Är den här platsen ledig?

Hellish resa! Trettio timmar på plan och flygplatser! Min smarta “komma fram en dag innan/hinna vila upp mig innan pressdagen”-plan havererade redan på Arlanda. Tre missade flyg på en resa måste väl vara något slags rekord? Och inget var mitt eget fel. Bara mystiska förseningar och så kedjereaktion på det.
Nåväl. Har redan hunnit äta en alldeles för stor frukost och dricka en alldeles för mäktig smootie. Mission accomplished. Nu ska jag intervjua mannen på bilden. Han heter Cillian Murphy och är so hot right now. Bokstavligen förresten, hans senaste film handlar ju om en resa till solen trots allt.
Oh dear, oh dear. Hur ska det här gå? Huvudet känns som om det håller på att sprängas. Kombinationen långresa/lite sömn och jetlag är förödande. Är stödstrumpor en så dålig idé? Gillar inte ordets klang men kanske är det inte så tokigt. Har även börjat tänka i banor som “foträta skor” och “cashmirkofta” som alla andra vana resenärer gör förr eller senare.
Träffade en kines som pratade perfekt RP-engelska i hissen. Insåg när han gick ut att det var Benedict Wong. En lam kändisspottning kanske, men när man väl börjar pricka av dem dyker de upp en efter en.
Nu vill jag ha frozen yogurt. Och cirka arton timmars sömn.

Nej, inte the evil room

Nu åker jag på jobbresa till LA. Igen. Det firar vi med en bild på lite sköna jazzhands. Bävar inför flygresan men ser fram emot frozen yogurt som väntar när jag kommer fram. Ser också fram emot att flasha med mitt nya VISA, och därmed slippa harrassment från kontrollantgubbarna, som förra gången då de hotade med att kasta in mig i “the evil room”. När jag frågade om namnet sa de “Ja, vi kallar det så. Du vill nog inte veta varför.”
Mitt crime? Jag reste till USA för många gånger 2006. Gillades inte av passgubbarna. De satte “Red alert”-varning på mig. Men den kan de ju ta bort nu. VISA, dudes, VISA.

Lyckad nedfrusning av herr Bubble Boy

Jahapp, så tog mitt Bubble Boy-intresse definitivt slut. Sprack som en såpbubbla när jag fick den här länken av Johan. Någon har skrivit en typ Harlequin-bok med Bubble Boy-tema! WTF?!?
Handligen är givetvis en skymf mot Bubble Boy och hela hans familj, men även mot oss sympatisörer. Och mig som potentiell Bubble Boy-biografist.

“Sweet, funny, sad and heartwarming, this is the most unusual story of first love you’re ever likely to encounter. Anne is tall, thin, flat-chested and sarcastic, and Adam, a lonely, brilliant boy suffering from a blood disease and confined to life in a plastic bubble. The pace is quick, light and cheerful before Adam’s situation turns dire. Later passages are more somber. Nevertheless, teens will enjoy the unusual situation and its honest approach to adolescent feelings about love, self-image and sexuality.

Nyckelorden här är givetvis “love, self-image and sexuality“. Eftersom man i USA gärna proklamerar safe sex och/eller avhållsamhet kan jag tänka mig att kärlek mellan tjej utanför platsbubbla/kille inuti plastbubbla är ganska befriat från fysiska kärleksuttryck. Den perfekta tonårsromansen. Föräldrarna kan andas ut. Jag finner inga ord.

Känner för att se om Mask.

Din boss eller bara min?

Betyder det att man galen eller bara att man innest inne är en vit, heterosexuell man om man lyssnar på Bruce Springsteen varje dag?

Melodifestival? Bah! Humbug!

Har slutat kolla Melodifestivalen för det kommer ändå aldrig komma fram någon bättre låt än Judy min vän som Tommy Körberg tävlade med 1969. Det insåg jag för länge sedan. Och det går inte en karaokekväll utan att jag drar av den minst två gånger innan klockan slagit elva. 1969 måste varit en kanonår. Det var på den tiden det var lite klass på det där schlagerjippot och man uppträdde i kostym. Man betackade sig låtar med sexuella ordlekar i titeln. Istället sjöng man om att vara en vagabond.

Två grejor om Tommy Körberg:

1. Läste en recension av hans julskiva en gång. Tror det var Andres Lokko som skrev. Där stod det “Känns lite roligt att höra just Tommy Körberg sjunga om hur han vill ha en vit jul hemma”. Ja, jag tyckte i alla fall att det var roligt.

2. Kompisen och fd kollegan Cornelia Waldersten berättade att de har en tradition på Beckmans att treorna ordnar någon slags kreativ, practical joke-aktig julkalender för ettorna. Eller hur det nu var. I vilket fall som helst hade någon skön elev ordnat en “lucka” som bestod i att eleverna skulle öppna dörren till en liten stuga eller byggnad som plötsligt en dag stod på skolgården. När de gjorde det kom Tommy Körberg i egen hög person ut ur luckan och sjöng Hosianna. En otroligt bra lucka, skulle jag säga.

Tommy Körberg är bäst, ingen protest.

T.G.I.F

Skön vecka detta, måste jag säga. Succélivet fortsätter.

MÅNDAG Får en korg jag vunnit på Tradera. Blir mycket glad och nöjd. Hittar ingenstans att ställa den. Inser att jag måste börja sälja saker på Tradera för att få plats med mina nya “vinster”. Dock mycket nöjd med veckans första leverans. Ser Prinsessa på vift. Funderar på scarf.
TISDAG Köar i fyrtio minuter i tio minusgrader utanför amerikanska ambassaden. Köar två timmar inomhus innan det slutligen är dags för min “intervju” för att få VISUM. Intervjun tar trettio sekunder. What’s all that about? Får mitt visum. Utgör inte längre ett hot mot Amerikas förenta stater. Äter en semla.
ONSDAG Träffar själsfränden HP Baxxter och känner mig för en gångs skull glad över mitt tyska arv (halvtysk morfar). Recenserar en film om hemlösa utan tänder. Ger den en trea. Kollar Heroes. Somnar lycklig.
TORSDAG Skriver om oscarsgalan i City. Uttalar mig om vinnare och potentiella förlorare. Anser att Forest Whitaker spelar biroll och inte huvudroll i Last King of Scotland. Får visst medhåll.
FREDAG Provfilmar folk för Ztv-programmet. Snackar för mycket. Provfilmar mig själv. Blir inte som jag tänkt mig. Får en tankeställare. Kollar saker på Tradera för att lugna mig. Hittar ett halsband från Skultuna. Lägger bud. Äter semla.
PROGNOS HELGEN Går tillbaka till ruta ett med Ztv-programmet. Freakar ur och börjar tycka att manuset är kasst. Blir nervös för stundande LA-resa. Uttalar mig grötmyndigt om “filmåret 2007”. Förkyler mig/får vintersjukan. Äter semla.

Hjälten!

Bästa avsnitet ever av Heroes i måndags/tisdags? Eller vad säger ni, Hero-headz? Jag menar avsnitt 17, “Unexpected”. Massor av Peter P för den som saknat honom (Thomas, jag talar till dig). Åh, tv. Som jag saknar dig.

Livet i bubblan

Mer om Bubble Boy. Mer om Seinfeld. Känner mig lurad. Jag vill inte skratta åt Bubble Boy mer. Han levde sitt liv i en bubbla. Sorgligare än så blir det inte.
Liten resumé:
David Vetter (21 september 1971 – 22 february 1984) föddes med en mystisk sjukdom i immunsystemet och var tvungen att leva i en steril miljö. Bara tjugo sekunder efter att han föddes placerades han i bubblan där han fick bo i resten av sitt liv.
Inte för att låta sentimental men det var alltså i bubblan han växte upp, utan att någonsin känna en kram av sin mor, sin systers varma hand eller känslan av att klappa en kattunge. Inte för att vara sentimental alltså.
Davids föräldrar fick höra att en benmärgstransplantation skulle kunna rädda honom men det gick inte. Det blev bubblan. Och under årens lopp var han tvungen att flytta till större och större bubblor, men alltid på ett och samma sjukhus. Han hade privatlärare där, fick kolla på TV och speciellt lära sig en massa om bakterier – det som, om han kom i kontakt med dem, skulle döda honom.
1977 tillverkade NASA en speciell liten dräkt åt honom. Till medias stora besvikelse vägrade han ha den på sig för kamerorna. Jag respekterar Bubble Boy för det. Han använde den bara sju gånger sedan fick det vara nog. Han blev deprimerad, fick raseriutbrott, gjorde freakiga saker som att kladda ned hela bubblan med bajs. Till slut bad han att få komma ut ur den där satans bubblan. Doktorerna hade redan gett upp hoppet om att hitta ett botemedel, de läkare som hade jobbat med hans case hade tröttnat och fick dessutom inga fler researchpengar. Så David provade den absolut sista utvägen, nämligen en chansning på att hans systers benmärg skulle passa honom. Det gjorde den inte. Hela operationen gjorde honom dödssjuk och därför släpptes han ut ur bubblan. Och dog två veckor senare.
Han ingen skrivit en roman om Bubble Boy redan gör jag det. Nu. Och ett protestbrev till Jerry.

Mitt bästa intervju någonsin

Min respekt för blonderade tyska män har vuxit. Idag träffade jag H.P. Baxxter, frontman i Scooter. Han bjöd på kaffe och kaka. Det var vackert. “Zere iz coffee, cookie, anything you like” sa han.
Han hade kajal, och en jämn foundation så som bara tyska, blonderade män kan ha. Han bjöd mig dessutom på mitt livs bästa intervju, han var en pärla. Tysk brytning, underbart diciplinerat, hårt, tyskt ha ha-skratt och en släng av något som kunde vara självdistans men lika gärna megalomani. Jag är som sagt stum av beundran nu.
Jag känner mig dum och ångefull för att jag till en början var ganska lojt inställd till det hela. Det är nu möjligt att jag måste gå en ABF-kurs i tyska. Det var min allra bästa intervju någonsin. Och resultatet – i alla fall the juicy bits – ser ni i City på tisdag.
Faster, harder. Som sagt.

FöLJETONG: En trubadurs födelse. Del 4

Trubadurlöftet Kennet Sälling har haft sin fjärde lektion någonsin i gitarr. Tack vare förra veckans råd från musikanten Erik, och en och annan nyvunnen insikt har han bestämt sig för att gå vidare.

Hur gick det på lektionen?
– Läraren skämtade mycket om växthuseffekten den här gången typ “Var tog den där växthuseffekten vägen?”, när vi sa att det var kallt i rummet.

Men hur gick själva lektionen?
– Jag hade inte övat alls vilket märkes. Inte bra. Panchot tog mig i vissa låtar! I fingerspel var hon fan bättre än mig vilket kändes väldigt surt.

Varför hade du inte övat?
– Bara inte blivit så. Dålig stil helt enkelt.

Men trubadurmålet står kvar?
– Det är tydligt, det kan du se av bilden.

Vad har du att säga om Eriks andra råd? Som att inte stirra dig blind på gitarrspelet, utan att hitta känslan istället?
– Det tror jag, det är mycket det jag kört på. Jag gillar att bära på min gura till exempel. Det är en bra isbrytare, skön snackgrej. Man skulle testa att bära på den ute på krogen? Kan också säga att utöver kurstiden satt jag och spelade jättemycket idag och klarade faktiskt att spela Flickan i Havanna! Så det ligger något i det. Jag sjöng också! Jag gillar förresten Eriks bild stenhårt, med ungen som hänger på axeln. Fantastisk, jag skulle vilja ha en sådan. Jag ska knycka en unge och ta en likadan.

Vad tror du om Eriks förslag att du skulle kunna tolka Dolly Parton på svenska?
– Mycket bra idé, det kan bli min grej. Bli Sverioges officiella, auktoriserade tolkare av Dolly på svenska. Det kan bli nåt. Tror verkligen på det. Väldigt bra förslag.

Vilket är ditt förspårng där?
– Vem har en Dollyklocka? Vem har en Dollybok? Vem ska gå och se Dolly live? Vem har lyssnat på Dolly sen man var elva år? Vem skulle aldrig svara nåt så enkelt som “Jolene” eller “9-5” på frågan om vilken hennes bästa låt är?

Har du accepterat att det ändå krävs hård träning?
– Jojo. Har försökt sy ett gitarrfödral också förresten men jag gjorde det för litet så det var svårt att få ned gitarren. Nån tipsade mig om en affär där de säljer gitarrfödral som är sydda av gamla skinnjackor och sånt. Så jag har fått nytt hopp. Och nästa gång ska jag fan slå panchot. Jag ska rocka röven av henne.