Sensommar

Nu har jag gjort två intervjuer inför kommande bok. Det är en intressant fas i bokskrivandet, när man tvingas formulera vad man egentligen vill säga. Vad handlar boken om – egentligen?

Också nyttigt eftersom jag just nu är i en trist, skör fas där manus är ute på olika korr- och lektrsrundor, med faktagranskning och allt sånt. Självklart och absolut självklart kommer man hitta fel och tveksamheter och otydligheter. Det är ju också meningen att dessa ska hittas så att de kan rättas till och förtydligas. Men ändå, det är ett granskande och man känner sig skör och ömtålig när man lämnar ifrån sig något man ägnat så mycket tid och tankekraft.

Det är då man ska ägna sig åt distraktioner och mjuka lindringar för själen. Som att åka till Bergianska trädgården och se på jättenäckrosen som bara blommar i två dygn, sedan dör den. Eller se sommarens bästa film Baby Driver.
Jättenäckrosen är fascinerande, den slår ut och är helt kritvit sedan blir den mer och mer rosa. Från ljusrosa i bladen till intensivt rosa. Andra gången den blommar är den inte längre vit. Sedan dör den och försvinner ned i vattnet.

När jag såg den hade den bara ett halvt dygn kvar att leva. Vilka filosofiska tankar inspirerar inte detta?

Livets gång bla bla bla

Består inte livet av ett lång rad rensande egentligen? Man rensar upp bland vänner, känslor, minnen. Man ordnar om, radar upp på nytt. Sedan rensar man igen.

Jag är på vinden, ska langa upp resväskan i förrådet. Som alltid börjar jag sucka över hur fullt det är. Vad har jag ens i alla dessa lådor? Det slutar med att jag öppnar några stycken, hittar saker som en gång betytt någonting för mig men som nu kan passeras vidare. Till någon annan via välgörenhet, till papperskorgen eller till försäljning. Ett vackert litet reseur jag fick av en pojkvän en gång eftersom jag reste mycket redan då. Vem tar idag med sig ett reseur på sin resa? Ingen.
Jag ser foton jag ryser av, inte vill minnas av. De åker i papperskorgen. Jag har aldrig varit så ful, ser mig själv i menlös page som aldrig kan ligga på plats. Hårspänne som gör pannan stor och flottig. Smala, runda glasögon jag inte passar i och så mörka, oformliga kläder för att dölja kroppen. Jag ser hemskt ut. Jag måste slänga dem.

Minnen från vänner, minnen från folk som jag rensat bort. Eller som rensat bort mig. Hela tiden är det en rensning, man lägger om, sorterar på nytt. Minnen som justeras. Jag hittar små billiga broscher som varit mormors. Jag har aldrig använt broscher men de påminner mig om henne. Hon hade alltid smycken men aldrig dyra smycken. Hon liksom jag kunde inte med tanken på dyra smycken, hon föredrog plasthalsband och clips. Broscherna är lagom pråliga, lagom rara, lagom tant. Jag ger dem till A som börjat nära ett intresse för broscher. Kortlivat, misstänker jag. En hobby som också han kommer att rensa ut snart.

Jag tänker på mormor och hur jag svek henne. Hur jag inte ställde upp. Med min tid, min ork. Hade hon bara haft någon som åt med henne, såg på teve med henne. Som jag gjorde under många år innan jag svek.

Jag rensade bort mig själv.

Jag tar med en bunt kläder ned från vinden som måste rensas eftersom de inte passar längre. Min kropp är ny nu. Den är större, rundare och saknar linjer. Vad gäller det att spara in i det sista? Och för vem?

Enter Freud

Det är inte ens ett skämt, jag är i Freuds stad. Han är inte lika allestädes närvarande som Mozart, som bor i vartenda hörn, men nog dyker han upp här och var. På bilden är jag på väg in i det som var hans väntrum. Ett behagligt rum med sammetssoffa och mörka trämöbler. Fantastiskt att tänka att hysterikor, sexualhämmade och andra karaktärer suttit där nervöst och väntat på att dörren intill mottagningsrummet skulle öppna.

Det är supervarmt i Wien. Ja, eller i alla fall runt 30C vilket för mig är över smärtgränsen. Maten är brun, det är ibland bara kött på menyn och inte den minsta lilla antydan till sallad. Fascinerande. Reagerar också på att staden är så ren, det tilltalar mitt ordningssinne enormt.

Men jag hade önskat att Freudmuseum hade lite roligare merch i presentbutiken. Jag hade gärna köpt en Freud-penna, en Freud-pin eller en kylskåpsmagnet om de inte var så humorlösa. Freud som till och med skrivit en bok om hur vår humor är viktig och säger saker om vårt undermedvetnas obearbetade händelser. Vad hade han tyckt?

Mitt i allt – en wienerkorv

Slökorrar manus, allt känns hyfsat mediokert. Sätter mig istället på ett plan till Wien. Kankse känns manuset mindre mediokert om man korrar det där? Får se.

Jag får ett behagligt och vackert brus utanför fönstret sommartid. Mummel som ekar dovt och skor som klappar fint mot gatan. Det är så avslappnande så att det nästan är sövande.

Jag gillar inte att se mitt ansikte nära i spegeln. Jag ser en hud som är sliten, hängig och jag känner inte igen den. Bli vän med din hud som den ser ut idag för om tio år kommer du att sakna hur den ser ut just nu. Något sånt läste jag i en amerikansk tidning. Vilken sorglig attityd. Fånga dagen, fånga skönheten. Ingenting som blir äldre än idag kan någonsin bli lika skönt igen.

I garderoben finns ingenting som passar eller känns bra. Hur kan en hel garderob, full av plagg, kännas så främmande och daterad? Det stämmer inte. Någonting stämmer inte.

Därför: Wien.
Därför stora solglasögon, telefonen på tyst signal, sandaler och målade naglar.
Därför Wien.

Hemma, juli, asfalt och ibland regn

Får korr på bok och korr på lång artikel. Blir matt. Känner medelmåttans vindar blåsa över mig. Eller i mig snarare.

Gud vad jag inte orkar saker just nu. Kom hem från USA och gjorde en ToDo List i vanligt ordning, det var väl det som var första misstaget. Nu stirrar jag på listan och suckar inombords varje morgon medan jag dricker dagens första te.

Jag har inte jobbat eller skrivit för mycket, har hållit det på en lagom nivå. Kanske är det problemet, ibland när man har mycket att göra så producerar man bara. Man lägger inte ned känslor eller möda, man producerar.
Nu känner jag mig matt. Jag gör första intervjun kring nya boken och känner entusiasm men när det sedan är dags att gå igenom förläggarens kommentarer stänger jag ned dokumentet. Matt.

Jag är generellt tröttare i Stockholm. Egentligen inte så konstigt. Sedan jag började identifiera mig som introvert faller bitarna på plats. I Stockholm har jag öronen öppna på ett annat sätt, rakt upp så hos haren, vädrar fara. Det finns fler faror här, fler människor jag inte vill springa in i. Samtidigt finns det fler människor här jag gärna springer in i, tar en fika med eller äter lunch och det gör mig glad men också lite, lite trött. Men så är det nog för alla.

Därför är Kalifornien så bra och energigivande. Känner ett fåtal, staden är stor. Det är inte så att jag längtar tillbaka redan men jag preliminärbokar en biljett ändå.

Left my heart in San Francisco etc

Jag är hemma men det är inte min väska. Därmed är heller inte elsladden till datorn det vilket gör att jag varken kan se på Call the Midwife eller skriva ordentligt. Min version av att “skriva ordentligt” är att skriva fokuserat i någon timme och sedan ta en kopp te medan jag surfar runt på Tradera.

Det är mycket man lär sig leva utan, mycket jag förlikat mig med att aldrig få återse igen. Väskan har varit borta sedan jag landade tidigt i onsdags. “Inte särskilt länge” säger den unga mannen som svarar med goddag yxskaft-svar på SAS. “Inte mycket att göra åt” och “Nä jag vet inte om om man letar efter väskan på helgerna…men det flyger ju folk på helgen också…så då borde man ju leta väskor också?”.

Jag har två stora deadlines på måndag. Jag skriver, sedan springer jag över till A och laddar datorn, sedan springer jag hem igen och skriver. Det är ingen hållbar situation. Dessutom saknar jag Call the Midwife.

Från väskan saknar jag lite snygga skjortor och mitt fina guldhalsband som det står LA på. Att väskan är försvunnen får mig att tänka på vilka grejer man inte klarar av att förlora och det är ju förstås personliga, oersättliga saker och för mig är det fotot på pappa som är det enda som finns av honom som liten. I jämförelse med det är en elsladd inte mycket att orda om.

Miljöombyte

Igår pratade vi om terapi. Ibland glömmer jag att alla inte är lika intresserade som jag är, eller ens har erfarenhet av terapi. Vi pratade om mönster. Tror det var apropå svågern som börjat få sömnproblem fast han aldrig har haft problem att somna tidigare. Som svågern beskrev det hade det nu eskalerat i att han började tänka på sömnproblemen redan under middagen, oroade sig för att han inte skulle kunna somna inatt igen och sedan låg han där under täcket och ansträngde sig till max.
Allt detta låter bekant i min värld, jag har varit precis så. Jag sa att med rätt hjälp kommer han kunna bryta det där mönstret för om det är ett nytt, inprogrammerat orosmönster så kan man programmera om det.

“Men hur förhindrar man att de där känslorna dyker upp över huvud taget?”, sa han.
“Det kan man inte”, sa jag. “Men man kan jobba på hur man reagerar på dem.”

Han oroar sig för sin pappa, det vet jag, och han frågade mig hur länge det tog för mig att komma över min pappas död. Jag tänkte på det, hur lång tid tog det? Det var ju inte så att det skedde en skillnad över en natt. Kanske inte ens över en månad. Jag sa att sorgen kunde jag inte ens bearbeta förrän ungefär tre månader efter hans död. Först därefter sköljde den över mig. Och därefter sex månader av förlamning, ett år av att inte kunna jobba. Omständigheterna var extrema, min sambo flyttade ut i samma veva och jag levde fortfarande i chock efter att ha behövt åka ned till Ungern där pappa dog på semestern och hämta hans kropp.

Efter det skulle jag säga att sorgen var helt försvunnen efter kanske tre, fem år, men påtaglig på jul och midsommar och sånt. Men saknaden blir man aldrig av med. Men man lär sig också acceptera, man lär sig att man kan uppleva glädje i livet ändå. Man lär sig att ibland är det bara känslor, bara tankar. De i sig kan inte skada mig och det menar jag. Bara mina reaktioner på dem.

Och detta menar jag.
Och detta praktiserar jag.
Jag grät lite när vi talade om pappa.
Och idag packar jag den stora väskan igen, gör mig redo att sätta mig på planet i morgon igen och flyga hem. Det känns otryggt, det känns stressigt men jag bryr mig inte så mycket om de känslorna. Jag fortsätter packa, jag sorterar kläder i vilka som stannar och vilka som kommer med mig nu.

Jag står emot impulsen att höra av mig, skicka meddelande till honom och säga jag är rädd, jag är ledsen, kan du försäkra mig om att jag inte behöver vara det?

Han behöver inte försäkra mig. Jag behöver känna efter, det jag redan vet. Det är jag som ska göra det, inte han som ska svar på mitt meddelande på det sätt jag vill.

Det är skillnaden.