Adios amigos – en essä om god packning

Väskan packad. Jag hatar att ha mycket packning men älskar att packa. I en alternativ verklighet hade jag kunnat vara logistiker och tjänat massor på att maximera utrymmen i lastbilar. Jag hade till och med varit så bra att jag hade anlitats som logistikkonsult. Överblickat lagerpersonal, kommit med synpunkter och skickat en faktura på ett femstjärnigt belopp.

Jag är grym på att packa. Man kan säga att det är en talang. Allt talar för att detta är sant utan att vara en överdrift: ni som känner mig vet att jag är ordningsam på gränsen till pedant, att allt i mina skåp inklusive städskåpet är ordnat med militant precision. Plus att jag älskar Tetris och att sortera saker i nummerordning.

Så.

Min väska är som vanligt packad på ett närmast perfekt sätt. Jag säger närmast eftersom jag tagit den största väskan den här gången och vägrar fylla den, jag vill ha plats över ör en sombrero och minst en piñata. Jag är färdigpackad och därför infinner sig en känsla av tillfredsställelse. Ah. Jag har lyckats. Ännu en gång…

So long amigos, nu off to wet t-shirt-tävlingarnas förlorade stad! Viva Cancun!

Apropå listor…

…så gjorde jag en uppskattad sådan på På stan alldeles nyss.

Por favor!

I morgon bär det av till nacholand. Cancun, here I come. Jag tar med mig ett par sandaler men två par badplagg. Jag har mina prioriteringar.

Och jag flyger, som alltid, i mjukisbrallor, glasögon och med extra mjuka sockor i handbagaget. Häften van resnär-look, hälften filmstjärna. Solglajjorna åker på i taxin. Mjukisbrallor och solglasögon = instant semesterlook, LA style.

Jag vill klappa djur. Men i guideboken står det att man ska låta alla vilda hundar vara ifred. De har rabies.

På förekommen anledning: sunklistan!

Bra nedsunkningar i filmer:

1. John Cusack och Cameron Diaz i I huvudet på John Malkovich

Finns det något sunkigare än hästsvans på män? Det skulle vara flint och hästsvans i kombo då. Cusack kombinerar med närsynthet och lätt ångest. Inte särskilt attraktivt, nej. Det Cameron Diaz förlorar på svintoburret, mjukisbrallorna och den glansiga hyn tar hon visserligen igen på charmen. Till skillnad från Cusack som bara är underbart ful.

2. Nic Cage i Adaptation

Fluff-afro, plufsighet och svettig framtoning. Nic Cage har aldrig varit fulare – eller bättre!

3. Tom Cruise i Born on the 4th of July

Pretty boy Cruise slummade till ordentligt (Hillbillymustasch! Tyder på seriositet!) och vann därmed respekt. Ett minus bara: för vita tänder.

4. Leo DiCaprio i Gilbert Grape

Inte nedsunkning per se, men ett bra kliv från den golden boy vi är vana att se honom som. Visst är utvecklingsstördhet charmigt, men sexuellt attraktivt är det inte.

5. Jared Leto i Chapter 27

Jared Leto tjockade till sig ordentligt för rollen som John Lennons mördare. Antagligen hade han siktet på en oscarsstatyett. Film om känd mördare + story of a nationalhjälte + upptjockning för roll = fet oscarschans!
Men nej. Inte ens Letos extrakilon räckte inte till för att skymma det ytterst dåliga manuset och den ruttna filmen i stort. Men hans plufsiga kinder är roliga att se på.

6. Charlize Theron i Monster

Okej, en riktig oscarsförfulning, men hon gjorde den bra. Och resultatet blir ju så mycket mer dramatiskt om man är riktigt, riktigt snygg från början.

7. Daniel Day Lewis i Gangs of New York

Fakta: DDL är snyggare som cp i Min vänstra fot än som gangster/slaktare i Gangs of New York. Det är svettluggen som gör det.

8. Daryl Hannah i Blommor av stål

Alltid roligt med fula glasögon. Alltid. Och kristen fanatism.

9. Chloe Sevigny i Zodiac

Hårfin gräns mellan förfulning och allmän coolness här. Men jag väljer förfulning.

Mummy dearest

Drömde att min mamma stack mig med kniv. Issues?

Trivia: när jag vaknade hade jag träningsverk , plus att jag hade sovit precis på den onda muskeln där “knivsticket” sades vara.

Nachopeppen är hög!

Ja! Äntligen!

Nu finns det inte bara en utan två mexikanska hak i stan. På gångavstånd dessutom. Det ena, La neta, är lite mer rustikt och autentiskt med strimlat kött, inte köttfärs. Glöm det här med Santa Maria-krydda eller hackad isbergssallad. Tortilla, kött och salsa är allt. Banérgatan är adressen. Tre tacoskal av fem.

Macho! heter det mer svennifierade tacohaket som ligger mitt emot Åhléns City. Burritomeal som smakar industrigott, med läsk och nachos till. Yes! Stora, välfyllda burritos (Texas är ett tips). Idag åkte i stort sett hela redaktionen dit och mötte upp med delar av SvD nöje (Hanna och Erika). Jag säger tre tacoskal av fem även här. Svennetrivia: de serverar också tacosubs.

Är det verkligen en tillfällighet att dessa två öppnar precis då jag ska ka till Cancun? Nej.

Känslor på villovägar

Känslor som kommer av sig. Mina verkar irra omkring för det mesta nu för tiden. Det enda jag känner med hundra procents säkerhet är att jag vill skriva min bok. Helst i LA för där vet jag att den kommer att bli gjord.

Sedan blir det lite mer otydligt. Frilanslivet som förut alltid varit Den Perfekta Tillvaron ter sig nu lite kylig. Dörrar stängs. “När Gud stänger en dörr öppnar han en behå”. Var hörde jag det? Just det, Mad Men.

Hur som helst.

Idag köpte jag en ny dator. Boken ska skrivas klart på den. Det är en skrivardator, helt klart. Jag har satt ett Snobben-klistermärke på den så nu är den min. Jag har fingrat på skärmen och försökt bli vän med de nya tangenterna. Allt för att förbereda mig för racet då boken ska bli klar.

Det måste bli LA. Där finns det ro.

(PS. Bilderna är fyra år gamla. Men fortfarande väldigt Kalifornien)

Fat 'em up!

Finns det något jag älskar är det när annars ganska attraktiva personer tjockar till sig eller fular ned sig för en roll. Inte pretentiösa försök som DeNiros svullanden eller Christian Bales hårdbantning. Det är för mycket Oscarsanspråk över det. Nej, mer vanlig, sjavig fulhet.

John Cusack i I huvudet på John Malkovich, till exempel. Ett prima exempel. En hyfsat snygg man som svettar till sig och skaffar hästsvans. Sånt måste man ju älska. Cameron Diaz kommer ju inte heller till sin rätt i den filmen och det repekterar jag.

Jag såg Public Enemies igår nämligen. Jag gillade den. Trean i Dn var alldeles för snål, tycker jag. Nej, det ges ingen bakgrund till varför John Dillinger blir hela det amerikanska folkets favoritrånare men hey, det finns annat intressant i filmen att koncentrera sig på. Maktspel på tusen nivåer till exempel. Och hur Billy Crudup, som vanligtvis är en söt gosse på snart fyrtio, plufsar till sig till dubbelhakans rand och låter sig sminkas med puder som är minst tre nyanser off. Sånt gillar jag.

Och jag gillar Billy Crudup. Antingen trots eller därför att (har inte bestämt sig) han också lämnade sin gravida fru Mary-Louise Parker (Weeds, ni vet) för Claire Danes.

Jag älskar Claire Danes. Och när jag säger älskar menar jag älskar. Jag älskar Claire Danes. Och alla som, liksom jag, älskar Claire Danes är mina vänner. Alltså är Billy Crudup min vän.

Och när han tjockar till sig (och som han tjockar till sig!) och pratar fuldialekt så vill jag bara sträcka armarna mot duken, plocka ned honom från filmen och stoppa honom i jackfickan. Creds ska han ha. Även om han inte längre är ihop med Claire.

Kulturyttringar

Idag är en sån där dag, alltså.

Det börjar med ett samtal från någon som skriker åt mig att han inte kan veckla ut sin tidning. Hade tänkt läsa om “Pridet” (“prajdet”) men det går inte, tidningen bara faller ihop. Men, säger han, det är bara På stan, det är ju inte DN och förresten ska han på semester nu så…ja, nej, vi skiter i det här.

Okej.

Sen ett mail från en kvinna som vill veta hur jag och David tänker. Hur tänkte ni? skriver hon.
Jag håller med henne till viss del. Hon syftar på att det inte är några kvinnor på omslaget av dagens tidning. Men varken jag eller David har gjort den. Däremot har vi skrivit om Pride. Eller Pridet.

Sen kommer en kulturman och frågar spydigt om vi har koll på baksidetexterna eller inte. Han har stött på problem. Men det visar sig vara ett lättlöst problem, en text som ska gå på lördag har hamnat i söndagens korg. Den sammanbitna kulturmannen försvinner utan ett ord och vi hör honom säga “De har dålig koll där borta” till kollegorna.

Han kommer tillbaka och stirrar på David utan att säga någonting. David tittar på honom och han säger “Lägger du in texten på rätt dag. Den försvann”.
David säger okej.
“Jag tog bort den” säger kulturmannen. “Du får lägga in den igen. På rätt dag”.

Och sen får vi detta.

Men gud, tänker jag. Idag kan vad som helst hända!

"Stop motion" (typ en ordvits)

Inte bra när saker kommer av sig. När känslor kommer av sig, menar jag.

Tog ut min cykel igår efter ett års mörk tillvaro i ett cykelskjul. Jag har fått slut på ursäkter. Måste börja cykla nu. Röra lite på mig. Kanske cykla och bada? Redan ikväll?

Viss entusiasm infann sig.

Men nej.

Det är punka på framhjulet och min cykelentusiasm kommer helt av sig. Jag går hem och dammsuger istället. Kul.