Jazzhands

Midsommar i stan

ef7c1af9efaacf48ddd85b7b78f80bc0
Midsommar brukar vara knepig. Jag dricker inte vilket gör det traditionella festandet tämligen ointressant. Samtidigt var det många år sedan jag senast blev inbjuden till något form av firande. Sånt slutar ofta med att jag står huttrande på någon terrass och förgäves försöker få tag i en taxi medan en grupp människor dansar till Leila K på ett vardagsrumsgolv med spritglas i handen. Så det är väl lika bra. Menar jag.
Sedan är det det här med att pappa dog på midsommar, bara några dagar före sin 64:e födelsedag. Länge har jag förknippat midsommar bara med honom och i synnerhet hans frånvaro, hans tomhet. Men det börjar gå över nu.
Så pass att jag de tre senaste åren tillbringat midsommarafton på Skansen. I närheten av gemenskapen men ändå inte. Med spelemännen och dansen på lagom avstånd.
Gårdagen var fin. Jag och David besökte olika torp. Vi handlade nybakade kanelbullar från bageriet och såg ulliga gåsungar. Det finns säkert något namn för sådana. Gässling?
David hade bokat bord på Gubbhyllan, vi åt en trerättersmiddag från deras midsommarmeny. Det kändes vuxet och långt ifrån den flåsiga festhetsen som känns avtackad och lämnad för länge sedan, tack och lov. David älskar den gamla skolan så där hängde vi ett tag. Jag har en särskild fascination för björnarna så dit gick vi men de syntes inte till. Allt detta medan regnet lade ett jämt och fint lugn över hela dagen.

  • Postad 2015-06-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Glad midsommar

map-of-skansenMidsommar firas numera, sedan ett år tillbaka, traditionsenligt med att se björnarna på Skansen. Trängas bland barn, fulla människor och turister. Det finns inget svenskare.
Där stod de, i händelsernas mitt, och njöt av uppmärksamheten. Åtminstone verkade det så, de kollade upp på publiken med loj blick. “Jaha, ni är här nu igen” och läckte sedan avföring. Björnmamman gick och kissade med öppen mun. Det hela kändes väldigt mycket som midsommar.

  • Postad 2014-06-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Reflektioner kring midsommar

meIgår såg jag Äntligen midsommar. Jag har följande reflektioner:

1. Olle Sarri har inga problem med nakenhet.

2. Kroppsvätska i bild är aldrig en bra idé. Kroppsvätska i bild upprepade gånger och samtal om kroppsvätska är en ännu sämre idé.

3. Det här med män som tar av sig på överkroppen och brölande springer manslopp genom skogen. Vad är grejen med det? Varför behöver män i film med jämna mellansrum “hitta tillbaka till manligheten” genom att ta av sig på överkroppen och bröla?

5. En “fin” och “kontrollerad” flicka tar tydligen alltid fashion cues från prinsessan Madeleine.

  • Postad 2009-09-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 16

Etiketter None

Midsommarminnen

shel

Det börjar lite smått med ett slags vemod. Ett svårdefinierbart vemod som känns ungefär som det stilla, grå duggregnet ser ut.

Sen börjar jag drömma. Jag drömmer om att jag tappar bort pappa i olika slags situationer; på flygplatsen, i skolan. Jag har inte panik eller så, jag inser någonstans att han är försvunnen och att vi inte kommer att hitta varann. Men jag skriker.

Lite så är det. Jag har accepterat att han är borta. Jag ältar det inte. Men saknaden försvinner inte för det.

Och nu är det snart två år sedan han försvann. Midommar 2007. Och han skulle fyllt år i precis samma veva, två dagar senare.

Så midsommar är lite knepigt för mig. Å enda sidan vill man äta sill och ha en blomsterkrans på huvudet som alla andra. Å andra sidan vill jag dra mig tillbaka, vara lite ensam ett tag, kanske lägga en fin blomma på hans grav.

Men jag vet detta: det är lite för tidigt för mig att fira ännu. Det dröjer ett par år, sen så. Men för tillfället är det ett lätt vemod, som en dimma, som sveper in. Lite lugnt, lite sakta, inte särskilt hotfullt. Men ändå. Och jag anar att jag kommer att känna mig illa till mods när fredagen är här. Ledsen, men inte förtvivlad. Ensam men inte sorgsen.

Men ändå.

Och jag vill gärna inte gråta bland glada midsommarfirare. Även om det finns olika slags gråt.

Jag drar mig tillbaka. Men det känns okej. Dimman är stilla och jag vet att den sveper förbi efter ett tag.

  • Postad 2009-06-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Uppdatering sommar

Så här lång tid har det aldrig gått mellan inläggen. Varför en sån lång paus? Jag vet varför, därför att jag vill skriva mer och personligare och ärligare och intimare. Och därför blir ingenting skrivet publikt längre.
Hamnar det i bokmanus? Jag vet inte, jag både tror det och inte tror det.

Det har varit midsommar och jag gillar inte midsommar. Vissa helger känner jag ingenting för alls. Som påsk och nyår. Midsommar vacklar mellan noll känsla och direkt obehag. Det var tretton år sedan pappa dog på midsommarafton, jag har inte längre kvar muskelminnet som rycket till och svärtar ned. Ändå åkte jag till graven med mamma. Vi planterade tre nya blomsterplantor och klippte ned enen som vuxit sig stor som ett träd med en sekatör. Sedan åkte vi hem. Snabbt avklarat. Inte ens graven är laddad längre. Saknaden däremot. Igen och igen kommer han till mig i drömmen och säger farväl, farväl. Eller så gör han mig besviken, det är en ny utveckling. Innan sa han bara farväl, farväl, jag måste gå och du kan inte hindra mig.

Jag gör om hemma, stannar upp ibland och räds tanken på att djuren ska dö. Kanske inte idag, kanske inte just i denna sekund men snart.
Jag har en ny terapeut, ända sedan jag skaffade djuren, sedan Figge fick en tumör som är borttagen men som visade sig vara elakartad har jag behövt en ny terapeut. Jag går upp om natten och kollar att han lever. Jag håller honom och gråter för att han ännu är vid liv men kanske snart inte längre. Det hela är ohållbart så nu har jag en ny terapeut.

Jag gör om hemma. Köper fem olika färgprover på en mintgrön nyans. Jag vill ha en kulör som påminner om oxideringen på mässing och tenn. Köper alltså fem olika färgprover. Inget duger, köper tre till. Jag har åtta. Köper ett sista innan jag tänker detta är vansinne. A föreslår att jag ska blanda alla prover – jag menar det är minst fyra liter tillsammans – med vitt. Jag skrattar sedan säger han att han menar allvar. Jag tänker på saken och gör det han föreslår. Hade det varit bara jag i rummet hade jag hällt ned en hel burk vitt och hoppats på det bästa men A är metodisk och häller en deciliter i taget och uppmuntrar mig att provmåla. Jag ser hur färgen går från gulgrön till nästan perfekt honungsmelon. Till slut har jag den – drömnyansen.

Vad lär jag mig av detta? Ingenting.

  • Postad 2020-06-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Repetition

Drömde samma dröm i natt igen. Ska börja kalla den Den eviga drömmen. Eller ständiga.
Den om pappa som lever men ska dö genom något omöjligt uppdrag han ska ut på. Han vet det, jag vet det och vi förhandlar. Det slutar alltid med att jag förlorar.
Jag saknar honom väldigt mycket, han gör sig påmind i dessa tider. Han dog på midsommarafton, han skulle fyllt 65 två dagar därpå. Jag borde åkt till kyrkogården och lagt en blomma i helgen men istället var jag ute i skärgården. Jag drömde om honom. Och ser hur världen omkring mig, med undantag för kanske en eller två personer, är helt opåverkad av hans död.
Alla dessa människor som försvinner ur folks liv varje dag. Jag blir galen när jag tänker på flyktigheten.
Jag misstänker också att fler drömmar kommer att dyka upp framöver. Ska ta tag i bokmanus nu och siktar på att ha någonting att lämna till redaktörer i slutet av juli. Alltså, jag har ju synopsis klar. Men den måste bli mer detaljerad och de kapitel jag skrivit måste helt enkelt bli bättre. Och med bättre menar jag tyngre, djupare och tydligare. Och där kommer bearbetningen och drömmarna in. Detta, misstänker jag, är bara början.

  • Postad 2018-06-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Miljöombyte


Igår pratade vi om terapi. Ibland glömmer jag att alla inte är lika intresserade som jag är, eller ens har erfarenhet av terapi. Vi pratade om mönster. Tror det var apropå svågern som börjat få sömnproblem fast han aldrig har haft problem att somna tidigare. Som svågern beskrev det hade det nu eskalerat i att han började tänka på sömnproblemen redan under middagen, oroade sig för att han inte skulle kunna somna inatt igen och sedan låg han där under täcket och ansträngde sig till max.
Allt detta låter bekant i min värld, jag har varit precis så. Jag sa att med rätt hjälp kommer han kunna bryta det där mönstret för om det är ett nytt, inprogrammerat orosmönster så kan man programmera om det.

“Men hur förhindrar man att de där känslorna dyker upp över huvud taget?”, sa han.
“Det kan man inte”, sa jag. “Men man kan jobba på hur man reagerar på dem.”

Han oroar sig för sin pappa, det vet jag, och han frågade mig hur länge det tog för mig att komma över min pappas död. Jag tänkte på det, hur lång tid tog det? Det var ju inte så att det skedde en skillnad över en natt. Kanske inte ens över en månad. Jag sa att sorgen kunde jag inte ens bearbeta förrän ungefär tre månader efter hans död. Först därefter sköljde den över mig. Och därefter sex månader av förlamning, ett år av att inte kunna jobba. Omständigheterna var extrema, min sambo flyttade ut i samma veva och jag levde fortfarande i chock efter att ha behövt åka ned till Ungern där pappa dog på semestern och hämta hans kropp.

Efter det skulle jag säga att sorgen var helt försvunnen efter kanske tre, fem år, men påtaglig på jul och midsommar och sånt. Men saknaden blir man aldrig av med. Men man lär sig också acceptera, man lär sig att man kan uppleva glädje i livet ändå. Man lär sig att ibland är det bara känslor, bara tankar. De i sig kan inte skada mig och det menar jag. Bara mina reaktioner på dem.

Och detta menar jag.
Och detta praktiserar jag.
Jag grät lite när vi talade om pappa.
Och idag packar jag den stora väskan igen, gör mig redo att sätta mig på planet i morgon igen och flyga hem. Det känns otryggt, det känns stressigt men jag bryr mig inte så mycket om de känslorna. Jag fortsätter packa, jag sorterar kläder i vilka som stannar och vilka som kommer med mig nu.

Jag står emot impulsen att höra av mig, skicka meddelande till honom och säga jag är rädd, jag är ledsen, kan du försäkra mig om att jag inte behöver vara det?

Han behöver inte försäkra mig. Jag behöver känna efter, det jag redan vet. Det är jag som ska göra det, inte han som ska svar på mitt meddelande på det sätt jag vill.

Det är skillnaden.

  • Postad 2017-07-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Intro/extro


Vaknar på båten, hamstern är ute ur sin lilla hydda och krafsar runt i buren. Skulle säga att hans små, runda ögon står ut till 75%, jag undrar hur de ens sitter kvar på plats.

Uber-chaffören informerar om att det är en “tacofestival” idag, i Oakland. Jag och brorsan åker dit, äter tacos på en gräsmatta vid vattnet.

Det är midsommarhelg, jag saknar inte att vara i Sverige. Trots att kopplingen midsommar/pappa som förut var smärtsamt stark idag är svag och inte särskilt betungande är midsommar i sig ett jobbigt påfund för den som varken dricker eller gillar festligheter och grupper med folk man inte känner. Senaste åren har jag gått till Skansen, en bra tradition.
Jag ser på australiensiska Gift vid första ögonkastet och hör en psykolog beskriva skillnaden mellan den introverta Andy och den extroverta Vanessa. Han säger att som introvert får Andy energi av ensamhet, lugn , av att dra sig tillbaka medan Vanessa lever upp i grupp, det lockar fram energin hos henne. Jag har himlat med ögonen åt alla miljontals tester av typen “är du introvert eller extrovert” som rullar förbi varje gång jag scrollar Facebook och nått ett lätt irritation över överskottet av “Tio tecken på att du är introvert” och “Tio sätt att umgås med en extrovert” och “Tio saker du inte visste om introverta” och tänkt att detta är ännu ett manifest av längtan efter att definieras.

Men detta slår an en sträng hos mig. Jag fungerar bra när jag pratar inför större sällskap, har inga problem med att gå upp på en scen eller hålla föredrag. Körde mycket teater som liten. Men är så oerhört obekväm, till smärtsamhetens gräns, i grupp. Jag ogillar att gå på fest, avstår hellre i nio av tio fall. Ingen fest har hittills varit värd det riktigt på det viset, inte så vitt jag kan minnas.
Jag fruktar midsommar och nyår, vill försvinna under radarn.

Jag inser att jag är en introvert person. Det låter för mig helt rimligt att dra energi från frivillig ensamhet snarare än gruppens energi. Jag drar energi av att ha kontroll, prata när jag känner mig säger och pratar om något jag kan.

Detta skakar om hela min värld, jag får arrangera om den. Amy Schumer identifierar sig tydligen också som introvert. Låter helt begripligt i mina öron nu.

  • Postad 2017-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Långa nätter

Försöker sova utan sömntabletter men det är, som alltid, omöjligt. Även om jag är fysiskt utmattad efter att ha kånkat grejor upp och ned från vinden. Även om jag gått upp tidigt morgonen innan. Det spelar ingen roll och så har det alltid varit. Insomnia är en verklighet.
Staden är så tyst och öde över midsommar. Varje år samma sak. Och de som försöker få det till att det är ett härligt, befriande val att vara ensam på midsommar är oftast samma personer som säger “Man skulle ta och strunta i julen bara” varje år. Det vill säga de som har ett val. Inte alla har det. För vissa är ensamheten ofrivillig och deras suckar ett hån.

Jag är inte nödvändigtvis en av dem helt ofrivilliga. Kanske skulle jag kunna snylta in mig på någon midsommarfest, jag vet inte. Har inte blivit medbjuden på någon på många år nu.
Det är väl okej, midsommar är fortfarande präglat av pappa och gör mig lite låg om än inte alls sänkt.
Men valet är ändå tveksamt om det ens existerar. Jag har ju inte mycket annat att göra än att ligga på soffan och kolla tv-serier eftersom allting är stängt, alla andra är bortresta. Staden är lika tyst som min barndoms asfaltssomrar då Hagsätra var öde och jag aldrig stötte på en enda person under ensamma, hoppfulla cykelturer. Uppmärksamma läsare kommer att känna igen detta i Åsneprinsen. För den ensamheten lämnar mig aldrig.

  • Postad 2016-06-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Långa dagar

kaninutstallning
Alltid någon lustigkurre som ska skriva på sociala media om att “nu vänder det, snart blir det mörkt igen” på midsommarafton.
Kanske åker jag till Skansen och klappar getter, kanske inte. A är ändå upptagen med att skriva någon viktig text som han tänkt viga hela helgen åt.
Känner mig latent matt hela tiden med den här byråkratigrejen hängandes över mig. Och en advokat som tickar pengar. Önskar att jag hade ork att bara paj, det brukar alltid skingra tankarna.
Att jag har väldigt lite jobb just nu är både en välsignelse och en förbannelse. Å ena sidan är orken låg, å andra sidan är jobb distraherande och håller energin uppe (i bästa fall).
Tror det är därför jag röjer på vinden som besatt. det psykologiska i att rensa, ordna, skapa ordning. Byråkratigrejen kan jag inte göra så mycket åt, jag betalar advokaten för att undersöka och råda, men någon slags kontroll vill man ändå ha.
Så därför ligger jag här på soffan, i ett genomblött linne, efter att med en nästan manisk energi vänt upp och ned på varenda låda däruppe.
Men inte känns det bättre för det.

  • Postad 2016-06-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen