Jazzhands

Fredag

Tydligen är det en röd dag idag. Det hade jag ingen aning om. Så är det ju när man är frilans, noll koll på röda dagar. Eller på semester över huvud taget.

Igen och igen tänker jag samma sak: “Jag borde ta en vecka och göra ingenting”. Jag minns inte när jag var ledig senast. Alltså aktivt ledig. Inte bara en dag då jag inte jobbar på en text. Utan aktivt ledig, autosvar på mailen-ledig.

Jag borde skriva klart min bok. Särskilt efter ett så fint och uppmuntrande mail från redaktören kring jul.
Jag borde ta den där intensivkursen i italienska så att jag kommer vidare, inte bara står och stampar på turistnivå.
Jag borde skriva klart mitt tv-manus, särskilt när det nu finns folk som uttryckligen bett att få läsa.

Borde, borde.

För ett år sedan fick jag en panikattack. Det var faktiskt första gången. Skriver “faktiskt” eftersom det inte hade varit märkligt, till sjukdomshistoria sett, om jag fått en tidigare. Det kanske jag har också men den här var i alla fall av ont-i-bröstet-åka-till-sjukhus-slaget.
Det var ett år sedan.
Den var ett resultat av ett december med anspänningar och en tid av hög stress, både personlig och professionell.
Då tänkte jag i alla fall att okej, jag har jobb framför mig nu och sedan ska jag väl skriva på boken i sommar men fram till våren ska jag nog vara lite ledig.

Jag tänkte alltså detta i januari 2022. Jag tänkte alltså att jag skulle vara lite ledig våren 2023. Haha. Men det ännu mer absurda med detta är att tanken på den vansinniga framförhållningen inte ens slog mig förrän i somras. Då frågade A mig hur jag skulle vara ledig i sommar och jag sa “Nej, ingen ledighet under sommaren men till våren har jag planerat att vara ledig några veckor”.
“Till våren? Men det är ju sommar nu. Våren var ju precis?”
“Ja men till våren”.

Nu är vintern här, men på väg mot våren. Jag sover sämre, ännu sämre, och Det Är Inte Så Konstigt. Jag blev erbjuden ett jobb, stadiga pengar i ett par månader framöver. Men jag tackade nej. Men det räcker inte att tacka nej för att det ska bli Aktiv Ledighet. Jag tackar ju likväl ja till mindre jobb, minst lika stressande eftersom det är ett ständigt strösslande. Litet jobb här, litet jobb där. Kan du ha texten klar tills på onsdag tror du? Kan du lämna redan i morgon?

Så. Nyårslöfte. Eller jag vet inte. Livslöfte. Till VÅREN tar jag ledigt.

Så tänkte jag i alla fall våren, sommaren, hösten och vintern igenom. Tre månader utomlands, tacka nej till allt. Vila hjärnan som tappar portkoden, tappar namn, tappar ord.
Så tänkte jag i alla fall hela vägen fram tills nyligen. Då jag insåg att jag inte längre är ensam. Det finns en man med i bilden nu. Han bor här, han lever inte mitt liv men han är numera med i mitt liv. Han kan inte bara släppa allt och försvinna i tre månader.
Vi kan heller inte försvinna tillsammans i tre månader i alla fall för då försvinner jag ju inte. Det blir ingen bok skriven på så vis. Ingen hundraprocentig Aktiv Ledighet.

Jag märker det redan nu. Hur helgerna blir projekt. Roliga projekt! Hundra procent Roliga Projekt! Hundra procent Fint Leverne. Hundra procent Han Är Så Fin.
Men det blir inte Aktiv Ledighet.

Vad gör jag?

  • Postad 2023-01-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen