevelse.

Tanken har stannat i mig sedan dess. För vart går gränsen för den egna och den gemensamma upplevelsen?

Det är både tänkt och sagt att jag ska skriva på min bok om pappa. Länge kände jag mig entusiastisk över projektet men ju mer jag gräver i det desto mer besvärad blir jag. För mig själv har jag hävdat att det är min historia, min relation till pappa. Men det håller inte hela vägen, boken handlar ju inte om mig utan om mig och honom.
Inte bara det, jag är ju inte en isolerad ö i det vi kallar för familj.

Projektet började som en berättelse i tredje person, jag gav mig själv ett annat namn och skrev om både situationer och omständigheter men jag fick det inte att flyta. Jag experimenterade, skrev i tredje person om pappa men det gick ju också åt skogen. Alltså i bemärkelsen att det blev dåligt rent litterärt, det kändes falskt.
Berättelsen, märkte jag, kan bara skrivas av mig och om mig. Jag kan bara utgå från mig själv.
Nästa fråga blir då: varför måste jag skriva den över huvud taget?

Jag läser, av en slump, den här texten av Lionel Schriver med rubriken “I sold my family for a novel” och blir iskall. Vad är det som driver mig, om något? Rent krasst är det nog tanken på att fortsätta skriva, fortsätta vara en person som skriver för det är det enda jag varit, alltså professionellt. Det går inte en dag utan att jag skriver.
Men på vems bekostnad? Se, jag kommer inte runt den frågan.

När jag skrev “Inte helt hundra” skrev jag om mig själv. Jag förväntade mig att folk skulle bli arga men det blev de inte, i alla fall inte i den omfattning jag trodde att de skulle bli arga. Men den boken handlade inte om familjehistorier.

För en sak jag blivit medveten om, och som faktiskt också har med långdistans att göra, är att familj är en kultur. En egen kultur fullt av ritualer, lagar, system. Vänskapsrelation och kärleksrelationer inte fullt så mycket, inte lika intrikat (av naturlig anledning eftersom vi oftast inte lever och växer upp i dem).
Och kulturer är som egna, levande varelser som liksom alla levande organismer kan känna hot mot sin överlevnad och försvara sig – våldsamt.

Så varför utmana? Vari ligger drivet – och vari skulle tillfredsställelsen ligga?

  • Postad 2021-10-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Better days ahead

En sån där dag som börjar med en liten justering mot Det Som Inte Känns Bra och sedan händer det ena och sedan det andra som knuffar mig ännu mer i den riktningen och sedan sitter man där och har en dålig dag.

Så är det. En dålig dag. Jag skriver detta därför att jag vill se tillbaka på detta inlägg om ett par dagar och tänka, då hade jag en dålig dag. Det var då.

Den dåliga dagen är egentligen inte så dålig. Jag tränade i en upphettad studio, så där så man svettas kopiöst. Jag hade kunnat känna mig stark och duktig, precis som instruktören skrek åt oss att vi borde känna oss, men jag kunde bara se mig själv i spegeln och inte vara nöjd med spegelbilden. Det är så dumt, så trivialt. Och så lätt.

Jag slank in på ett pass igen en timme senare och gjorde plankor och armhävningar och squats. Allt jag kunde tänka var “varför syns det inga resultat”, när jag har synliga resultat på min kropp, bara inte de resultat jag vill ha. Ingen platt mage men antydningen till något definierade magmuskler kring revbenen. Inga superslanka armar men muskler nog att lyfta tyngre och tyngre vikter.

Den dåliga dagen fortsatte när jag frågade fotbollskillen om vi inte kunde se en konsert i LA och han svarade aldrig i livet. Han har det som grej, att säga aldrig i livet överdramatiskt till saker jag föreslår. Det är svårt att förklara men det är någon slags tröttsam och tråkig gimmick han har. Han vet att det driver mig till vansinne men varje gång jag säger åt honom att sluta säga nej till allt så säger han antingen att han bara skojar eller att jag överdriver min reaktion och så blir han sur på mig istället.

Jag gör misstag i jobbet, läser att en text ska vara 1300 tecken när den i själva verket ska vara 3000 tecken. Redaktören skriver och undrar varför texten är så vansinnigt kort.

I mitt andra jobb, som researcher, blandar jag ihop datum och förvirrar alla inblandade.

Ibland blir det så här, jag vet. Man “vaknar på fel sida” eller är helt enkelt extra mottaglig för fel och kritig och suger åt sig som en tvättsvamp.

Jag tänker på Bruce Springsteens “Better days” och tänker att ibland är det tvärtom. Han sjunger “These are better days” och det är en rättfram låt om att mycket i livet är trist (“But it’s a sad man my friend who’s livin’ in his own skin and can’t stand the company”) men ibland kommer better days.
För mig är det tvärtom, mycket i livet är ganska fint faktiskt, men these are worse days.

Sedan tänker jag på något min terapeut säger ständigt och jämt, att det krävs övning att bryta mönster. Har man, som jag, ingen vana att uttrycka vrede utan istället agerar diplomatiskt och med förståelse för alla inblandade även om den inblandade och arga är jag själv, så måste man öva på att uttrycka vreden.

Det jag tänker på, med tanke på Denna Dåliga Dag och all träning är att med den fysiska träningen så gäller också återhämtning. Man tränar, man tar ut sig och så måste man låta kroppen återhämta sig.

Det är jag dålig på, återhämtningen.
Och jag säger till terapeuten att det borde gälla också för annan träning. Den psykiska träningen. Att efter skällandet, tillkännagivandet av besvikelsen och vreden, så borde det beredas rum för återhämtningen. Där man inte grämer sig över vad som sagts eller analyserar vad man just gjort eller känner ånger och oro. Utan enbart ger plats för återhämtningen, en vila för känslorna.

Men jag är ju inte särskilt bra på fysisk återhämtning, som sagt.
Ännu sämre, tycks det, på psykisk.

  • Postad 2021-10-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

September

När jag var liten skrev jag något försök till epos som hette “Den ensamma månaden”. Den månaden var september. Varför skulle september vara ensammare än andra månader? Jag vet inte, men jag kan faktiskt känna det jag vill minnas att jag kände då, som barn. Att det finns en ensam vind som bara blåser i september.

Jag brukar inte känna mig ensam, det är faktiskt ingen känsla som är vanlig i mitt liv. Men just nu känner jag mig ensam.
Jag är orolig, fast i tankar. En 1800-talsdoktor skulle diagnosticera melankoli. Jag är inte deprimerad, men ledsamt och melankoliskt ensam just nu.

Jag tänker “vem brukar jag prata med när jag behöver någon att prata med?” och det bekymrar mig att jag måste tänka efter.

Ibland blir det så här. Ibland är det ensamt. Ibland slås jag av den reella ensamheten (liten familj, inga barn), ibland bara livets flyktighet och ensamheten som finns inbyggd i den. Med åldrandet kommer en större, påtaglig känsla av beroende av andra. Det finns en ensamhet i den.
Men oftast är jag tacksam över att inte vara ensam, jag har vänner.

Ändå måste jag alltså tänka efter. “Vem brukar jag prata med?” och “Vem brukar lyssna bra på mig?”. Mitt första val hamnar på min terapeut och det känns också melankoliskt. Hennes tid betalar jag ju för. Men att hennes namn kommer upp först betyder också någon förvrängd artighet, min ensamhet och melankoli ska inte tynga andra. Kanske kan jag tänka att det också betyder att denna ensamhet är flyktig, ett utslag av någonting annat som kan lösas upp med psykologins hjälp.

Jag vet egentligen varför jag känner mig ensam. Jag är fast i en tanke, jag är fast i en känsla av att inte bli lyssnad på. Just nu.

Just nu.

Jag är ensam också för att jag skriver. Det skulle kunna vara tvärtom, att skrivandet är sällskapet men i detta fall (just nu!) är det precis tvärtom. Texter och ord riktade mot ingen alls, in i ett tomrum. Betyder de ens någonting?

Vem brukar jag prata med?
Vem brukar lyssna?

Är det felställda frågor? Borde det inte vara “Vem vill jag prata med?”.


  • Postad 2021-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Möten och intervjuer

Stressat. Mycket jobb. Alldeles för mycket. Så där så att jag måste smita iväg sent på kvällen och springa på ett löpband, som ett hamsterhjul.
För mycket som i att jag får ännu svårare att sova.

Men nu är perioden över, i alla fall är den där vansinnesstressen över. Den yttre då, men ekot är kvar i kroppen. Kroppen känner fortfarande stressen och vågar inte tro att den är över för den här gången.

Bland massor av saker (krönikor, artiklar, TV-jobb, redaktörsarbete…) så har jag gjort tre långa intervjuer på mycket kort tid. Långa intervjuer är de som är på minst ett uppslag i dagstidningen. Den sortens intervjuer som är viktiga, namnet hamnar på omslaget och tidningen skickar egen fotograf istället för att använda pressbilderna.

Egentligen gillar jag inte intervjuer. Jag kommer inte ifrån känslan att tränga mig på, att besvära. För det första. Sedan kommer jag aldrig på särskilt bra frågor. Allt personen vill säga finns väl i verket?
Jag är helt enkelt besvärad av intervjuer. Men jag gör dem ändå. För ibland är verket så pass intressant att jag vill prata om det (men det är ju inte detsamma som en intervju). Plus: ibland skriver jag bra texter efteråt även om jag våndas själva intervjumomentet.

Jag gillar inte min röst. Jag skulle kunna dra det till att säga att jag faktiskt avskyr den. Att transkribera är verkligen en plåga. Det säger alla journalister, såklart – för att det är det. Det är tidskrävande. Man hör hur fånig man låter. Och – lika illa – man hör vilka misstag man begår. Man missar följdfrågor, man avbryter, man låter osäker på sin sak. Usch och fy.
Kan man lära sig bli bättre av att lyssna på sina egna intervjuer? Ja, säkert. Men då måste man komma över den plågsamma upplevelsen först, sluta vara fixerad vid sin egen röst och istället lyssna med både lärarens och elevens öra. Sånt kan inte jag, jag ogillar min röst för mycket för det.

Hur som helst. Tre långa intervjuer. Två filmrelaterade och en bokrelaterad. Tre olika approacher. Och det var detta jag alltså skulle komma till:
Hur jag i första intervjun inte har några egna känslor till verket, hur jag inte vet mycket om objektet i fråga och hur jag får en känsla av ödmjukhet så fort vi ses. Hur jag vågar dra slutsatser och säga “kommer din känsla för mänskliga små känslomöten från din erfarenhet av att iaktta besökare på din klubb?”.
Resultatet är en jättebra intervju. I bemärkelsen att det är ett porträtt, en text med smak. Den kommer i GP på lördag.

Möte nummer två. Inte bra. Visste det redan innan. Man ska inte intervjua folk man har respekt för, det lär man sig ju den hårda vägen första gången det sker. Jag har en journalistvän som fortfarande blir sorgsen när hon tänker på gången hon intervjuade Ewan McGregor som hon sett som en hyvens kille, ett charmtroll med huvudet på skaft och hjärtat på rätta stället som man säger. Som var en stark crush redan i Brassed off (såklart) och aldrig slutat nära fantasier om ett intellektuellt framtida möte dem emellan. Men det första som händer är att han misstolkar eller helt enkelt inte begriper hennes fråga och ger henne ett förolämpande svar. Allt är förbi nu, hon ser på honom på duken med irritation och besvikelse.

Nå!

Möte nummer två. Inte bra. Jag tänker bara att allt jag skriver gör intervjupersonen bättre. Jag hör på inspelningen hur min röst anpassar sig till detta, den blir låg och nervös. Den pratar artikulerat som om frågorna ställs av en praoelev som försöker att göra som rektorn sagt. Det slutar med att jag efter intervjun ber om ursäkt för min trista, beundrande attityd. Då känns det bättre, texten blir bra men helt utan stolthet från min sida.

Intervju tre. En filmperson som så uppenbart inte vill prata om sig själv. Som är obekväm som objekt, säkert också som fysisk varelse. Han rör sig så som reserverade människor rör sig. De som man direkt förstår att man inte ska krama, ens ta i hand. Vissa människor vill kramas och bli kramade, andra inte. Det här är definitivt en inte.
Så hur intervjuar man en person som inte vill bli intervjuad? Jag vet inte. Men hör på bandet att min approach är att intervjua om svårigheten att prata om sig själv. Jag ogillar min röst, den är len och mjuk nu istället. Som jag verbalt försöker närma mig ett skrämt djur, bygga upp förtroendet så att jag vågar gå fram.

Som sagt. Outhärdligt. Intervjuer, transkriberingar. Jag fattar inte hur och varför folk gör dem.

  • Postad 2021-08-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Uppåt men kanske inte framåt

När jag har så mycket att göra att hemmet till och med är stökigt så vet man att det är för mycket. Annars brukar mina mest intensiva jobbperioder kantas av frenetisk städning. “Tentastädning” finns det väl någonting som heter, att man städar som intensivast dagen innan en tenta då man rimligtvis borde plugga. Har säkert att göra med att lösa upp stress, ta (synlig) kontroll över någonting och så vidare.
Men nu har det alltså samlats disk på hög här hemma, hö har letat sig ända in i golvhörnen i köket (hur?) och tvättkorgen är överfull. Det ser ut som scenografin till en tv-serie om oansvariga vuxna.

Så här har det hållit på i två veckor ungefär och ljuset i tunneln lyser en vecka framåt. Nästa helg. Då är det inte så att “allt är klart” och så vidare men då ska i alla fall ett par stora saker kunna bockas av på ToDo-listan och därmed öppna upp för lite andrum.

Jag har gjort illa axeln. Inte mycket med tillräckligt. Jag knyckte fel med armen när jag skulle köra “snatches”, ty axelpress, med 12 kilo kettlebell. Jag har gjort det förut, faktum är att jag hade gjort flera stycken innan jag knyckte fel. Kanske var muskeln trött, inte vet jag. Men eftersom träning lugnar stress så gick jag och tränade ändå för jag tänkte att det var väl inte så farligt det där med axeln och det var ju kanske dumt gjort. Fick gå till kiropraktor en vecka senare och fick förhållningsregel att avvakta. Och då blir det lätt att göra ingenting alls. “Men det är en vecka”, säger PT.
Min respons är att gå och springa och försöka sätta rekord. Ingen bra idé eftersom jag inte sprungit på ett tag, mest kört styrketräning.

Hur som helst. Livstecknet. Här är det.
Stressen. Aldrig värt det.

  • Postad 2021-08-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vanor och ovanor

Berättade för PT att jag gymmade sex gånger föra veckan.
“Okej, bara det inte blir en vana”, sa hon.
Det tyckte jag var mycket roligt.

  • Postad 2021-08-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tackar som frågar

Hur det går med träningen? Jo men tackar som frågar! Har styrketränat sex gånger på sju dagar. Kommit in i en uppiggande galenskap. Får se hur länge den håller i sig.

Sex gånger på sju dagar är inte bara rekord (vanligtvis kör jag 3-4) utan också någonting som jag känner av som positivt. Sover marginellt bättre vilket gör det hela värt för mig, bara det. I synnerhet om jag tränar på kvällen. Detta är för mig någonting jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna uppnå. Med det inte sagt att jag sover bra, att jag somnar inom rimlig tid från det att jag lagt huvudet på kudden. Men jag somnar i mindre orimlig tid och även om jag vaknar flera gånger under natten kan jag lättare somna om. Otroligt. Otroligt! För någon som inte sovit en hel natt utan sömntabletter på över 25 år är det verkligen helt otroligt.

Men en annan oväntad (positiv) bieffekt är att man får gymkompisar. Folk som är på gymmet lika ofta som en själv, som man först tänker “men gud så ofta hen måste träna, hen är ju där jämt!” men sedan inser att dels tänker hen samma sak om dig och dels är det nog troligare så att ni väljer samma gymtider.
Så nu finns det ett litet gäng som nickar åt varandra, jämför schemalagda pass och rekommenderar andra instruktörer och pass. Ett “bra jobbat idag” betyder numera lika mycket för mig som ett “jag läste din artikel, den var bra”.

För att ingen ska slå larm till socialtjänsten eller liknande så tar jag tillfället i akt och förklarar att ett pass på en timme är ändå bara 30 minuters effektiv träning och ja, jag jobbar med aktiv (och passiv) återhämtning också och givetvis (givetvis!) alternerar jag mellan muskelgrupper och träningsformer. Jag har dessutom en PT en gång i veckan också sedan, jag vet inte fyra månader tillbaka, så natt tekniken inte ska bli keff heller.

Men en sista sak om träningen och galenskapen. Jag bryr mig inte särskilt mycket om PB (PersonBästa). Mest för att jag inte har någon koll själv på vad jag tagit och inte. Men det har min PT, hon skriver upp allt i ett rart litet art med många rutor. Ibland ropar hon “Nytt PB!” och då blir jag ju glad förstås (och alltid lika förvånad).
Men en tanke som slår mig gång på gång kring detta med PB är att när jag tränar på egen hand så rör jag mig automatiskt åt mycket klenare och lättare vikter än jag faktiskt vet att jag klarar. Det är en intressant psykologisk observation. Ta ett HIT-pass där marklyft ingår. Jag sträcker mig efter 30 kg spontant fast jag vet att jag lyfter mer än dubbelt så mycket. Varför? Dåligt självförtroende? Ja, dels det och sedan är det ju någonting lätt skrämmande med riktigt stora vikter, oavsett tidigare erfarenheter. Kanske också självbild – de som lyfter lika mycket på gymmet har helt andra kroppar än mig. Nu talar jag om tjejerna och kvinnorna. Vackra, tydliga och väldefinierade armmuskler och starka och synliga coremuskler. Det har inte jag (jag äter inte tillräckligt bra för det).

“Bestäm dig!” brukar PT:n skrika. “Bestäm dig!”. Det är ett bra motto, faktiskt bättre ju mer jag tänker på det. Om man bestämmer sig för att man klarar 75 kg så gör det lättare. Inte med hjälp av någon mind control utan för att rörelsen blir bestämd, den tvekar inte.

“Bestäm dig!”. Det bästa råd jag kan ge (och får) i min vardag. Gör det bara. Skriv boken, skriv klart artikeln. Bestäm dig.

  • Postad 2021-07-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trashkvot

Linnéa meddelar att nu finns det reunionavsnitt av Love is Blind på Netflix. Jag släpper allt och kollar. Inte för att jag längtat mig galen efter just Love is Blind utan för att det var länge sedan jag kollade på TV på just det viset: okomplicerat.

Jag såg iofs Vi eller aldrig på SVT som hade kunnat vara okomplicerad tittning men istället blev jobb. Jag älskar när tittning blir jobb, det finns ingenting som stimulerar mig mer. Ibland känner jag som en psykologiforskare (kanske inom behaviorism?), ibland som en detektiv på jakt efter samband när jag ser någonting eller läser någonting som får öronen att stå upp som på en hare som uppmärksammar någonting.

Hur som helst. Love is Blind. Jag har visserligen skrivit om den serien också men reunionavsnittet finns det ingenting att skriva om. Verkligen inte. Det är superproducerat, scriptat och enbart till för min personliga, avslappnande, okomplicerade njutnings skull. Ingenting jag behöver förklara, ingenting jag behöver se med en tv-kritikers ögon. Det är bara snabba kolhydrater och det är det jag saknat.

  • Postad 2021-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Skrivandets våndor

Precis som det fins olika stadier av sorg så finns olika stadier av skrivande. Någon har säkert skrivit om det.

När jag tänker på det så finns det nog olika stadier av glädje också, som eufori, glädje i relation till de omkring oss och slutligen den villkorliga glädjestunden där vi blir medvedna om att glädjen är tillfällig (till sin natur).

Själv har jag kommit till stadiet då allt känns uselt. Jag har passerat stadiet där jag inte kan avgöra om det är bra eller dåligt det jag skrivit, nu är jag inne i fasen där jag tröttnar bara jag öppnar dokumentet. Allt är verkligen skit. Pretentiöst, tunt och helt tomt. Varför skriva detta? Det är ju bara mitt egna fåfänga projekt. Jag har redan skrivit tre böcker, räcker inte det. Allt annat är koketteri, ett desperat försök att klänga sig fast och tro att man är relevant på något sätt.

Ja, det är ett stadium. Men det gör inte känslorna mindre äkta eller mindre påtagliga. Det känns verkligen så. Som att hela manuset är ett enda misslyckande, ett bevis på min medokra talang som förklär sig till ambition. Suck.

Det är då man lämnar manus till andra, ber om kommentarer. Men också det är vanskligt eftersom manuset känns så pass uselt så varför vill man visa det för någon? Och, av de man visar får man kommentarer och kritik. Ah, therein lies the rub.

Det enda raka är att gå och träna. Lämna hjärnan ifred. Det gjorde jag igår och det gör jag idag. Och under en stund kom jag på mig själv med att notera – och tänka – att herregud, jag andas utan ångest. Utan tryck över bröstet! Men i samma stund som jag noterade detta kom ångesttrycket tillbaka.
Som sagt, stadier av sorg, stadier av glädje.
Stadier av skrivande.

  • Postad 2021-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen