Tom i bollen

“Wrong car, why?”
“Tom Kha Gai”
Jag hade kunnat säga fel. Men det gjorde jag inte. En flaska mineralvatten exploderade i mästarregissörens knä, men det var ju å andra sidan inte mitt fel. Och det var okej eftersom jag vid det laget redan hunnit igenom alla mina frågor och satt och improviserade fritt.

Jag var blyg. Inte nervös, men blyg. Jag kände mig så liten bredvid honom. Men det upplevdes som vördnad, sa Git (festivalchefen) efteråt och hon verkade faktiskt genuint lättad över att det gick okej.
Själv har jag svårt att säga hur det gick. Visst, jag var där men jag vet inte. Det ligger lite bildmaterial uppe på filmfestivalens sida men jag känner inte igen mig.

Nu är jag bara så matt. Så himla matt. Rent fysiskt har jag ju inte gjort så mycket. Sett film och snackat, sittandes på en stol. Men ändå känns det som om jag just gått av ett plan som rest nonstop i en veckas tid. Känner mig trött, hungrig och groggy. Säkert törstig också.

Idag såg jag Australia, som jag blev positivt överraskad av. Mindre sentimental än väntat. Jag grät lite ändå såklart, eftersom jag ogärna missar en chans att gråta på bio. Och för att saker som stora, yviga kärleksgester rör mig, såklart.
Sedan såg jag Gilbert & George-dokumentären som sista film. Härliga farbröder. Jag blir konstigt nog inte så provocerad av deras konst, jag som annars hävdar att det inte finns mycket som retar mig mer än modern konst och Svenskt Tenn. Många fina citat. Uttrycket “delicious disasters” förekom.

En annan sak är att jag i natt drömde om en bok. Som jag i drömmen skrev eller i alla fall började skriva. När jag vaknade kände jag att jag kanske borde göra det. Nu har jag öppnat ett Word-dokument och skrivit första meningen, precis som i drömmen. Den lyder “Självklart skäms jag över det”.

Hört vid lunchbordet på Zink

Bordet bredvid:
En typisk östermalmstjej med perfekt hy, imponerande slingor, uttråkat ansiktsuttryck och en fet Rolex på sin tunna arm.
En man av typen “säljare” med en pärm med ROLEX på framför sig. Pratar i mobiltelefon.

Snacket:
“…så han nappar alltså? Fan vad bra. Du, man kan inte sticka till Zlatanpojken en också tror du?”

"You’re all dressed up in blue…"

Hon är tillbaka på banan! För tillfället i alla fall. Har städat, vilket fått mig att slappna av konstigt nog. Yttre kaos tyder på inre och så vidare. Viktigt det där.

Nu är det först styling som gäller, inför kvällen. Testbild till vänster men glammigare ska det bli eftersom det är prisutdelning. Håret ska rullas på spolar och sånt.

Sen är det träning i tre timmar. Kameravinklar och sånt som ska stämma. Tydligen.

Sen kör det hela igång halv sex (jag har bara en enda gäst i publiken, alla andra jag försökt få dit för att få en klapp på huvudet har bangat av en eller annan anledning).

Sen är det middag och sen kan jag sova ut. I natt sov jag tungt och gott rakt igenom, vaknade pigg som en lärka vid halv åtta. All is well.

Önskar att jag kunde belöna mig själv med något för lång och trogen tjänst (i typ en veckas tid) men eftersom skattmasen kräver mig på sextio tusen (!) så får det kvitta. Men jag fyller år nästa vecka, jag kommer att önska mig klappar på huvudet i present.

"You're all dressed up in blue…"

Hon är tillbaka på banan! För tillfället i alla fall. Har städat, vilket fått mig att slappna av konstigt nog. Yttre kaos tyder på inre och så vidare. Viktigt det där.

Nu är det först styling som gäller, inför kvällen. Testbild till vänster men glammigare ska det bli eftersom det är prisutdelning. Håret ska rullas på spolar och sånt.

Sen är det träning i tre timmar. Kameravinklar och sånt som ska stämma. Tydligen.

Sen kör det hela igång halv sex (jag har bara en enda gäst i publiken, alla andra jag försökt få dit för att få en klapp på huvudet har bangat av en eller annan anledning).

Sen är det middag och sen kan jag sova ut. I natt sov jag tungt och gott rakt igenom, vaknade pigg som en lärka vid halv åtta. All is well.

Önskar att jag kunde belöna mig själv med något för lång och trogen tjänst (i typ en veckas tid) men eftersom skattmasen kräver mig på sextio tusen (!) så får det kvitta. Men jag fyller år nästa vecka, jag kommer att önska mig klappar på huvudet i present.

Jag och Ruben, jag och Mr. Wong…

Filmfestivalsångest alltså.

Sover en hel natts total komasömn utan avbrott. Vaknar av väckarklockan klockan åtta. Lommar iväg på film nio sedan hem och totalsover tills jag tvingar upp mig själv runt tre. Äter två torra bitar limpa utan någonting på och känner mig fattig. Och lite sorglig.

Skyller på filmfestivalsstress. Fegt, jag vet. Men det känns bra med något att skylla på. I morgon peakar det hela med Wong Kar Wai-prisutdelningen. Jag ska vara där tre timmar innan själva ceremonin och “öva” på att intervjua honom. Det blir en heldag. Jag är utmattad av tanken redan nu.

Blå klänning. Och att han tilltalas “Mr. Wong“. Det är det enda jag känner mig ganska säker på just nu. Och att jag är sjukt hungrig.

På förekommen anledning…

M har i uppgift att komma på “den bästa filmrepliken”. Här är min:

“Jag vet inte om det var kärlek eller svartsjuka men vad det än var så fick det mig att kasta en cello genom ett fönster“

Rocket Science. Fin film. Fin replik.

Bilden som sammanfattar "junketjournalistik"

Frailty thy name is filmfestivalen!

Jävlar säger jag. Jävlar. Jag har två ord som sammanfattar den här veckan, det vill säga filmfestvalveckan; satans stress.

Jag får ingen direkt sympati när jag säger att jag är ganska stressad över att kryssa mellan biografer och samtidigt försöka hinna sammanställa ett fint manus till fredagens Face2Face/prisutdelning med Wong Kar Wai som jag, av okänd anledning, fått äran att hålla. Jag har i stort sett bestämt outfit, det är väl det enda som är något sånär spikat kan man säga. Och att jag måste tilltala honom “Mr. Wong” vilket jag tycker känns fint. Dessvärre har jag tvångstankar om att jag kommer att presentera honom som “Mr. Tom Kha Gai” och inte Wong Kar Wai nu. Det är As fel. Han började, sedan fortsatte han och nu har det banne mig satt sig.

“Våga! Gör det!” sa han, “det skulle ju till och med du tycka var kul, eller hur?”. Fördelarna är många; 100% mer publicitet, skratt och sympati från publiken samt att jag skulle bli en levande skröna, jag skulle liksom bli 2000-talets “Kära örebroare”. Tanken tilltalar.

Nackdelen är dock övervägande stor: filmfestivalens vrede. Jag vill undvika den. Helst.

Yo, it’s Christmas!

Köpte inte mindre än tre julskivor i staterna; John Waters julsamling (skit), Beach B0ys dito (tröttsam) och Snobbenskivan Merry Christmas Charlie Brown (söt).
Jag gillar Chris Isaaks juskiva bäst. Fortfarande.

Här är dock två julskivor jag valde att inte köpa:

Yo, it's Christmas!

Köpte inte mindre än tre julskivor i staterna; John Waters julsamling (skit), Beach B0ys dito (tröttsam) och Snobbenskivan Merry Christmas Charlie Brown (söt).
Jag gillar Chris Isaaks juskiva bäst. Fortfarande.

Här är dock två julskivor jag valde att inte köpa: