Chained monkeys

Läste igenom allt, fick stora skälvan. Allt jag skrivit är skit. En massa fluff bara, ingenting av betydelse. Tänkte fuck it och skickade luntan till redaktören.
Sen gick jag och sprang. Inte särskilt länge men snabbt så att jag svettades och blev trött.

Nu: limbo. I väntan på dom.
Eller njä, i väntan på all extra korr och strykningar och skriva om.

Tills dess har jag ungefär två tredjedelar av boken kvar att skriva om lämna in innan månaden är slut.

Så varför jag sitter här och surfar bilder på apor som åker rullskridskor är oklart.

Nail bling

När jag dricker min chai latte vill jag helst ha välmanikyrerade naglar.
Och med välmanikyrerade naglar menar jag nymålade naglar med en Christian Dior-logo på minst en av dem.

Skrivardagen som uteblev

Denna tisdag, också känd som Skrivardagen som uteblev.

Gick till mitt lokala ABA och skrev ut 40 A4 bok för att slå mig ned någonstans och korrläsa. Fick luntan i ett kuvert. En bra, stadig känsla det där med nyutskrivna ark som är lite varma.

Knallade omkring med kuvertet under armen ett tag i väntan på gudomlig inspiration. Eller i alla fall i väntan på att jag skulle bli tesugen, eller sugen på någonting alls som ett café har att erbjuda.

Kommer på att jag inte har en penna med mig. Sånt är ju lätt fixat – man köper en penna. Men det bär mig emot att köpa pennor. Är det någonting jag har ett överflöd av så är det pennor. Jag kan inte köpa en till penna, alltså det skulle vara som att köpa ett till par skor eller en till väska.

Eller stryk det, klart jag kommer köpa en till väska och ett till par skor. Men fan, en penna det går inte. Det tar emot.

Så jag knallar runt och debatterar nu med mig själv huruvida jag kommer att må dåligt att av betala för en penna eller ej samtidigt som jag väntar på att ett visst cafésug ska infinna sig.

Knallar runt, knallar runt. Kuvert under armen. Solsken i blick. Tills jag står framför porten igen. Jag ger mig, går hem och kokar te och tar fram kuvertet. Börjar läsa och somnar. Inget gott tecken.

Hainer fanclub!

Det gror en liten fanbase därute.

Dagen efter dagen före

Sover sådär generande länge idag men har vattentätt alibi i form av sommartidsomställningen.

Går upp och kokar te. Undviker medvetet lägenhetens speglar (gjorde en peeling i förrgår, jag ser ut att ha spelälska i ansiktet). Känner in författarvibben. Nu ska här skapas. Langar in en tvättid också så man känner att man får något gjort idag. Jobba med händerna etc. Shit, man är inte tjugo längre. Eller ens trettio. Ändå får jag visa leg på Systemet när jag köper 25cl vitt vin att ha till matlagning. Detta gläder mig.

Never being boring

Var på tidningen Bons 10-årsfest igår. Det var en sån fantastiskt vacker fest i en dekadent villa, med högt i tak, divaner, fruktfat och sidentyger. En flygel i ett hörn som användes av Frida Hyvönän som sjöng underbart. Alltså, hela kvällen kändes som videon till Being Boring. Det var fullt med vackra människor, det enda som fattades för att det skulle vara komplett Pet Shop Boys-upplevelse var en apa på rullskridskor. Men å andra sidan uppträdde Cullbergbaletten. (Inte för att likställa dem med apor, bara i upplevelse betraktat, eventuellt). Robyn sjöng också och det var splendid.

Jag uppskattade att man, runt elvatiden kanske, kom in med gigantiska princesstårtor. Det smakade så suveränt bra med en bit princess mitt i natten(-ish), sitta ned på en divan och äta marzipan och titta på alla beautiful ones, titta på the in-crowd, titta på fantastiska klänningar och kreationer och tänka lovely om alltihopa. Linda var vackrast tycker jag i svart långklänning med släp. Totally The Great Gatsby. Och Annah i sitt ljusrosa, tuggummifärgade hår.

Och för att svara på frågan jag fick två gånger under kvällen, om jag skrivit för Bon någon gång så säger jag dude, jag var filmredaktör i över ett år för Bon, kanske två, och sen skönhetsredaktör. Om jag skrivit för Bon? You bet jag har skrivit för Bon.

Uppgörelser

“Tack, David, för att du tvingade mig att se klart skittråkiga Citizen Kane och Vredens druvor. Jag menar det. Tack.”

Jag skrev den meningen igår. I boken alltså.

Jag har ju aldrig läst en enda poäng filmvetenskap (jag har inte läst journalistik heller) men det brukar inte vara något problem, det är inte så att jag behövt visa mina universitetsbetyg när jag träffat nya arbetsgivare direkt. Jag har lyckats försörja mig på att skriva saker, i synnerhet om film, i ett par år ändå.
Men min utbildning inom film kommer ändå från en period i mitt liv då jag såg kanske tio filmer i veckan under ett långt tag. På allvar alltså.
Från Citizen Kane till Clueless (och i valet mellan de båda väljer jag lätt den senare).
Och jag skriver lite om det i boken. Det är roligt, jag minns det hyfsat väl nu när jag tänker på det. Högen med hyrfilmer, listan över must-sees som aldrig verkade ta slut.
Vad har det med kärlek och relationer att göra? Handlar inte boken om det?
Jo.
You’ll see.

Två grejer:
1. Det är uteslutande tanter i min mammas ålder som tycker att detta är konstigt/outrageous och sätter kaffet i halsen/tappar monokeln i cocktailglaset när jag svarar negativt på deras skeptiska frågor om “men har du utbildning för det”. Den frågan har ju nu visserligen inte fått på ett par år men fick den igen i helgen, av en yngre dude. Förvånat sa jag att sist jag fick frågan var av en sextioårig tant med allmän konservativ hållning (“det har flyttat in så konstigt folk i mitt hus”) men när jag fattade att han är forskare så fattade jag att frågan kändes helt naturlig för honom.

2. Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att vara mig och skrev nonstop i en timme och jag har blivit nöjd med allt jag skrivit idag, alltså jag är on a roll.

Författarens analys av författaren

En effekt av att sitta och skriva introverta och självreflekterande texter är att man börjar lyssna på musik som varit viktig tidigare i livet. Regression genom musik.

Lyssnar därför uteslutande på EBTG nu, och kommer nog att slå över till tonårsidolerna REM tids nog och jobba mig bakåt. Slutar väl med typ Fem myror är fler är fyra elefanter men än så länge gäller EBTG och deras rörande och vackert banala texter (“I miss you like the deserts miss the rain“). Hoppas att deras texter inte påverkar författandet/skapandet/kreativa processen alldeles för mycket.

Har skickat några kapitel till min mentor (jag har en sån!) och till min terapeut. Nu kan vad som helst hända. Har inte nått till stadiet då jag vill kasta datorn i väggen eller någonting men väl till stadiet då jag undrar om inte en väldresserad apa skulle kunna skriva lika bra som jag gjort de senaste dagarna. Måste höja ribban. Måste lida mer.

“Förmodligen inte”

Fetisch?