Underströmmar

Jag är så trött. Jag sover inte. Det är skillnad på trött och sömnig, jag är ständigt trött men aldrig sömnig.
Det är inte helt sant. Det kan komma dagar då jag faktiskt sover (med kemisk skjuts då) men de senaste dagarna, den senaste veckan, har inte hört dit. Tvärtom.

Min söklista i browsern vittnar om vad som pågår. “Varför är jag arg hela tiden”, “Varför är jag så irriterad” och “Varför blir jag irriterad på allt hen säger”.

Jag har för mig att jag hamnat här förut. Att jag gått runt som ett moln, irriterat mig på alla. Känt mig ensam, alienerad. En inte ovanlig erfarenhet såklart. Jag försöker bara minnas hur jag tog mig ur den.

Jag tror att jag umgicks med folk istället för att bråka med dem i mitt huvud. Jag tror jag låg på terapeutens divan och berättade om allt och alla jag var arg på.
Jag tror någonting hände på riktigt som gjorde det svårare att vara arg på det där abstrakta (men samtidigt påtagliga!) viset.

I antågande

Är jag faktiskt arg eller bara stressad? De iscensatta diskussionerna i mitt huvud, borde de bli verklighet eller är de ett uttryck för min besvikelse över att inte ha Saker Under Kontroll?

På kvällen ligger jag i min säng och slåss mot imaginära väderkvarnar i mitt huvud. Jag blir glad när jag är trött, extra glad om kroppen också är tung. Till exempel efter ett pass. Onsdagskvällarna brukar lova gott, då har jag som oftast tränat två dagar i rad och benen är lätt ömma. Då är min förhoppning att jag ska kunna sova.
Det hade jag säkert kunnat också. Om inte djuren fick för sig att bråka, skrika och leka racerbana i buren. Men mest av allt – om inte tankarna smög sig på. För när väderkvarnarna uppenbarar sig vid horisonten så måste jag tydligen springa dit med mitt svärd och slåss mot dem. Mot tankarna på att världen går åt helvete, planeten brinner upp och till och med mina närmaste rycker på axlarna. Dessa tankar måste jag tydligen bemästra – övervinna – innan jag får somna. I tanken slåss jag verbalt, skriker och sårar. Vem vinner på det? Ingen aning. Inte jag i alla fall.

Varför gör jag så här, är ju en rimlig fråga i mitt vakna tillstånd. Egentligen är svaret enkelt – för att jag räds en annalkande katastrof och för att det är omöjligt för mig att få kontroll över situationen.

Vad kan jag göra åt det? Jag kan försöka ta den kontroll jag kan. Välja vad jag äter, köper och hur jag sedan behandlar mina ägodelar.
Men det är en tröst för tigerhjärtan.

Jag lyssnar på djuren som väsnas, bråkar och gräver och tänker för första gången i mitt liv att de har tur som har så begränsade liv. De har ingen aning om att deras art kommer att dö ut. Inte att de själva kommer att göra det heller. Vilken frid.

Mer piller

Jag inser att jag låter som en högtravande idealist. Kanske är jag det också. Men antagligen mest skenhelig. Ingenting jag gör, ingenting i min livsstil, sätter mig på plus när allt kommer kring utan i bästa fall bara aningen mindre minus.

Jag läser mitt inlägg nedan och fattar att jag uppfattas så. Hycklande och skenhelig. Jag pratar med en bekant som brinner för djuren. Hon är vegetarian och stor djurvän. Hon shoppar, flyger och kör influencer-samarbeten varje vecka med skönhetsföretag. För man kan inte löpa hela linan ut, säger hon. Då blir man omöjlig att ha att göra en och ensammast i världen.

Säger hon.

Och har antagligen rätt.

En annan slags vinter

Det har hänt en gång tidigare att Jazzhands har kidnappats. Att någon besudlat det jag alltid sett som min egen monolog, ett samtal med den som vill lyssna. En diskussion som jag kan ha för att jag inte vet var annars jag ska ha den.
En gång var det en journalist, troligtvis amerikan, som skrev aggressiva kommentarer om mina “knubbiga lår”, “billiga kläder” och hur jag skymfade honom (tror det var en man) och hans kollegor i den åh så upphöjda eliten som utgör junketjournalister. Det var inte så att jag grät å deras vägnar när Hollywood Foreign Press Association några år senare hamnade i blåsväder.

Nu är det legitima copyright-troll som hotar Jazzhands istället. Copyright Agent har som affärsmodell att skicka betalningskrav till enskilda, privata, icke-vinstdrivande bloggare om 2850 kronor för olaga bildanvändning. Mitt ärende gäller en bild från 2011 som ska tillhöra Reuters.
De har lagen på sin sida och de företräder jättar som TT och Reuters. Det jag motsätter mig är deras metoder, att jobba med skrämselteknik (de skriver uttryckligen att om du betalar lämnar vi dig ifred sen annars blir det rättsliga påföljder) och företagens girighet. De skriver att deras intresse ligger hos fotograferna som måste få skälig ersättning för sina bilder. Absolut, det kan vi alla hålla med om. Men jag har kontakt med fotografen i fråga och han har inte fått ett öre från varken Reuter eller Copyright Agent för bilden utöver den initiala, överenskomna ersättningen 2011.
Nu har jag varit i kontakt med flera andra som också mobbats till betalning och gemensamt är att det är privatpersoner som begått ett misstag i sitt liv, med bilder på nätet. Det rimliga vore ju att i första hand be att bilden avlägsnas från bloggen och sedan komma dragandes med betalningskraven om detta inte följs.

Detta har tagit upp en alldeles för stor del av mitt liv. Har konsulterat två jurister, en av dem sa “All den tid och energi du lagt på det här – du kunde ju skrivit ett par artiklar på den tiden och bara betalat och lämnat det här bakom dig”. Men jag funkar inte så. Jag står inte ut med girighet och skulle aldrig ge mig utan att kämpa.

Min Jungvän säger åt mig att göra ett personlighetstest. Jag gör det och blir typen som beskrivs som “Ofta blir personer med INFJ-personlighet beskrivna som att ha en medfödd känsla för idealism och moral och besitter även en stark handlingskraft.” Enligt testet och enligt Jung den mest ovanliga typen, bara en procent av befolkningen. Det gör mig nedslagen.

“Gör du världen bättre av att du förlorar sömn och energi på det här? Är det värt det?”.

Nej, såklart inte, tänker jag när jag står i kassakön på Lidl och tänker på om inte deras billiga parfymkopior för 79.90, som står vid kassan, i förpackningar om glas och plast som inte går att återvinna, är det mest onödiga de har i hela butiken. Hur många har producerats? I Kina? Hur många säljer de? Hur många slängs?

Jag vet, det är äpplen och päron. Copyrightfoton och billig parfymkopia. Men den gemensamma nämnaren är girighet, kapitalism och att jag inte kan göra någonting åt saken.

Insidan ut

Det finns en vedertagen psykologisk teori om att de egenskaper vi avskyr hos andra är de vi avskyr hos oss själva. Oftast är vi inte ens medvetna om att vi besitter en sådan egenskap (snål, dömande, småsint…) för vi skäms så mycket för den att vi gömmer den djupt inne.

Kanske hade vi en snål pappa och svor att vi aldrig skulle bli som honom. Kanske hade vi en dömande mormor som en gång sårade djupt med sin kommentar.
Eller vad det nu kan vara.

Själv ser jag rött när “folk” talar om för mig hur jag ska göra saker och ting som jag behärskar sedan tidigare. Allmänna ting. Det är en bred och diffus grej, jag vet. Men till exempel har min mamma alltid haft för vana att säga “Gjorde du precis som det stod i receptet?” när jag serverar någonting jag bakat.
Jag vet inte varför det alltid irriterat mig så mycket men det har det. Hon menar inte att pika, hon kan säga det efter att jag själv konstaterat att kakan nog blev lite torr eller att bullen inte jäst som jag hade velat.
“Gjorde du precis som det stod i receptet?”.

Jag har blixtrat till och blivit skitsur på partners som talat om för mig hur jag ska göra grejer i någon slags nedlåtande ton även om det är i all välmening. “Du ska inte låsa överlåset istället för att bara lämna det öppet sådär?”, “Sitter inte marsvinens drickflaska lite fel?”.

…tills jag kommer på mig själv med att vara exakt likadan.
Exakt likadan.
Kanske till och med ännu värre eftersom jag “talar om” hur folk ska leva. Hur “det är väldigt mycket kolesterol i maten du äter”. Hur “du vet att du kan få skador om du tränar för mycket” och “har du inga vantar, så att du inte fryser?”.

Vad är det för skit? Blir alldeles iskall bara jag tänker på hur jag låter.
Varför blir jag sådan?
Herregud.

Till mitt (usla och svaga) försvar så inser jag att mitt sämsta, påpekande och tjuvnypande jag kommer fram under stress. När jag själv känner mig utsatt eller tycker synd om mig själv. Oftast för att jag gör allt och hen inget. Då kan jag passa på att påpeka min överlägsenhet. Genom att tala om allt som är fel med dennes livsstil.

Hur korrigera detta? Hur låsa in mitt sämsta, pikande skitjag i en bur som inte går att öppna?

Bli av med stressen kan ju vara en start.
Tänka innan jag öppnar munnen en annan.
Och den tredje, som jag anammar sedan typ igår kväll, är att tänka på alla de gånger just den här känslan kickat in och jag vill säga något jävligt pikande, säger det och sedan får tillbaka en sårad blick som borrar sig rakt in i hjärtat och vrider om så att det blöder.

Fredag

Tydligen är det en röd dag idag. Det hade jag ingen aning om. Så är det ju när man är frilans, noll koll på röda dagar. Eller på semester över huvud taget.

Igen och igen tänker jag samma sak: “Jag borde ta en vecka och göra ingenting”. Jag minns inte när jag var ledig senast. Alltså aktivt ledig. Inte bara en dag då jag inte jobbar på en text. Utan aktivt ledig, autosvar på mailen-ledig.

Jag borde skriva klart min bok. Särskilt efter ett så fint och uppmuntrande mail från redaktören kring jul.
Jag borde ta den där intensivkursen i italienska så att jag kommer vidare, inte bara står och stampar på turistnivå.
Jag borde skriva klart mitt tv-manus, särskilt när det nu finns folk som uttryckligen bett att få läsa.

Borde, borde.

För ett år sedan fick jag en panikattack. Det var faktiskt första gången. Skriver “faktiskt” eftersom det inte hade varit märkligt, till sjukdomshistoria sett, om jag fått en tidigare. Det kanske jag har också men den här var i alla fall av ont-i-bröstet-åka-till-sjukhus-slaget.
Det var ett år sedan.
Den var ett resultat av ett december med anspänningar och en tid av hög stress, både personlig och professionell.
Då tänkte jag i alla fall att okej, jag har jobb framför mig nu och sedan ska jag väl skriva på boken i sommar men fram till våren ska jag nog vara lite ledig.

Jag tänkte alltså detta i januari 2022. Jag tänkte alltså att jag skulle vara lite ledig våren 2023. Haha. Men det ännu mer absurda med detta är att tanken på den vansinniga framförhållningen inte ens slog mig förrän i somras. Då frågade A mig hur jag skulle vara ledig i sommar och jag sa “Nej, ingen ledighet under sommaren men till våren har jag planerat att vara ledig några veckor”.
“Till våren? Men det är ju sommar nu. Våren var ju precis?”
“Ja men till våren”.

Nu är vintern här, men på väg mot våren. Jag sover sämre, ännu sämre, och Det Är Inte Så Konstigt. Jag blev erbjuden ett jobb, stadiga pengar i ett par månader framöver. Men jag tackade nej. Men det räcker inte att tacka nej för att det ska bli Aktiv Ledighet. Jag tackar ju likväl ja till mindre jobb, minst lika stressande eftersom det är ett ständigt strösslande. Litet jobb här, litet jobb där. Kan du ha texten klar tills på onsdag tror du? Kan du lämna redan i morgon?

Så. Nyårslöfte. Eller jag vet inte. Livslöfte. Till VÅREN tar jag ledigt.

Så tänkte jag i alla fall våren, sommaren, hösten och vintern igenom. Tre månader utomlands, tacka nej till allt. Vila hjärnan som tappar portkoden, tappar namn, tappar ord.
Så tänkte jag i alla fall hela vägen fram tills nyligen. Då jag insåg att jag inte längre är ensam. Det finns en man med i bilden nu. Han bor här, han lever inte mitt liv men han är numera med i mitt liv. Han kan inte bara släppa allt och försvinna i tre månader.
Vi kan heller inte försvinna tillsammans i tre månader i alla fall för då försvinner jag ju inte. Det blir ingen bok skriven på så vis. Ingen hundraprocentig Aktiv Ledighet.

Jag märker det redan nu. Hur helgerna blir projekt. Roliga projekt! Hundra procent Roliga Projekt! Hundra procent Fint Leverne. Hundra procent Han Är Så Fin.
Men det blir inte Aktiv Ledighet.

Vad gör jag?

Farväl Max

Knappt hann Max komma till oss innan han lämnade oss. En liten, liten gris på bara 850 gram. Svart med sträv päls som stod rakt upp. Han såg ut som ett litet piggsvin. Ett långhårigt marsvin hade tydligen lyckats rymma och smugit sig in i en bur med en korthårig hona. Resultatet – Max – blev en blandning av punkare och emo.
Men det mest framträdande hos honom, förutom hans ständigt förvånade och plutande underläpp, var hans humör. En så snäll och timid liten varelse. Han hade fått flytta många gånger i sitt liv, berättade man. En liten bortbyting, ett litet maskrosbarn.

Och så liten, så liten. Hans 800 gram mot Alfens 1100 fick min vita gris att se ut som en Finlandsbåt i jämförelse. Det blev en jobbig start, Alf visade sig ha en rent mordisk sida. Han slogs och slogs och slogs. Ibland fattade han säkert inte ens varför han behövde hoppa på den beskedliga varelsen Max, som i ärlighetens namn bara ville vara ifred och äta hö. Men efter två dagars slagsmål, där Alf också fick erfara att det finns fördelar med att vara liten – Max var både kvickare och smidigare och trots att Alf initierade bråken var det också Alf som de flesta betten – var de plötsligt goda vänner. Sida vid sida stod de och åt hö.

Och jag kunde känna hur hela min kropp slappnade av. Max var inte Figge och kan aldrig bli Figge. Men en beskedlig liten svart varelse. “En liten Harry Martinsson”, sade A och syftade till att han sålts och fått byta hem flera gånger som barn. En liten mager sak.

Men så på juldagen vaknade jag av att han gjorde märkliga ljud. En tung andning. Sådan har jag hört förut, när Alf snarkar. Men detta var lite annorlunda. Det lät inte som en snarkning.
På morgonen kollade jag veterinärtider men ingenting var ju öppet. Nu är det också så att det bara finns en handfull kliniker som kan just smådjur, de allra flesta är inriktade på hund och katt. Det finns ungefär tre smådjurskliniker i Stockholmsområdet. Jag fick inte tag i någon.

Max åt – om än mindre.
Han åt hö – om än mindre.
Han andades konstigt men när jag lyssnade på hans lungor tyckte jag ljudet kom från nos eller svalg.
Jag gav honom lite smärtstillande och näsdroppar.

När jag fick tag på en veterinärtid var det för sent, hon lyssnade bara snabbt på lungorna och konstaterade att det inte fanns någonting att göra. Vätskefyllda. Svårt att andas. Halvt medvetslös. Endast ett farväl kvarstod.

Så det fick jag ta. Med den lilla, halvt livlösa kroppen i famnen. Förlåt, viskade jag. Förlåt, Max. Förlåt, förlåt, att jag inte lyckades ge dig ett hem. Jag lyckades inte ta hand om dig jag heller.

Och sedan dess har jag inte slutat gråta, känns det som.

Självklarheter och inte självklarheter

Jag var vag i mitt förra inlägg. Jag tror att jag inte ville låta klemig eller som om jag sökte efter bekräftelse. Men melankolin handlar om det, i viss mån. Det handlar om självklarheten.

Jag vet att det kommit upp i terapin många gånger. Jag har inga problem – tror jag – att be om hjälp när jag behöver det. Jag har inga svårigheter att visa mig svag, för jag kan också visa mig stark. Alltså, jag är inte bara det ena eller det andra. Det är precis så enkelt där.

Men det finns en liten nyans, jag väljer att kalla det för självklarhetens nyans. Inte för att det är poetiskt utan för att det är det mest konkreta sättet jag kan beskriva det på.

Så här:

Jag är svag. Jag ber om hjälp. Jag får hjälp, för jag har omtänksamma människor i min närhet. Jag tar emot hjälp. En liten, liten känsla av skuld eller att vara till besvär infinner sig. Inte övervägande men liten. Känslan av att jag måste ge dem någonting tillbaka. Jag tackar dem, jag sträcker på mig och säger att jag känner mig tusen gånger starkare nu.
Det både stämmer och inte stämmer, jag känner mig tio gånger starkare. Deras närvaro har hjälpt. Men jag måste ge dem någonting större tillbaka. Tacksamhet och bevis på deras omtänksamhet, det får dem av mig. Jag försöker ge dem betalning i form av att – i min svaghet – stärka dem.

Varför kan det inte räcka att jag ber om hjälp, de kommer och de hjälper lite grann?

Det är här jag tänker mig självklarhetens nyans. Kände jag att jag var en självklar person för dem, självklar i deras liv (tänk ett djur, tänk en älskad förälder) så skulle det inte behöva utdelas en extra medalj. Det skulle vara en självklarhet att hjälpa, inte en transaktion.

Detta är den hårdragna versionen såklart.

Födelsedagen är ju ingen svaghet. Såklart. Fåfänga eller bekräftelse måste inte heller vara det. Men borde man inte ställa sig (om man är jag, då) frågan om varför det måste finnas tio olika bakverk på bordet, och ibland har det till och med utlovats goodiebags?
Fanns självklarhetens nyans i detta så skulle jag ju tänka att mina vänner kommer till mig för att jag bjuder dem, jag får lita på att de vill komma och gratulera mig för de vet att det gör mig glad. Varför denna känsla av att jag måste kompensera dem för det? Locka dem med någonting mer än “bara” mig?

Det ligger lite efter-melankoli i den tanken. Den känslan. Det saknas helt enkelt en självklarhetens nyans i den.

Monday birthday blues

Jag fyllde år i fredags. Jag älskar att fylla år, jag greppar efter alla små uppvaktningar som om de var smulor och jag en vinterhungrig fågel. Jag tror att det handlar om att det är en enda dag om året då man mer eller mindre kan begära att få stå i centrum. Inte begära kanske men i alla fall slicka i sig uppmärksamheten med gott samvete.

Ungefär som man kan babbla på om sig själv i en timme hos terapeuten för att man betalar ju för det. Man kan slappna av och låta frisören tvätta ens hår och massera bakhuvudet i några sekunder för hon får betalt för det.

Jag kan ta åt mig av hejarop och uppmärksamhet och sms på min födelsedag – för att det är min födelsedag.

Det gör jag också. Får jag något gratulationskort spara jag det till dagen. Ja, även om det kommer något generiskt från försäkringsbolaget eller vad det nu kan vara. Min idé är att allt sammantaget ska bilda en maximal födelsedagsupplevelse.

Sedan infinner sig den där melankolin. Det måste finnas en specifik term för den, ungefär som det finns ett specifikt ord för besvikelsen man känner när man besöker Paris och inser att staden inte är lika härlig och genomromantisk som i filmerna.

I brist på ett specifikt ord får jag väl kalla det födelsedagsmelankoli. Den handlar dels om att födelsedagen är över, nu är det ett år kvar tills nästa gång. Dels det. Vilket såklart också innefattar den där jobbiga känslan av att allt roligt försvinner så snabbt. Tiden rinner iväg.

Men den handlar väl också om att jag alltså ger mig själv tillåtelse att bjuda hem folk bara för att jag fyller år. Alltså, att jag tänker att de bara har lust att komma hem till mig för att jag fyller år och då måste man ju komma om man blir bjuden. Och om man lockar dem med tårta och kakor (många kakor).
Det finns ju någonting aningen sorgligt där. Att det skulle krävas en födelsedag för detta, för att kunna motta vänners uppskattning. Eller våga bjuda. Är det inte där melankolin ligger, tro?

En och två

Nu är han här, en svart liten knatte med små, svarta ögon och hår som står rakt upp som på ett piggsvin. Alf har fått en ny vän i buren. Åtminstone tror jag och hoppas att de är vänner.

Inledningen var däremot hemsk. De slogs, rök ihop och hackade tänder. Alf var tokig, hade verkligen vansinne i blick. Den lilla svarta, som nu heter Max, tyckte jag så synd om. Nytt hem, nya dofter, nya ljud. Allting nytt. Och så en stor, vit galning som ska hoppa på en.

Men Alf hade inte räknat med att den nya varelsen är yngre, lättare, snabbare och smidigare. Max fick bett men Alf fick flera. Han är ju vit så det syntes mer men blod rann från öppna sår. Det var hemskt. Men Max visade att han bara försvarade sig, att han inte var intresserad av att ta Alfs revir. Efter tre dagar åt de hö sida vid sida.

Men jag märker någonting hos mig själv, hur luften lite gått ur mig efter Figge. Jag brukade rusa hem för att ta dem i famnen. Det första jag gjorde var att plocka upp dem. Beundra dem. Älska dem.
Det är som om luften gått ur mig. Plötsligt har jag två djur, inte två vänner.

Jag har svårt att ta till mig den nya. Det är ingenting jag ger mig själv dåligt samvete för eller så. Han är ingen ersättare för Figge, det vet jag och begär inte heller någonting så omöjligt. Han är här för Alfs skull, så att han inte är ensam.
Men jag har inte kontakt med honom, når honom inte som med Figge. Ännu. Det är bara så det är.

Men visst tar jag upp honom, självklart, och tar hand om dem båda. Leker med dem, klappar dem och ser om dem. Men något har förändrats.